Alicia Vikander – hemma i Lissabon, men alltid på väg

Oscarsvinnare, världsstjärna – och nu programledare för en serie om nordisk design. När Alicia Vikander öppnar dörren till sitt liv är det inte Hollywoodglansen som lyser starkast, utan kärleken till familjen, hemmet och hantverket som format hennes resa.

Hon har kallats Sveriges mest kända export näst efter Ikea. Oscarsvinnare, internationell filmstjärna och den första svenska kvinnan på Vouges omslag på 40 år. Men när vi pratar med Alicia Vikander är det inte Hollywoodglansen som står i centrum, utan hennes passion för Nordisk design. I SVT:s nya serie ”Nordisk design, en kärlekshistoria” får vi följa med Alicia på en resa genom hundra år av formgivning – från Parisutställningen 1925 till dagens möbelmässa i Milano. Vi får kliva in i samlares hem, möta formgivare och upptäcka berättelserna bakom föremålen som blivit en del av får vardag. För Alicia är det här inte en ny värld.

– Jag städade ur lägenheten jag växte upp i för två år sedan, och hittade då högar av inredningstidningar som jag satt och läste lite för mig själv. För när kompisar i 12-årsåldern köpte modemagasin var jag intresserad av interiör. Men jag hittade även dockskåpen jag och mamma byggde och inredde tillsammans när jag var liten.

Än idag spelar miljöerna hon bor i stor roll.

– Jag älskar antika möbler och att skapa hem som känns som visar ens personlighet. Min stil har också influerats av de platser jag bott på, som London. I Lissabon har vi haft stora rum med gammalt portugisiskt kakel, där dras jag också till delvis andra färgskalor.

På frågan om hennes hem har förändrats sedan hon fick barn skrattar hon till.

– Förutom att jag skyr höga trappor och att vi har leksaker överallt är svaret nej. Vi har en stor vit soffgrupp hemma, vilket folk kommenterat inte är så smart att ha med småbarn. Men min fyraåring är väldigt medveten om att han inte får sitta i soffan och äta, så faktiskt är det bara vuxna som fläckat ner den.

Den röra som följer med småbarn till trots är hon tydlig: De två små sönerna har gjort henne väldigt mycket lyckligare.

– Det är som att olika val i livet plötsligt blir tydliga. Där tankarna tidigare kunde snurra, ska jag göra det här eller inte, är jag nu säkrare. Det är som att saker har benats ut.

Alicia själv växte upp i Göteborg med en mamma som var skådespelare och en pappa som arbetade som psykiatriker. De skilde sig tidigt och Alicia bodde hos sin mamma. De kvällar som mamman inte kunde ordna barnvakt fick Alicia hänga med och sitta bakom scenen och se samma föreställning spelas om och om igen. Bland annat såg hon ”Romeo och Julia” 24 gånger, vilket hon senare beskrivit lite som sin egen barndoms Disneyfilm.

– Jag drömde om att stå där själv, sa hon i en intervju i Vouge.

Drömmen var från början var att bli ballerina och redan vid 15 års ålder flyttade hon hemifrån för att börja på Kungliga svenska balettskolan i Stockholm. Efter en allvarlig skada fick hon tänka om och sökte sig till filmens värld. Genombrottet kom med Lisa Langseths film ”Till det som är vackert”, där hon prisades med en Guldbagge. Hon hade dock större ambitioner än så och skickade egna demos till agenter och producenter utomlands. Till en början utan svar. Men rollen i danska ”A royal affair” blev starten på hennes internationella karriär.

2016 mötte hon sin blivande man, skådisen Michael Fassbender, under inspelningen av ”The light between oceans.” I samband med Brexit flyttade paret från London till Lissabon.

Varför Portugal och inte Los Angeles som de Hollywoodstjärnor som ni är?

– Vet du, naturligtvis har jag varit där flera gånger, men jag känner mig väldigt mycket som en europé. Men vi är båda uppvuxna i norra delen av Europa så därför drogs vi till värmen.

Kommer barnen att bli portugiser?

– Alltså, vi är ju hemma två tre månader per år. Vi rör på oss hela tiden på beroende på jobb. Det finns fördelar och nackdelar med det och är absolut en grej där mammaoron kommer in. Alternativet är att bo på ett ställe, men då kommer mamma eller pappa att försvinna iväg på jobb under längre perioder. Så vi har diskuterat det här mycket, även med sonen, och kommit fram till att det är bättre att vi är tillsammans hela tiden.

2021 blev hon mamma första gången. Bara ett år senare gick Alicias mamma, som hon stod väldigt nära, bort.

– Det faktum att hon blev mormor och hann se sitt barnbarn till två års ålder är en stor gåva. Ens syn på sina egna föräldrar förändras också när man själv får barn. Jag känner stor tacksamhet över allt de gjort för mig. Det kändes fint att jag hann förstå och uttrycka det till mamma. Men framförallt – att hon faktiskt fick bli mormor.

De senaste åren har många barndomsminnen kommit tillbaka.

– Som när jag sitter och badar min son på kvällen, där dofterna gör att jag saker från min egen barndom kommer upp till ytan igen. Saker jag tidigare hade glömt.

Hur är du själv som mamma?

– Det är intressant, för just nu repeterar jag pjäsen ”The lady from the sea” i London och njuter av den kreativa processen här på teatern. Någonstans blir jag påmind om när jag växte upp och hängde på teatern, hur mycket jag tyckte om att leka där. Jag har alltid känt att det här är en lekfull plats, och att jag älskar dessa fantasilekar. Så jag och min äldsta son hittar på historier hela tiden. Han kan säga ”Mamma, berätta en ny läskig historia” klockan sex på morgonen, men jag gillar det!

Och efter alla år av flyttar, filmprojekt och resande och nya miljöer, säger hon att det ändå är småbarnslivet som gett henne insikten om att balans och struktur inte begränsar utan skapar frihet.

– Jag minns hur min mamma brukade säga till mig när jag var 12–13 år att ”du mår bättre med rutiner.” Då hatade att hon sa det. Men nu håller jag med. När jag är väl förberedd så blir jag lugnare. Annars kan oron och tankarna springa iväg med mig. Så därför gillar jag skapa viss struktur, och känner mig sedan väldigt fri inom den ramen. •

---

text: LINDA NEWNHAM