På jakt efter det enkla livet

För 20 år sedan flyttade Markus Torgeby in i en kåta i fjällen – och blev kvar där i 4 år.  Sedan dess har han sökt det enkla och naturliga i tillvaron och förmedlat sin filosofi i böckerna Löparens hjärta och Sova ute. Nu vill han visa hur man bygger hus i naturen. På enklast möjliga sätt.

Markus Torgeby tar emot i bara kalsongerna. Han står innanför ett öppet fönster till den utbyggnad som han snickrar på till familjens hus, som från början var en gammal fäbod. Huset ligger ett stenkast från den kåta ovanför Undersåker i Jämtland där han som 20-åring tillbringade fyra år för att komma underfund med sig själv och sitt liv.

Han verkar gå sina egna vägar, Markus Torgeby. Men träffar ändå helt rätt i tiden. Han har gjort succé både här hemma i Sverige och utomlands med boken Löparens hjärta som är baserad på åren i kåtan och hur han vände en prestationsinriktad löparkarriär ryggen. Fortsatt författarresan med boken Sova ute där hustrun, fotografen Frida Torgeby, tagit de vackra bilderna som varvas med vardagsfilosofiska betraktelser och egensinniga råd om hur vi kan leva uteliv på enklast möjliga sätt. Det kan tyckas vara en udda bok, men den har tryckts i ny upplaga tre gånger om i Sverige och översatts till 15 språk. I det italienska livsstilsmagasinet Elle slås han upp i ett stort reportage som Captain Fantastic, verklighetens motsvarighet till Viggo Mortensens karaktär i filmen med samma namn.

Nu kliver han barfota ut på trappen till huset och han har fått på sig en t-shirt. 

– Captain Fantastic, ha, ha. Ja, det är coolt. Det är riktigt coolt, säger han på brett Öckerömål.

Markus Torgeby verkar ha ett ganska okomplicerat förhållande till bilden av honom som den vilde, snygge mannen från norr som överlever i vildmarken.

– Jag har lite distans till det, jag förstår det spelet. Och Captain Fantastic symboliserar ju något som inte är ”by the book”. Det är något fint med det. Om jag kan vara ett ansikte för att vara utanför boxen är jag rånöjd.

Nu håller han och hustrun Frida på med en ny bok om att leva nära naturen: konsten att bygga ett litet spartanskt hus med sina egna händer.

– Jag vill visa hur enkelt det kan vara att bygga. Vi kommer bara bygga i råspont, det ska vara görbart. Sedan isolerar vi med cellulosafiber. Det är framtiden. Huset ska kunna tas bort utan att göra avtryck i naturen.

Vi gör oss i ordning för att dra till fjälls och kolla in platsen för husbygget. Han tar på sig en grönrutig skjorta och ett par ingrodda brallor i bomull han köpt på second hand i Göteborg. Knyter på sig ett par mjuka kängor i skinn och så knatar vi upp genom den bitvis oländiga terrängen. Markus går snabbt, tankarna flyger och far som intensiva myggsvärmar i solgasset.

– Du vet, det ska vara som när vi byggde kojor på Öckerö när vi var små, vi bara plockade grejer på tippen och byggde. Det var så enkelt, en helt annan värld, men ändå så nära. Och för oss betydde den väldigt mycket.

Han stannar till när vi kommit till en fallfärdig bro över ett vattendrag, trippar smidigt över bron, vet precis var han ska sätta fötterna. Så fortsätter vi uppåt genom terrängen, tar oss uppför en sista brant och plötsligt öppnar sig allt. Vi är uppe med fjällvärlden i 360 grader.

– Fattar du, eller?

Markus Torgeby står stilla på vitmossan och blickar ut över nejden. Myggorna surrar omkring. Åskan mullrar i bakgrunden.

– Den kommer bli 12–15 kvadratmeter, stugan. Vi lägger ingen egentlig grund, bara några stenar. Det kommer bli magiskt! Ett riktigt kärleksnäste!

Han skrattar stort. Sätter sig i blåbärssnåren.

– I dag har folk sommarstugor som är som att komma hem. Jag vill ha kontrasten, det enkla. Det ska vara kallt när man kommer. Ingen uppkoppling, helt analogt. Jag vill skriva om det jag gör för att bygga en större respekt för det här vi har omkring oss.

Han sätter sig på knä och plockar näven full med blåbär, stoppar in dem i munnen, fortsätter:

– Jag vill visa det enkla, att ta hem bollen, liksom. Och hur får man hem bollen? Att landa genom att leva enkelt. Och nu låter jag som en predikant igen! Jag är ju egentligen emot det, som min kompis brukar säga. Och jag säger ju inte att jag har rätt. Men jag kan ändå känna att jag har en uppgift. Det här med att skriva om stugan är ju egentligen bara ett sätt att få med mina andra tankar. Och om folk bygger en enkel stuga med sina barn eller kompisar … Man kommer tillbaka till basbehoven.

Markus Torgeby är plötsligt uppe på benen igen, visar platsen där han tänkt att stugan ska ligga.

– Eller så blir den där borta, kanske.

Han tar några raska kliv, börjar sedan måtta steg i riset, bland mossan. Allt går i en rasande fart.

– Den blir tre gånger fem meter. Och så sluttande tak här, ett fönster där … och jag har 50 gamla fönster hemma. Så sätter vi kaminen här, ett litet gaskök, två sovkojor. Inga solcellsgrejer, inga batterier, ingen belysning. 

Den analoga Torgeby, bakåtsträvaren. Regnet börjar falla, åskan kommer närmare. Västerut ser vi de gröna backarna nedför Åreskutan, hur Sveriges största skidcentrum sträcker sig fram genom dalgången.

– När du kommer upp här på fjälltopparna och ser Åre och alla ljusen. Jag blir bara ledsen av att se alla ljusen. Varför kan det inte få vara mörkt? Jag kanske har fel, men det är så jag tänker. •

---

Text & foto: Anders Sporsén Eriksson