»Jag kallar mig lyxhandikappad«

Han har bestigit Kebnekaise, hoppat fallskärm, simmat över Ålands hav och skidat till Sydpolen. Stora bedrifter i sig och för en rullstolsbunden person: oerhört. För Aron Anderson verkar inga mål omöjliga och det ska vara kul på vägen. Men det är som förebild han vill göra skillnad. I Let’s dance kunde han visa att även den som befinner sig utanför normen kan uppfylla drömmar.   

Strax innan de skulle operera Aron Andersons lungor, dit cancern hade spritt sig, frågade hans mamma läkaren hur det skulle gå med sonens idrottande med tanke på lungkapaciteten. Hon fick till svar att ”ja, han kommer ju inte att vinna några maraton, men kan nog köra 100 meter i alla fall”. 

År 2017 vann Aron ultraloppet Wings for life world run genom att nå 92,14 km. Han har även svenskt rekord i att som första person i rullstol klara en svensk klassiker på under 24 timmar. För Aron Anderson är en äventyrare utöver det vanliga. Han sitter som sagt i rullstol, men har ändå bestigit Kebnekaise, hoppat fallskärm, simmat över Ålands hav och skidat till Sydpolen – bara för att nämna några saker. Och han är en mästare på att vända motgång till möjlighet. 

– Jag är fullt medveten om att livet kan ta slut vilken sekund som helst, och den insikten har gett mig eld i baken.  

Vårens utmaning var på en helt annan nivå, när han deltog i 2022 års upplaga av Let’s dance. Något som innebar en intensiv träning med Jasmine Takács. 

– Det var en utmaning för oss båda, för mig att dansa över huvud taget, och för henne att ha en danspartner som sitter i rullstol. När jag bestiger berg är det sak samma hur jag ser ut när jag klättrar, jag ska bara ta mig upp, men i dansen skulle jag röra armen snyggt. För att inte tala om fingrarna, som också skulle sticka ut på ett estetiskt sätt, säger han och visar av coachen okejade arm- och handrörelser. 

– Fast mitt största handikapp var ändå min tondövhet, jag hade inte sinnesnärvaron att riktigt lyssna in musiken, utan gör bara koreografin, skrattar Aron. 

Och paljettdräkten? 

– Jag har bett om att få en skjorta i goretex. 

Han säger att han framför allt ville medverka i Let’s dance för barns med funktionsnedsättning skull. För att visa andra att det går, för det var i den tanken livet öppnade upp för honom själv. 

– Jag insåg att de begränsningar man har i sitt huvud sällan säger något om ens faktiska kapacitet. 

Aron var bara barnet när livet vände. Han brukar säga att han hade världens bästa barndom med mamma, pappa och två småbrorsor i radhuset i Nacka. Och när han sedan beskriver hur han cyklade runt och spelade fotboll tänker man på hur basic en världens bästa barndom kan vara: kärlek, trygghet och en vetskap om att man är prioriterad över allt annat. Så enkelt, och så långt ifrån självklart. 

– Jag har haft ett fysiskt trauma i mitt liv – men inte blivit utsatt för ondska och elaka handlingar, vilket jag är tacksam för. Jag gissar att det ger helt andra sår.  

Men ja, när Aron var sju år fick han plötsligt väldigt ont i rumpan, så pass att hans föräldrar till slut tog med sonen till sjukhuset. Smärtan visade sig komma från en tumör i bäckenet. Han hade cancer. 

– Jag minns mina föräldrars ansikten efter att de fått beskedet, rädslan och sorgen gick inte att ta miste på. 

Efter ett år av cellgifter, strålning och förhoppningar om att tumören skulle krympa fick läkarna byta taktik. I stället blev det operation som man från början visste skulle förstöra nervbanor till benen, vilket innebar ett liv i rullstol. 

Arons livs första stora utmaning var alltså den tumören, som han överlevde. Cancern kom igen när han var 11 år, och han överlevde då också. Som vuxen har Aron förstått att han under de perioderna genomgick flera mentala boot camps.  

– Jag lärde mig att ”lura” hjärnan för att orka fortsätta, bland annat genom att hitta tacksamhet i jobbiga situationer och att ha perspektiv på mitt eget elände. Som när jag var barn och fick cellgifter. Då delade jag rum med en till liten pojke som också fick cellgifter. För varje gång jag spydde, så kräktes min rumskompis tre gånger, vilket fick mig att känna att jag hade det ganska bra ändå. Då var det tänket en ren överlevnadsmekanism, men jag har haft stor nytta av det sedan dess. Ja, det är en superkraft jag fått med mig från cancern. För att vara tacksam efter en härlig dag på spa med vänner är lätt, det är att kunna hitta tacksamheten när man haft en riktigt rutten dag som är tricket.  

Han berättar om gånger då han använt förmågan att byta mindset. Som när han missat bussen, fått punka på bilen eller som den gång han paddlade över Ålands hav, dumt nog utan följebåt, och det kom stora vågor från sidan. Genast kom tankar som ”vält inte, du får inte välta”. 

– Det påstås att vårt undermedvetna inte förstår ordet ”inte”. I mitt fall hörde det undermedvetna alltså ordet ”vält.” Så jag tvingade mig själv till att ersätta mina negativa tankar med positiva, som ”Jag är stark och stabil. Jag är snart på Åland.” Det tog mig framåt. 

Du hade döden bredvid dig redan som ung, och måste ha reflekterat över den. Är du rädd för döden? 

– Nej … Jag är mer rädd för att inte göra det mesta av det liv jag fått, och så har jag tänkt att jag vill ”go out with a bang.”  

Han säger sig inte heller vara särskilt andlig, men: 

– Min bästa kompis blev påkörd av en rattfull man när han var 13 år, och dog. Det var oerhört tufft, så för att hantera sorgen tänkte jag att när jag dör får jag träffa Erik igen. Så har jag fortsatt tänka när jag förlorat människor. Om det stämmer eller inte vet jag inte, men tanken gör mitt liv lättare att leva. 

Har du någonsin tänkt kring cancern att ”varför drabbade det här just mig”? 

– Absolut. Mitt bästa svar är att det skedde av en anledning, och att den anledningen är att jag ska göra något bra av det, säger han. 

Och så berättar Aron om hur han för ett tag sedan mötte en präst som lyssnat på hans föreläsning. Mannen, som var präst på ett sjukhus, berättade hur en liten flicka döende i cancer bett honom komma till sitt rum. ”Varför ska just jag dö?” frågade hon prästen. När han svarade att ”jag vet inte”, så blev hon sur och skickade i väg honom. En vecka senare bad flickan prästen att komma igen. Då sade hon att hon hade kommit på svaret till frågan om varför just jag. ”Det är: Varför inte?” 

– Hon hade alltså på en vecka insett det som för andra kan ta ett helt liv att förstå och acceptera, alltså att livet inte är rättvist. 

Det faktumet har även Aron fått jobba med sedan barnsben. 

– Det handlar om att ha perspektiv, jag har vänner som är förlamade från bröstet och ner, medan jag kan ställa mig upp, slänga rullstolen på ryggen och gå några trappsteg för att ta mig till hissen. Jag löser det. Det är en jäkla skillnad. I dag kan jag kalla mig för ”lyxhandikappad.”

Glädjen i tillvaron hittade han tillbaka till när hans pappa tog med sin 11-årige son till en friidrottsklubb som hade träningar personer med funktionsnedsättning. Aron fick testa köra banan runt i en lätt specialrullstol och tyckte att det var ”grymt roligt.” Den glädjen tog han i handen och satsade allt – framför allt efter att han sett Paralympics på tv och insett att jodå, även personer i rullstol kan komma till OS. Resultaten lät inte vänta på sig. Som 13-åring fick Aron åka på junior-EM i Schweiz där han vann såväl 100 meter, som 200 och 400. Han kom så småningom att tävla i både friidrott, segling och kälkhockey. 

Hur mycket vinnarskalle är du? 

– Man tränar inte tio pass i veckan för att komma på åttonde plats, även om jag har kommit åtta ibland, haha. Jag har alltid jobbat hårt. Min tränare Pierre brukade säga att det finns två sorters talanger: dels de som har talang för sporten, och så träningstalanger, där jag tillhör den senare kategorin. 

År 2004 ställde han upp i Parlympics första gången, och kom att delta i totalt fyra spel. Men just som han enligt sin plan skulle slå igenom på Parlympics i London 2012 fick idrottskarriären ett snöpligt slut – det blev höftledsoperation i stället. 

– Det blev ett jäkla antiklimax och då dippade jag rejält. 

Ja, livet blev som ett stort tomrum där all mening och alla mål försvunnit ut genom fönstret. I sådana lägen är det tur att man har vänner som ser när man behöver hjälp upp ur mörkret. I Arons fall var det kompisen Johan som utmanade honom att hänga med upp på Kebnekaise, Sveriges högsta topp.

– Idén lät helt absurd. Jag sitter ju i rullstol, jag kan inte bestiga berg. Det var som dömt att misslyckas och jag ville inte misslyckas. Men Johan tjatade, och jag kan säga att inget har gjort så mycket för mig rent mentalt de senaste 20 åren som att komma upp på Kebnekaise. 

På vilket sätt? 

– Innan trodde jag att jag kunde så här mycket, säger Aron och visar ett mått med händerna. Men när jag stod där på toppen insåg jag att jag uppenbarligen inte alls vet vad jag är kapabel till, att jag kan mer än jag tror, så det är lika bra att testa.

– Det är så lätt att hålla tillbaka sig själv, men ingen kommer att tacka dig för att du höll tillbaka dig själv och skippade dina drömmar. 

Så Aron har sedan dess testat sina gränser mer eller mindre på heltid – för varför inte göra det roliga till ett jobb – äventyrare – när man ändå håller på. Han har bestigit Kilimanjaro och Fuji, kört Ironman på Hawaii, hoppat fallskärm, åkt Vasaloppet fyra gånger etcetera. På vägen samlar han in pengar, framför allt till Barncancerfonden, som vid det här laget har fått tolv miljoner genom Arons utmaningar.

Blir äventyren som ett beroende, att utmana sig själv mer och mer? 

– Det finns ett uttryck på engelska som heter ”progress equals happiness”, framsteg skapar lycka, och jag vill utvecklas som människa. Men däremot ska man kanske se upp om man ”måste” göra värre och värre saker. Så åter till Let’s dance, där ville jag vara en förebild och visa att även vi som befinner oss utanför normen kan uppfylla drömmar. 

Om man lever på att prestera så länge som Aron har gjort – förutom att han var killen som lyckades i sport, hade han också högsta betyg i skolan – vad händer då med ens självkänsla när man inte kan eller får prestera? 

– Där har du något jag måste öva på. Det kan vara svårt att ligga hemma och kolla på Netflix när det finns så många saker att göra. 

Men han säger att han har taggat ner sedan pandemin. Från början fick han ”tvångstagga ner” när såväl föreläsningar som planerade äventyrsresor ställdes in. 

Vad mer har du insett om livet de senaste åren? 

– För några år sedan satt jag och en kompis och pratade om andra vänner, och satte ord på dem. Då kände jag att det var coolare att få epitetet som driven och modig än snäll. Nu tycker jag att snäll är det finaste man kan vara. Så det är en ny ledstjärna. Och även om jag är fullt medveten om att livet kan ta slut när som helst och att jag har massor kvar som jag vill göra, så vill jag också stanna upp ibland och vara okej med det. För jag har insett att det är i närvaron man njuter. •

---

arons bedrifter

---

2004
Ställde upp i Paralympics första gången.

2013
Besteg som första person i rullstol Sveriges högsta berg, Kebnekaise.

2014
Satte svenskt rekord i att som första person i rullstol klara En svensk klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet) under 24 timmar.

2015
Simmade över Ålands hav. Den 37 kilometer långa sträckan från Grisslehamn till Åland gjordes i 14-gradigt vatten. 

2016
Gjorde en Ironman i Kalmar och skidade samma år över Svalbard i 22 minusgrader.

2017
Vann ultraloppet Wings for life world run genom att nå 92,14 km i rullstol.

2018
Genomförde Sverigecyklingen, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. 

2021
Slog svenskt rekord i fallskärmshoppning med 145 hopp under 24 timmar.

2022
Förste person i rullstol att delta i TV4:s Let’s dance och tillsammans med danspartnern Jasmine Takács nådde de ända fram till kvartsfinal. 

---

text: linda newnham  foto: karl nordlund