Jag famlar i livet utan konsten

En hyllad konstnär som ställt ut över hela världen och fått en egen konsthall i Karlstad. Men också sommarpratat, varit julvärd, gjort egna serier i tv och mottagit kunglig medalj. Lars Lerin har blivit folklig så det förslår. Hur påverkar det hans konstnärskap? Vi hälsade på honom i Värmland för att reda på hur. 

Det är tidig morgon i Värmland och Lars Lerin sitter på stentrappan och blickar ut över gården: han funderar på vad konsten betyder för honom.

– Jag har hängt upp mitt liv på måleriet, det gör så att jag fungerar och kan hitta ett lugn i vardagen, säger han. Vissa tänker kanske att man slösar bort sitt liv genom att sitta på kammaren och skapa i stället för att leva, men jag ser det inte riktigt så: jag måste ha det så här, jag är inte bra på att leva något annat liv. 

Han tystnar.

– För sinnesfriden måste jag hålla på med detta, jag har inget annat val, jag famlar i livet utan konsten. Det har dessutom hjälpt mig genom mörkare tider. När det har hänt tråkiga saker har jag alltid kunnat gå ut i ateljén och fortsätta arbeta och på så vis genomlevt det svåra.

Det är en insikt som inte bara har resulterat i ett liv vigt åt konsten – det har också gjort Lars Lerin till en av vår tids mest hyllade konstnärer. Han har ställt ut överallt från USA till Frankrike och hans egen konsthall Sandgrund i Karlstad har sålt entrébiljetter för mångmiljonbelopp de senaste åren. 

Därtill har han nått en ny nivå av folklighet genom sina tv-serier på SVT – däribland Vänligen, Lars Lerin och Lerin på Lofoten – och 2016 tilldelades han den kungliga medaljen Litteris et Artibus för framstående konstnärliga insatser i Sverige. Inget av detta syns det några spår av i huset hemma på Hammarö: här pågår det dagliga arbetet, fokus är nästa konstverk. Vad gör det med identiteten att bli folklig?

– Jag kan inte ta till mig det där, säger han. Det är roligt att bli omtyckt och jag är väldigt tacksam, men det är vardagen här hemma som räknas: om någon är förkyld eller om någon katt har varit ute för länge eller om jag och Junior inte står på god fot. Det påverkar mig på djupet och stör balansen, det andra berör mig inte riktigt.

Han förklarar vidare.

– Jag har varit med om saker i mitt liv som gör att yttre framgångar inte påverkar mig så mycket. Omdömen från andra – positiva eller negativa – når mig inte in i hjärtat, det är som något slags avtrubbning. Jag gör konsten för mig själv.

Lars Lerins tidiga karriär präglades – vid sidan om framgångarna – av mental ohälsa och missbruksproblem. Efter en skilsmässa i Lofoten 2000 nådde han botten och bestämde sig för att bli nykter och sökte hjälp.

– Det är ofattbart att jag lever det här familjelivet i dag, säger han. När allt störtade samman efter skilsmässan såg jag ingen framtid, jag kunde inte se hur det skulle bli med mig. Jag tog bara mer och mer tabletter för att stå ut och för att våga vara med i livet. Det var ett rent helvete.

Han samlar sig.

– Jag nådde punkten där jag var tvungen att ge upp eller ta itu med mina problem. Antingen väljer jag livet eller så väljer jag döden. Då sökte jag mig till behandlingshem. Allt var nytt och främmade för mig då eftersom ända sedan tonåren hade dörrarna till livet varit stängda. Jag vågade bara vara i min ateljé och prestera något som jag skulle få beröm för.

I dag ser livet annorlunda ut. 71 år gammal lever han tillsammans med maken Junior – parets kärlekshistoria skildras i dokumentären För dig naken – och fyra barn på landsbygden i Värmland. Hur har faderskapet förändrat honom?

– Jag måste prioritera barnens väl och ve framför mitt eget målande, se till att de kommer till skolan och aktiviteter – hockey och fotboll – och sedan får jag ta den tid som blir över till mitt eget skapande.

Hur är du som pappa?

– Jo, jag är nog ganska bra, säger han och skrattar blygt. Jag är kanske för mesig och jag är inte så bra på att sätta gränser, men Junior är desto mer åt det andra hållet. Jag är själv uppväxt med en ganska fri uppfostran och tycker inte att stränghet och regler är så himla noga, om de äter upp maten på tallriken och så. Bara de försöker vara snälla och uppföra sig mot sina kompisar så ordnar det sig nog.

År 2025 säljs Lars Lerins akvarellmålningar för mellan 100 000 och 700 000 kronor styck och de senaste fem åren har han sålt tavlor för mångmiljonbelopp. Hur är det att något som springer ur ens inre värderas så högt?

– Jag blir lika förvånad varje gång över auktioner och priser. Det är så himla konstigt och inte något som jag tänker på när jag sitter i min ensamhet och jobbar med former och färger.

Unnar du dig något?

– Jag har köpt en hel del konst och byggt upp en samling med verk som betytt mycket för mig i mitt liv. Jag har också kunnat köpa ett hus i Bohuslän där mina förfäder kommer ifrån.

Avslutningsvis: Skulle du rekommendera dina barn att välja konstnärslivet?

– Jag tror inte riktigt att det är något som man kan välja. Man blir fångad och besatt av något, då är det bara att följa det spåret och hoppas att det ska gå bra. •

---

text: Victor Johansson  foto: Elinor Wermeling