»Dåligt självförtroende är min drivkraft«

Han har kallats humorkung och underhållningsbranschens spinndoktor. Själv stickar Edward af Sillén inte under stol med att han är en »sucker« för billiga skratt. Nu håller han som bäst att planera för Eurovision Song Contest i Malmö. 

Det verkar finnas hundra saker på att-göra-listan – hur hinner du?

– Jag har inga barn. Jag har mina vänner, men många av dem jobbar jag med så vi träffas ändå, och så är jag duktig på att planera. 

Vad går du på? 

– Publikens skratt, till 100 procent! När jag var 19 år skrev jag min första professionella sketch till Rea på Hamburger Börs. Jag satte på mig slips och skjorta, gick dit och stod längst bak i salongen när Sussie Eriksson drog sketchen. Publiken garvade, och sedan den sekunden är jag fast. 

Varifrån kommer din talang?

– Mina föräldrar – båda har bra komisk tajmning. Jag är adopterad av en svensk pappa och en amerikansk mamma. Av dem fick jag med mig pappas svenska patos för ordning, och mammas närhet till skratt och det fria sinnet. 

Du har sagt att ångest och dåligt självförtroende är dina drivkrafter. 

– Ja! De hämmar mig inte, utan pushar mig. Paniken att framstå som dålig får mig att jobba stenhårt. Från början ville jag bli skådis, men scenskräcken gjorde att jag bytte bana. Så jag har scenskräcken att tacka för min karriär. 

Får man skämta om vad som helst? 

– Ja, men inte när eller var som helst. Omdöme, tajmning och empati är viktigt även i humor. Men det är svårt att sätta regler för komik, för det är mänskligt att fnissa vid fel tillfälle. Ibland är det de bästa fnissattackerna. 

På Instagram får dina följare en daglig dos slapstick, är skadeglädjen den enda sanna glädjen? 

– Nej, men den är himmelskt härlig! Oavsett vilken kultur man kommer ifrån finns det en sak som förenar: Om någon med hög status snubblar eller spiller soppa på skjortan. Då är det svårt att inte skratta. 

Du regisserar Pernilla Wahlgrens show, men er relation började med ett löpsedelskrig, varför?

– Ja, jag hade uttalat mig om henne på internet. Men jag gick till hennes teater, väntade vid sceningången och bad uppriktigt om ursäkt. Från att först ha varit på sin vakt, utbrast hon: »Edward, jag har aldrig tidigare varit med om att någon kommer fram och säger förlåt på det här sättet.« Sedan skakade vi hand. 

Du är ett äkta Eurovisionfan, hur började det?

– När jag var barn fanns inte Youtube och liknande, men en gång om året sändes ett otroligt program där 30 olika kulturer möttes och tävlade om bästa refrängen. Det var barnsligt och vackert. Det blev jag kär i! Jag älskar när kulturer möts och jag kollar fortfarande mycket på olika gamla klipp, som även min partner tvingas se: »Titta noga nu när den grekiska sångerskan från 1991 tar den där tonen …« 

Om du inte jobbade med Eurovision utan följde det hemma i tv-soffan, vad skulle du ha för upplägg? 

– Knytkalas med internationellt tema! Alla får ta med sig en maträtt från ett land de har rötter i, eller en plats de har rest till. På så sätt får man ett snacksbord med samma känsla som programmet. Sedan gäller det att hålla snattran när folk sjunger. Hysch, säger jag! •

---

edwards tågresa

1 eller 2 klass? »1 klass för bättre benutrymme. Jag är en stor man.«  

Lugn kupé eller vanlig? »Absolut inte lugn kupé. Folk blir alltid arga på mig där, för jag är ju inte tyst och lugn.« 

Åka i rätt riktning eller inte? »Jag har fått för mig att jag måste åka framlänges för att inte bli åksjuk, men det kan vara mentalt.«

Sysselsättning på tåget? »Jag har svårt att sova bland andra människor, så jag tittar på tv-serier, kollar på träd vi åker förbi och svär över att wifi så sällan funkar.« 

Fikar på resan?»Ja, gärna!« 

---

text: linda newnham foto: mats bäcker