»Jag är en målsökande robot för problem«

Författaren Lena Andersson har en förmåga att sätta fingret på samtiden, precis där det berör. Med sina omsorgsfulla formuleringar sätter hon ett förklarande ljus på mänskliga relationer. I den nya romanen Män och kvinnor möter läsaren återigen den omdebatterade karaktären Ester Nilsson. Vi åkte hem till Lena i Tensta för att prata om Ester, väninnekören och längtan efter den sanna kärleken. 

Vi blir alla betraktade utifrån, men ser oss själva inifrån. Därför försöker författaren Lena Andersson i sina böcker beskriva hur det känns att vara i en situation utan att morali-sera. Och kanske är det därför man fascineras så av Ester Nilsson, en av samtidens mest omtalade romanfigurer, som trånar och kämpar för att otillgängliga män ska älska henne. Först i Egenmäktigt förfarande och sedan i Utan personligt ansvar. När Ester nu återvänder en tredje gång har det gått tio år sedan sist även i romanen. 

– Visst har hon lärt sig några saker på de här åren. Hon har tagit löfte av sig själv att aldrig mer luras av ögon som glittrar mot henne, eller skicka i väg sms sent på kvällen och få ångest. Men annars är hon sig lik, säger Lena Andersson. 

Att romanerna slagit rot i många läsare kan bero på att de skildrar något allmängiltigt: längtan efter kärlek. Samtidigt är Ester en vattendelare. Vissa tar henne till sig. En väninna tycker det är skönt att någon annan är lika dålig på att förstå när man borde sluta jaga en man som uppenbarligen inte är intresserad. Andra provoceras av Ester, tycker hon ägnar sig åt självbedrägeri när hon fortsätter hoppas: »Släpp rötägget och gå vidare!« 

– De som blir provocerade är nog de som själva sluppit genomlida denna otydlighet. Min ambition har varit att beskriva vad som händer när man utsätts för den här typen av dubbla budskap från en person. På psykologspråk kallas det för dubbelbindning. Man får precis för lite för att vara nöjd, men tillräckligt för att inte ge upp hoppet om kärlek. 

Och i en tid av svajpande och lösa överenskommelser sägs det ofta att sex är bara sex, men: 

– För Ester betyder det något. Och jag tror att många läsare insett att de också tycker att om man ses hela tiden, kysser varandra eller har sex så har det betydelse. Man kanske har tryckt ner känslan, för det är inte modernt att tänka så, men egentligen är det rimligt. 

Ester tycks extrem i sitt förhållande till kärlek och relationer, men är det egentligen hon som har ett sunt förhållande till detta? 

– Ester har i alla fall ett rent förhållande till kärlek. I hennes värld kan den inte vara annat än sann. Den kan inte vara ett konvenansäktenskap, för då är det inte kärlek utan handlar om något annat som nytta, pengar eller status. Därför kan Ester också säga att »lova att lämna mig i samma ögonblick som du känner att du inte längre vill vara med mig«, för då har man enligt henne svikit kärleken, säger Lena och lägger till: 

– Den sanna kärleken finns inom räckhåll för oss alla, den är inte omöjlig. Om vi tänker oss att det är en känsla, så är vi många som har upplevt den. Sedan är det inget som säger att känslan varar hela livet, att man inte ska skilja sig, men nog kan man uppleva den. Kärleken är ingen utopi. 

Vi ses hemma hos Lena och hennes sambo Björn Linnell i Tensta – förorten Lena växte upp i och återvände till när det var dags att skaffa större. Väggarna är täckta av bokhyllor så välfyllda att böckerna svämmar ut på golvet.  

– Min sambo Björn är boksamlare, förklarar Lena som i stället vill föra uppmärksamheten till kaktusen och dess överdåd av blommor: 

– Den höll på att dö i somras när vi var på semester, men kalorirestriktionen verkar ha gjort den gott. Visst är den vacker! 

Hon är på gott humör då hon tidigare samma dag lämnat in manuset till den nya boken Män och kvinnor.

– De senaste två veckorna har jag suttit här och jobbat som en galning, putsat på texten med finaste sandpapper. 

Nu har hon i stället bakat en tårta till kvällens firande, och vi får jämföra bilden i boken med utfallet (som är mycket lik). 

– Att skriva färdigt en bok är en stor sak i en författares liv. 

Ibland kan man känna att det finns två Lena Andersson. Å ena sidan den skarpsinniga debattören som nu och då tycks trampa rakt ner i ett getingbo men ändå inte ger sig. Å andra sidan kvinnan som är bättre än de flesta på att beskriva känslor och kärlek. 

– Det är olika delar av hjärnan som jobbar när jag skriver. Men jag tror att de som säger så tycker att romanförfattaren Lena är trevligare, mjukare och varmare. Det beror på att när jag skriver om politik och samhälle utgår jag från logik och rimlighet. När jag skriver romaner sätter jag mig in i hur det känns att vara en person. 

Och varifrån kommer talangen att kunna beskriva kärlek så precist? 

– Jag är väldigt närvarande och intresserad av livet. Och det går inte att vara intresserad av livet utan att vara intresserad av kärlek. 

På frågan om hon är bra på kärlek i verkliga livet också är svaret att hon inte vill bli för privat här, men ja, hon är i alla fall inte så dålig. 

Har du kärlek med dig från uppväxten? 

– Ja, även om kärlek inte var något man pratade om i min familj, utan något man erfor. Jag tror man tyckte det var lite amerikanskt att säga I love you till andra i familjen. Det hade känts underligt för oss, konstlat, så det var inget vi uttalade, kärlek utövades. Men det fanns en tillgivenhet och jag kände en stark omsorg och ett intresse för min person. 

I den nya romanen inleder Ester en relation med en schyst man (ja, du läste rätt!) bosatt i Köpenhamn, och jag frågar om det är svårt för Ester att ha en sund relation. Efter att ha blivit avvisad gång på gång eller upplevt destruktiva relationer är det inte ovanligt att man blir osäker och har svårt att våga kärlek igen. 

– Nej, för hon lever delvis i hur det borde vara, inte i hur det är. Så hon låter sig inte nedslås av tidigare erfarenheter utan ser dem som misstag på vägen, en vacker dag kommer det här att fungera. 

Även när Ester går på nitar så tycker hon alltså att det är orimligt, och Lena konstaterar att kärlekslivet på många sätt är både orimligt och orättvist. 

– Det är ofta fel personer som får uppmärksamhet och fel personer som blir ensamma och bortstötta. Attraktion har så mycket med yta och utseende att göra, men kärlek handlar framför allt om själen, att vara en människa som är värd att älska. Ändå är det så mycket fokus på det visuella. 

– Ester är ett slags idealist som inte är rädd för att bli avvisad. Man kan tycka att det är naivt, men jag skulle snarare säga att hon är robust. 

Har du själv samma robusthet? 

– Tack och lov har jag en stadig relation och behöver inte fundera på det, men ja, jag har nog varit »upp på hästen igen«.

Även i samhällsdebatten kan Lena ha detta drag. 

– Där är det dock mer förvånande, och djupt upprörande, att det knappt tas någon hänsyn alls till logik, saklighet och argumentation.

Och privat, är du envis även där (för visst hänger det här samman med en dos envishet)?

– Nej, jag skulle inte säga att jag är envis. Jag insisterar sällan utan lägger mig ganska lätt i tvister. Det beror förstås på hur trygg jag är med den jag pratar med, och om jag tycker det är värt diskussionen. Annars lägger jag mig och tänker att jag skriver om det i stället, säger hon och ler.  

Den nya boken kretsar även kring vänskap och väninnekören, alltså en lojal krets av vänner som lyssnar och ger råd. I tidigare böcker har de likt en grekisk kör kommenterat Esters kärleksliv. Nu får vi träffa flera av dem: Lotta, Josefin, Fatima och Vera. 

– Och de har alla någon relation de behöver råd kring, så nu är även Ester del av väninnekören. 

Väninnekören, eller vännerna, spelar en central roll även i Lenas liv. 

– Kloka vänner hjälper mig att se klart. Att få pratat, dryfta, diskutera sådant som händer i tillvaron, det jag är förtvivlad eller beklämd över, är ovärderligt. 

En del tror att vänner ska leverera lösningar, men så är det inte alls. 

– Visst kan man ge små råd, men det viktiga för den som är ledsen är att man får formulera sig gång på gång tills känslan lagt sig eller man själv ser saker klarare.  

Ibland kan väninnekören stärka en i sitt beslut, ibland kan den förvirra med sina olika röster och råd. 

– Det är lätt hänt att man blir förvirrad och landar i fel beslut. Risken med det är att man blir arg på den som gett rådet. 

Lena berättar hur hon för ett tag sedan ville diskutera en viktig sak med en väninna – där väninnan direkt svarade att »fråga inte mig, det där är för svårt för mig att svara på«. 

– Hon vill inte få ansvar för sitt råd. 

– När man går bort sig handlar det nog om att man inte kalibrerar rådet med vad man själv innerst inne vet. Så känner du dig förvirrad är det bra att vänta in det inre svaret. 

Gör du det? 

– Ja, jag funderar mycket på vad det är jag egentligen känner. Jag stöter, blöter och våndas mycket, är nästan som en målsökande robot för problem och hittar ständigt nya saker att vara upprörd över i samhället och debatten. Det är som att jag aldrig tar mental semester. 

Bidrar det till ångest? 

– Nej, mer vånda och stridbarhet. Ångest har jag faktiskt aldrig nu för tiden. 

Så vad är tipset för att inte gå bort sig i andras råd? 

– Att lära sig att lyssna på vad man själv egentligen vill och tänker. Men också ta reda på varför man känner så, så att det är av rätt skäl. Att försöka vara klarsynt inför sig själv. 

Och hur tänker du när du ger vänner råd? 

– Jag försöker föra en diskussion om hur man kan förhålla sig till saker snarare än att ge klara råd. Jag funderar också på vad personen klarar av att höra, och vad jag klarar av att låta bli att säga utan att känna mig falsk. 

Även vänskap måste vårdas. Lena påpekar att ju oftare man pratar med en vän, desto mer har man att prata om. Och ju mer sällan man hörs, desto trögare går det. 

– Då sinar det i ämnesförråden och man hamnar lätt i frågor som »är det bra med dig?«. Om man i stället berättar om små detaljer i livet kan samtalet bli hur intressant som helst, då fylls relationen på av energi och ämnen. Så vänskapen växer av att användas. Samma sak gäller i kärleksrelationer också: Är man närvarande i varandras liv, nere på detaljnivå, så blir man aldrig främlingar för varandra, säger hon och summerar:  

– Bagateller och banaliteter ska man inte förakta. De är livet. •

---

text: Linda Newnham  foto: Kajsa Göransson