»På scen är jag mer
mig själv än i livet utanför« 

Fagersta gav oss The Hives. Och Sveriges ende riktige rockstjärna: Pelle Almqvist. Vilken tur att han hoppade av psykologistudierna för 30 år sedan, bildade garageband – och aldrig tröttnar på att stå på scenen. Tvärtom är The Hives ute på en stor världsturné men gör också två Sverigespelningar i sommar. Vi hann träffa frontmannen Howlin’ Pelle som låter hälsa: »Nu är vi rejält uppvärmda och i högform, så där har ni chansen, alla tågresenärer!« 

Lunchtid, Södermalm i Stockholm. Pelle Almqvist sitter bakåtlutad med händerna bakom huvudet och benen korsade uppe på bordet. Han försöker förstå vad som egentligen händer med honom på scen.

– Jag känner mig mer självklar inför 70 000 personer på Old Trafford än vad jag gör hemma, säger han. Jag blir helt lugn där. Det är nog en liten grej som är sned i hjärnan. Jag tänker mig själv som en krigsfotograf som blir avslappnad i konflikter, så är det på scen, det är så hög stress att jag blir avslappnad.

Vad bottnar det i? 

– Jag är väl gammal nog för att vara odiagnostiserad, haha. Men det känns också livsfarligt att reda ut vad det handlar om. Skulle jag verkligen titta på anledningen, gå i terapi för att förstå det hela, skulle det nog sluta fungera. 

Har du gått i terapi någon gång?

– Jag har gått i terapi, men inte om det. Man ska inte gå i terapi för det som funkar, det är väl det som inte funkar som man ska prata om, haha.Han ler åt en plötslig insikt.

– Jag känner att jag är mer mig själv på scen än vad jag är i livet utanför. Man har blivit socialiserad för att kunna fungera i samhället: av skolan, föräldrar och kompisar. På scen premieras allt som man inte får göra: spotta, blöda, hoppa och skrika. 

Varifrån kommer lugnet som infinner sig? 

– Det är skönt att ha en extremt tydlig uppgift, man kan inte göra något åt allt det andra i livet när man står på scen, det får man släppa där och då. Sedan är det mycket som sitter i ryggraden, kroppen tar över och hjärnan är lite ledig. Jag gör och säger saker som inte passerat mitt inre censursystem, det kommer ut grejer som jag inte tänkt på, saker som är smartare än vad jag någonsin kunnat tänka ut om jag hade försökt.

Han brister ut i skratt.

– Jag är så långt ifrån mitt vanliga jag att jag nästan kan vara ett fan av mig själv. Jag blir lite imponerad. Det är en annan sida som jag ibland tycker mer om än min vanliga personlighet.

Du får beundra Howlin’ Pelle.

– Exakt. Äntligen får jag sola mig i glansen av mig själv.

Det är en drivkraft som både gjort The Hives till en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika musikexporter – och ett av de senaste 20 årens mest inflytelserika rockband. De har spelat världen över – uppträtt överallt från Coachella i Kalifornien till Emirates Stadium i London – skrivit skivkontrakt med Universal Music värt nära 100 miljoner kronor och turnerat med alla från Rolling Stones till Arctic Monkeys. År 2023 återvände de efter ett 11 år långt uppehåll med skivan The Death of Randy Fitzsimmons och i höst väntar en amerikansk stadionturné tillsammans med Foo Fighters. Men först, två stora sommarkonserter i Sverige: Stockholm Fields och Sweden Rock i Sölvesborg.

– Det är på tiden att vi gör två stora spelningar här, Sverige har varit snålt behandlat under våra turnéer, säger Pelle Almqvist, mer känd som Howlin’ Pelle. Vi tänker att med Sweden Rock och Sthlm Fields har vi spelat för hela Sverige, då har alla sett oss. Festivalerna har motsatta publiker och man täcker på något sätt hela landet.

Vad kan publiken förvänta sig?

– Det finns inget bättre liverockband än The Hives, så vill man se peaken av den genren kan man börja med oss och sedan veta att allt annat blir lite sämre. Nu är vi dessutom rejält uppvärmda och i högform. Så där har ni chansen, alla tågresenärer.

Han korsar benen åt andra hållet.

– The Hives live är som ett sjustjärnigt hotell, det är onödigt bra.

Det är funktioner som man inte behöver.

– Exakt. Extra features som du inte ens trodde fanns. Man måste gå många gånger för att uppfatta precis allt som hänt. Total sensorisk överlastning.

Tre timmar tidigare. Pelle Almqvist står i bar överkropp och knäpper ett par kostymbyxor. Det är tidig morgon och fotografering, han levererar alla de poser som krävs av en frontman i ett internationellt rockband: ställer sig på tå och kröker ryggen bakåt i en båge så att kroppen liknar ett S, sätter sig på huk med handen mot kinden i en filosofisk tänkarpose och slänger med den ankellånga rocken likt en revolverman. Det är en dag på jobbet.

– Livekonserterna är något annat, det är som att vara elitidrottare, säger han. Syreupptagningen är skyhög, som en djuphavsdykares. Jag får bara andas in en gång per låt eftersom det är så sjukt många ord på kort tid. 

Hur kommer du i form?

– Jag har försökt träna mig i konsertform, men det går inte, det finns en gymkondition och en gigkondition. Sedan är jag väl vig eftersom jag är den ende i min ålder som hoppsparkar regelbundet.

Skadorna är många: från att ha fallit av scenen och fått hjärnskakning i Schweiz häromåret – till att ha slagit upp ett ögonbryn under sommarens turné i England.

– Min bror trampade på sladden så att jag slog mikrofonen i huvudet och det började blöda väldigt mycket. Jag tror att jag missade ett ord, fortsatte bara sjunga medan det rann nedför ansiktet. Men att publiken blir lite rädd är också en bra grej.

Berätta.

– Detta var med Arctic Monkeys och deras publik hade nog inte sett oss tidigare. För att vinna över dem får man ta genvägen genom att först göra dem rädda, eller få dem att ogilla en. Det är närmare till kärlek från hat än från likgiltighet till kärlek. Likgiltighet och kärlek är så långt ifrån varandra att det inte ens går att få till.

Pelle Almqvist föddes i Fagersta, pappa var läkare och mamma lärare. Det var ett hem med både kultur och akademiskt karriärsdriv.

– Jag har fått med mig en osund arbetsmoral, man ska jobba hårt, det kommer från min pappa. En nitisk och luthersk arbetsmoral. Sedan var pappa intresserad av jazz, vi har växt upp i ett hem helt befriat från schlager och svenska visor. Det var galen frijazz och någon skiva med afrikanska begravningssånger, någon stam som skrek i smärta medan pappa diskade.

Tillsammans med sin bror – gitarristen Niklas »Nicholaus Arson« Almquist – startade han The Hives 1993. År 1997 släppte de debutalbumet Barely Legal och det följdes av det internationella genombrottet Veni Vidi Vicious (2000).

– När det hade gått bra tillräckligt länge gav våra föräldrar upp tanken på att vi skulle ha akademiska karriärer. Jag pluggade psykologi och det var en personlig seger när mamma sade att »du kanske inte behöver ta den sista psykologitentan«.

Vad fick dig att plugga psykologi?

– Alla som pluggar psykologi känner att det är något fel på dem själva. Det är också därför som jag ifrågasätter terapeutyrket, en blind leder en blind. Man kanske ska ha en terapeut med perfekt mental hälsa någon gång. Det är som att ha en spelberoende som revisor.

Vad hade du blivit om du inte blivit rockstjärna?

– Jag har en kompis som tror att om jag börjat på redovisningsbyrån PWC så hade jag blivit chef där. Det stämmer nog. Jag hade varit framgångsrik på det mesta som jag tagit mig för på grund av allt mitt självpiskande.

Han förklarar.

– Det svåra är att hitta något som du är bra på, som du tycker om att göra och som du kan tjäna pengar på. Det gjorde jag när jag var 21 år. Det är lyxigt att gå runt att känna att man gör rätt sak i livet. Professionellt i alla fall, det är i alla fall en sak som funkar.

Du känns väldigt sorglös – kan du någon gång ligga vaken och grubbla om natten?

– Det gör jag hela tiden, jag är verkligen inte sorglös. Det är många grejer som håller mig vaken om natten. Den kreativa ångesten har exempelvis gjort att jag nästan blivit knäpp i huvudet ibland. Man har en bild av hur det ska låta och så har man inte färdigheterna att nå dit. Det och relationer har hållit mig vaken.

Han fortsätter.

– Jag har oroat mig så mycket att jag fått infektioner i ögonen och sådant. Man blir också tokig av att ha sömnproblem. Så helt sorglös är jag inte.

När känner du dig allra minst som en rockstjärna?

– Svår fråga.

Exempelvis när du sorterar glas på återvinningsstationen.

– Jag är så mycket rockstjärna att jag saknar att gå till glasåtervinningen ibland. Jag får tillräckligt av den varan. Två till tre personer kommer fram till mig varje dag – vart jag än är i världen – och säger att de uppskattar det jag gör. Men eftersom jag har en så otrevlig scenpersona är mötet ofta: »Ursäkta, jag vill inte störa, jag vill bara säga att det du gör är otroligt.« Tack och hej. Det är precis på det sättet som man vill vara känd.

De är rädda OCH beundrar dig.

– Exakt. Jag är precis lagom känd.

Har du kommit på svaret till hur du blev Howlin’ Pelle?

– Det är en skapandeprocess att bli den man vill vara. Man kan hitta på en person, sedan kan man låtsas vara den personen tills man är den. Det kanske är det som är den sorglösa grejen. Jag hittade på en sorglös person eftersom jag inte var det själv – och nu är jag det.

Han blir plötsligt allvarlig.

– Det är ganska mäktigt, man är inte dömd att vara det man föddes till. Man kan hitta på själv vad man är.

Snart ska du upp på scen igen: Du är aldrig rädd att du har tappat det efter ett uppehåll?

– Det är bara skönt att vara tillbaka. Äntligen lite lugn och ro. •

---

text: Victor Johansson 
foto: Peter Gehrke
styling: Ursula Wångander 
grooming: Tony Lundström