»Ett monster på
mattan som ingen vill möta«

Hon tog Sveriges första OS-medalj i judo i sommarspelen i Paris 2024. Tara Babulfath levererade en historisk idrottshändelse men övertygade oss också om att detta bara är början. Vi träffade henne på mattan i IK Södras judolokal och golvades av 110 procents vinnarinstinkt och ren idrottskarisma i 48-kilosklassen. 

För Tara Babulfath har judomattan blivit en meditativ plats: här försvinner världen, här står hon helt och hållet i kontakt med sig själv.

– Alla nerver försvinner, alla ljud försvinner, man placeras helt och hållet i sin egen värld och det enda som existerar är nuet. Det är en häftig känsla.

Hon förklarar.

– När livet är jobbigt vill jag vara i judon. Det spelar ingen roll hur dålig dag jag har haft: så fort som jag kommer till judomattan blir dagen bättre. Det är en frizon och en trygg plats, det är där som jag känner mig hemma och det är där som jag har mitt självförtroende.

Kärleken till judon har gjort Tara Babulfath till en av Sveriges just nu mest hyllade idrottsstjärnor. Hon vann – endast 18 år gammal – OS-brons 2024, VM-brons samt guld i U23-EM och belönades i vintras med en nominering till Jerringpriset. Nu väntar sommarens VM i Budapest. 

– Jag ska träna så hårt att jag blir ett monster på mattan som ingen vill möta, säger hon. Jag måste träna mer än mina motståndare: där de hade slutat kör jag 30 minuter till. Vill jag bli ett monster så måste jag gå över alla gränser.

Förberedelserna har redan börjat med träningsläger i Japan, Frankrike och Spanien. Hon beskriver den mentala delen som avgörande.

– Det mentala är den största delen i judo. Du står mittemot en motståndare i samma vikt och samma storlek, du står dessutom helt ensam. Bara en av er kommer kliva av mattan med drömmen i behåll.

Hon fortsätter.

– Sedan hänger det förstås mycket på den fysiska träningen, ger du 110 procent varje träning så har du ingenting att ångra. Jag har aldrig behövt tänka att jag kunde ha gjort någonting bättre i träningsförberedelserna. 

Du beskrev judon som att »lurpassa på varandra och lista ut nästa attack« – det låter nästan som en intellektuell tävling i jämförelse med schack?

– Vet du vad, man brukar faktiskt jämföra judo med schack. Det handlar mycket om att finta, lura sin motståndare att man ska göra ett drag och sedan göra något helt annan. Det är väldigt taktiskt.

Judon präglas av en japansk kultur där man ska undvika att visa alltför starka känslor på mattan: varken glädje vid seger eller ilska vid förlust. För Tara Babulfath – en känslomänniska – är det en utmaning.

– Haha, ja. Man får inte vara respektlös och helst ska man inte visa om man är glad eller ledsen. Personligen känner jag att om jag har lagt ned så mycket tid så borde jag få vara glad när jag vinner. Men man kan inte riktigt kontrollera det.

Tara Babulfath stängdes av från tävlingar i tre månader sedan hon protesterat mot domaren under semifinalen i OS i Paris.

– Jag ångrar ingenting, förklarar hon. Det ligger så många års träning och så mycket känslor bakom en OS-semifinal så det är svårt att inte vara passionerad. Jag sade till mig själv innan tävlingen: jag ska inte ångra någonting i dag. Allt jag gör ska jag göra till 100 procent. Jag vill inte ångra att jag var för passiv eller att jag inte tog för mig mer.

Hon utvecklar.

– Så jag hade ångrat om jag inte hade sagt något till domaren. Nu fick jag svar på vad som hände om jag protesterade mot domslutet, så man slipper undra, haha.

Det är lunchtid i träningslokalen i Skarpnäck, söder om Stockholm. Iklädd den vita judodräkten i grov bomull förbereder sig Tara Babulfath inför sommarens VM. Hennes pappa – förre landslagsbrottaren Mohammad Babulfath – är också en hennes tränare. 

Hur fungerar det? 

– Det är ett privilegium att ha pappa som tränare, säger hon. Han känner mig bättre än någon annan och vet hur jag fungerar, jag litar på honom helt och hållet. Jag tycker att vår relation har blivit starkare genom judon och trots att det låter märkligt så har vi faktiskt aldrig bråkat. 

Tara Babulfath växte upp i Tyresö utanför Stockholm och testade flera sporter – däribland tennis och brottning – innan hon valde judo som 8-åring. Båda hennes föräldrar är före detta brottare (mamma Ida, tillika hennes manager, har vunnit nio SM-guld i brottning och medaljer i EM och VM).

– De slussade faktiskt in mig i judon så att jag skulle ha en egen identitet, så det har aldrig varit någon press, det har aldrig förväntats att jag ska ha en idrottskarriär.

Tara Babulfath pluggar ekonomi och juridik på gymnasiet och hon läser utbildningen på fyra år i stället för tre år för att hinna med judon. Offrar hon någonting som andra 18-åringar kan göra?

– Jag känner inte att jag missar något när jag inte går på fester – jag dricker inte heller, jag gör andra coola saker: reser och upptäcker världen genom judon. Jag får utforska städerna där vi bor under träningslägren och man får alltid nya vänner från olika länder som visar en runt.

Blir du stannad på stan numera?

– Ja, jag tycker att det är lite kul, jag trodde inte jag skulle få så mycket uppmärksamhet. Folk vill ta selfies, senast i går när jag var ute och sprang i spåret där jag bor. Judo är inte en jättestor sport och jag tänkte inte ens att folk skulle titta på tävlingarna. Det värmer mitt hjärta att kunna dra uppmärksamhet till sporten.

Hur varvar du ner efter träningen?

– Jag hänger med vänner, lagar mat och sedan har jag några tv-serier som jag brukar kolla på när jag är på resa: Formel 1: Drive to Survive på Netflix, den animerade serien Kung Julien och Solsidan.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag vill bara vara på platsen som ger mig bäst förutsättningar och möjligheter med judon. Vi har en lägenhet i Valencia där jag tränar mycket, samtidigt älskar jag Sverige och har min familj och mina vänner här. Med det sagt: jag skulle kunna bo ensam på toppen av ett berg i fem år om det skulle göra mig till en bättre judoka. •

---

text: Victor Johansson 
foto: morgan norman 
fotossistent: Eric Bäckman
TACK TILL IK SÖDRAS JUDOLOKAL I SKARPNÄCK DÄR VI FOTOGRAFERADE.