Vägen att hitta mig själv var lång

Han är tävlingsryttaren som alltid rider sin egen väg. Inom den konservativa ridsporten har han fått epitetet dressyrrebell. Men Carl Hedin är också entreprenör och Sveriges största hästinfluencer med 400 000 följare på Instagram, där gulliga barbackabilder varvas med filmer från Grand Prix-tävlingar. Men att nå hit var inte okomplicerat.

När Carl Hedin är 20 år lever han sin dröm på Hasse Hoffmans stora hästgård i ett naturskönt område i Danmark. Hasse driver ett framgångsrikt handelsstall och har inte bara tävlat i högsta klasserna internationellt – han är också typen som bara behöver närma sig en häst för att något magiskt ska hända. Inte konstigt att den unge lärlingen gör allt för att få Hasses uppmärksamhet och beröm. Just den här dagen står Hasse med några kunder och pratar med utsikt över ridhuset där Carl rider – och Carl ser hur Hasse pekar på honom. Efteråt frågar Carl sin vän Sofie vad Hasse sade om hans ridning. Sofie slingrar sig med ett »äsch«, men Carl pressar på, han vill veta. »Han sade att den där killen aldrig kommer att bli en duktig ryttare, men han är bra på att snacka.« 

När vi ses i nutid är det på en stor gård ute på landet strax norr om Stockholm. Den tidigare västkustbon Carl Hedin flyttade hit sina hästar, som nu går ute i hagarna bakom ridhuset, förra hösten. Själv bor han inne i Stockholm med sin kille. 

– Jag känner mig som en främmande fågel när jag går i ridbyxor med en lös hund på Sveavägen i Stockholm. Visst är det lyxigt att kunna promenera hem från restaurangen, men i förlängningen är jag nog lite för mycket Mowgliperson för att bo i storstaden. 

Man kan konstatera att Hasse Hoffman hade fel för 13 år sedan. I dag är Carl Hedin Sveriges största hästinfluencer med över 400 000 följare på Instagram. Ett konto där bilder på hur han rider barbacka på hästar längs stranden varvas med filmer från Grand Prix-tävlingar och komiska inlägg där hunden Iris »köper« pizza. Och 2020 tog han sig in i dressyrlandslagets utmanartrupp. 

– Det var såklart roligt, men hästen ska ändå borstas nästa dag, kommenterar han den milstolpen. 

Han lägger till att han nyligen intervjuades för en podd där han fick frågan om varför det tagit så lång tid för honom att kvala in i eliten. 

– Det tar olika lång tid för oss att hitta oss själva, för mig var vägen lång. Men i dag vet jag att det är okej att låta saker ta tid, att inte veta, att våga vänta ut saker. 

Vägen till att bli en av våra största ridprofiler har vare sig varit spikrak eller enkel. Som den där gången i Danmark. 

– Hasses ord om mig var som att få en dödsstöt. Förgörande. Jag tror att många tänker att jag har gott självförtroende för att jag syns mycket. Men jag har alltid varit ganska självkritisk, och den inre rösten var i många år duktig på att tala om för mig att jag inte var tillräckligt bra. Så länge som omvärlden säger något annat hankar man sig fram, men när den du ser upp till bekräftar bilden man har av sig själv så blir man väldigt ledsen. Då är det lätt att man trillar ner på botten. Det gjorde jag. 

Så hur hittade du tillbaka till drivkraften att fortsätta? 

– Till slut landade jag i att jag ändå hade samma dröm. Jag ville jobba med hästar. 

Händelsen blev ett startskott för att börja ta kontroll över sitt eget liv och kunna bekräfta sig själv. 

– Att inte alltid söka omgivningens bekräftelse, utan bli min egen Hasse. 

Carls historia är en berättelse om att våga vara sig själv, våga gå sin egen väg och lära sig att fokusera på det positiva. Det började redan när han var liten och älskade djur och att rida käpphäst. Valet av sport kändes därför självklart. Men att som kille gilla hästar var inte helt enkelt i 90-talets Borås. 

– I stallet flög tiden i väg. Vi samlades kring ett intresse, allt fokus låg på hästarna, vad eller vem du var kändes mindre viktigt. Det kan jag fortfarande känna, som nu när vi sitter här. Jag har hur lätt som helst för att prata om hästarna och deras personligheter. Men att prata om mig själv … det övar jag fortfarande på.  

Så fort den unge Carl klev av stallplan försökte han dölja sitt intresse. Att gå runt på stan i ridbyxor var otänkbart. Inte sällan hoppade han av bussen en hållplats tidigare, för att skolkamraterna inte skulle förstå att han skulle till stallet. Andra gånger hette det att han red för att det fanns så många snygga tjejer där.  

– Killar spelade fotboll, ridning var en tjejsport, höll man som kille på med det ansågs man konstig.  

På frågan om varför han höll i sitt intresse, inte tog den enklare vägen och bytte hobby, är svaret att kärleken till hästarna var så stor. Men också att Carl har ett drag av att inte automatiskt vilja göra som folk säger. 

– Det kanske låter knasigt, men nu är jag tacksam att jag valde något icke-normativt. Det som först låg mig i fatet är i dag en av mina superkrafter. Att jag som kille sticker ut i mitt hästintresse har öppnat många dörrar för mig, det är ju en del av varför vi sitter här idag. 

Vad skulle du vilja säga till ditt 12-åriga jag? 

– Att det finns inte bara ett rätt sätt att vara, och alla måste inte vara stöpta i samma form.

Vi pratar om hur ord som folk slänger ur sig i farten kan sätta sig djupt hos mottagaren. Som det där med att han under uppväxten kallades »hästpojke« i en nedlåtande ton. Eller »hästbög«. Så att ens närma sig att han kanske gillade killar var länge en omöjlighet. 

– Blir man matad med en bild är det lätt att börja tro på den. Att acceptera mig själv som något annat än hetero hade varit att acceptera mig själv som en mindre värd person. 

Han har alltid vetat att han var annorlunda, men att det var först i 20-årsåldern han öppnade upp för detta. 

– Det var min nyfikenhet som till slut ledde mig framåt. Jag träffade en kille där jag kände att det fanns något annat än bara vänskap, och jag är glad att jag vågade lita på magkänslan den gången. 

Genom att fortsätta utbilda sig såväl i Tyskland som England, där han även läste marknadsföring, nådde han sin dröm att jobba med hästar och driver i dag företaget Eques Management, där den huvudsakliga affärsidén är att köpa in hästar, träna upp dem och därigenom höja värdet. 

Hur är det att regelbundet sälja sina hästar, som blivit vänner? 

– Det är ett dilemma, det är vemodigt och glädjande i ett. Ofta har vi levt tillsammans i flera år i den härliga realitysåpa som det är att ha djur, med alla deras upptåg, bergochdalbanor och utmaningar. Man bygger en relation som sätter sig djupare dag för dag. Så ja, ibland är det som att en del av mig försvinner när hästen säljs. Samtidigt är jag inställd på att det är en del av processen, och jag gläds av att följa mina hästars karriär även om det inte är med mig i sadeln. 

Vissa hästar får stanna längre och ligger till grund för hans ryttarkarriär, som Lucas, Ville – och skimmeln Pods. 

För något år sedan när Carl sålt en bra häst och fått in lite pengar i bolaget uppmanade hans mamma honom att unna sig något. Det blev Pods, för att unna sig är i Carls värld att köpa en annan typ av häst. 

– Han är min »sportbil«, så pass bra att vi har kunnat åka hela vägen till Grand Prix-hoppningar. 

Att rida svår klass inom både hoppning och dressyr är också ögonbrynshöjande inom den ganska konservativa ridsporten. Men det hindrar inte Carl, som därmed fått epitetet dressyrrebell. 

– Det är något omvärlden tillskriver mig. Själv går jag inte runt och tänker att jag gör något rebelliskt eller rör om i grytan. Jag gör bara min grej, det som känns rätt för mig och mina hästar. 

Att ha roligt ingår i det konceptet och det engelska uttrycket »don’t grow up, it’s a trap« är en ledstjärna. 

– Leken är essentiell för att vi ska utvecklas. Kolla bara på djurvärlden. Det är i leken de lär sig det mesta. Slutar man leka så slutar man utvecklas. 

På instagram visar Carl också upp sin lekfulla approach till djuren. I Carls fall handlar det om elitatleter – dyrgripar värda miljontals kronor som många andra hanterar med silkesvantar – som bockar och busar i hagen, galopperar i skogen eller som man tolkar bakom på vintern.

– Jag försöker ge mina hästar ett bra liv, se världen genom deras ögon: Vad tycker Lucas och Ville är rofyllt och glädjefyllt? Sedan tävlar jag med dem också ibland. Men min passion för djuren och vår grundläggande samvaro är viktigare än sportsliga framgångar. 

Det här är ett tema han gärna pratar om, inte minst efter senaste årens avslöjanden om våld mot sporthästar. Själv välkomnar han en ny era inom ridsporten. 

– Det är klart att det kan vara jobbigt när något förändras och man måste göra saker på nya sätt, men det som sker nu är absolut nödvändigt. Först och främst för hästarnas skull, men också för människornas. 

Att måna om djur mår man själv bra av. Djuren kan på flera sätt göra oss till bättre människor, menar Carl. De har ingen dold agenda och spelar inga roller utan är sig själva rakt igenom.  

– Djuren får oss också att kliva upp på morgonen, hur vi än mår. Många gånger har nog djuren ingen aning om hur oerhört viktiga de är för oss, men för ägaren kan den lilla hunden eller katten innebära all skillnad. •

---

text: Linda Newnham  foto: nina holma