»Jag är utnämnd till porslinsmissbrukare«

Brukar du lyssna du på ljudböcker under tågresan? Då förstår du säkert varför skådespelaren Katarina Ewerlöf är en av landets mest omtyckta röster. Mindre välkänt är att hon även är trädgårdstant, porslinsmissbrukare och tågluffare.

Vad gör du nu i sommar? 

– Jag och ett gäng vänner ska på interrail till Sydfrankrike. Men innan dess ska jag till Paris och ser fram emot min tolv timmars tågresa dit, Inför en sådan laddar jag upp med en god matsäck, som hemlagad tomatsoppa, krutonger i en liten påse och en riktigt god sallad. 

Som ljudboksuppläsare följer din röst många genom dagen, ända in i sömnen. Hur känns det? 

– Jag får mig ett gott skratt när folk kommer fram och säger att »åh, jag somnar till dig varje kväll«. Vad ska jag svara? Tack för att jag är så otroligt tråkig att lyssna så att du somnar. Det är en dubbel kommentar för en stackars skådespelare, men jag tar den med ro.

Du har sagt att du är en riktig cityråtta, vad gillar du med staden? 

– Det finns något i anonymiteten som är skön. Och jag älskar att uppleva staden vid olika tider på dygnet. Tystnaden en tidig gryning på väg hem från en fest, liksom klirret av porslin genom ett fönster mot en bakgård. Att vi lever sida vid sida i våra lägenheter i ett slags ömsesidig respekt, som fåglar i träd med sina små håligheter, är charmigt. Men på senare dagar har jag även blivit en trädgårdstant, ska erkännas. 

När och hur vaknade trädgårdstanten i dig till liv? 

– När vi för några år sedan köpte ett sommarhus i Blekinge. Jag har alltid varit löjligt kär i blommor. I trädgården är jag okunnig, men dedikerad. Jag planterar något, lämnar det åt sitt öde, kommer tillbaka och hittar en blomma. Jag vet knappt vad den heter, bara att den är vacker. Det är ett underverk! 

Vad samlar du på? 

– Vita skålar och fat. Jag är utnämnd till »porslinsmissbrukare« bland vänner. Älskar att ha middagar och servera maten på stora, vackra fat. Jag är inte överdrivet försiktig med porslinet, allt ska användas. Går en sak sönder så ser jag genast möjligheten att gå till Stadsmissionen och skaffa mig något nytt. 

Vad oroar dig just nu? 

– Många saker, inte minst var mänskligheten står. Jag försöker trösta mig med att tänka att pendeln alltid svänger. Men se hur världen är just nu, det är en oro som är svår att härbärgera. 

Så vad gör du av oron? 

– Drar det där omöjligt lilla strået till stacken, antar jag. Alltid källsortera, avstå kött, aldrig flyga, kämpa för kulturen. Jag gör också vad jag kan för att fylla på själen, för att inte drunkna i populismens budskap. 

Har du något motto som du försöker leva enligt?  

– Sedan jag var ung har jag haft som motto att söka ljuset i alla situationer, det finns där. Men att inte heller väja för mörkret. Jag hade en komplicerad uppväxt och vet vad som kan hända om man inte tar itu med sina mörka sidor, då kan man växa fel i relation till andra, inte vara emotionellt sund. Å andra sidan är det här också anledningen till att jag tycker skådespeleri är så fascinerande, att gräva i människans psyke. Som barn såg jag att det var mycket som hände under ytan. Så sedan dess är jag på den resan. 

Vad drömmer du om? 

– Att det kritiska tänkandet ska få ett uppsving. Det drömmer jag om. •

---

katarinas tågresa

1 eller 2 klass?

»1 klass, för där har jag mer plats. Men varför är det så kallt? Är det alla affärsmän med högt blodtryck som vill ha det så?«

Åka i rätt riktning eller inte? 

»Helst rätt riktning.«

Lyssnar helst på? 

»Under resan: jazz och klassiskt. Meditativ musik.«

Kollar på? 

»Serier och filmer.«

Fikar på resan? 

»Ja, en liten utflykt vill jag göra.«

Favoritsträcka? 

»Stockholm–Karlskrona såklart.«

---

text: Linda Newnham foto: peter knutson