Pappa & bonuskock

Han har spelat groda, prins och polis, men det är som pappa i tv-serien Bonusfamiljen vi har lärt känna skådisen Erik ”Jerka” Johansson. Dessutom räddar han vardagsmaten med podden Recept tack!? och som delägare i mackkrogen Sandhäxan i Stockholm. Vi hälsade på i köket. Och ja, vi fick recept.  

När allt i livet rör sig. När vardagskaoset smäller till. När barnen trotsar, tvättmaskinen brakar eller barnens träningar byter tider. Ja, då kan den metodiskt hackade löken, den djupröda, urkärnade chilin och den perfekt kokade pastan kännas som en lindring. Det menar skådespelaren Erik ”Jerka” Johansson. 

– Man kan ju inte kontrollera vare sig sin partner, sina barn eller sin karriär. Men när jag lagar mat har jag kontroll. Det är också en tydlig och konkret uppgift. Matlagning är terapeutiskt på så sätt. Och om jag lyckas så får jag en lika tillfredsställande reaktion som när man står på scenen, ”åh, fantastiskt!”. 

Den här kärleken till matlagning är också grunden till att en av våra populäraste skådisar även är delägare i mackrestaurangen Sandhäxan. 

– Jag och två polare som också älskar att laga mat, Mattias Svensson och Fredrik Sundberg, brukade snacka efter middagar om att ”åh, vad härligt det vore …”. Men Mattias är inte bara en drömmare utan en företagsam typ, så han hittade en lokal. År 2018 öppnade vi. 

Vi ses på ”Jerkas” kontor i Slakthusområdet strax söder om Stockholm innan fotograferingen på Sandhäxan. Krognamnet är en halvbra ordvits, en svensk ordlek av engelskans sandwich: sand + wich ≈ häxa = Sandhäxan. Kontoret ligger en kort cykeltur från hemmet i Enskede och skaffades då ”Jerka” insåg problematiken med att koncentrera sig på manusskrivande i en småbarnsfamilj. Och familj är just vad man förknippar honom med. I rollen som Patrik i tv-serien Bonusfamiljen har ”Jerka” Johansson blivit Sveriges mest kände bonuspappa. 

– Jag har spelat Patrik i nästan tio år nu, och han har ett slags mardrömsscenario som bonusförälder. Ja, jag är så drabbad av den rollen att jag tidigt bestämde mig för att inte bli bonuspappa. Det verkar vara så jädra jobbigt, framför allt att hitta balansen mellan auktoritet och kompis. Jag tycker den balansen är tillräckligt svår med mina egna barn. Man vill vara den lekige, rolige farsan, samtidigt som man måste vara benhård och ta konflikter ibland för att de barnen inte ska bli små monster. Så jag kan bara tänka mig utmaningen i att vara bonuspappa.  

Nej, i det verkliga livet är ”Jerka” ingen bonuspappa – även om han lever i en bonusfamilj med två barn från en tidigare relation och en ettåring med sambon Lisa Sjösten. 

– Jag hade precis kommit ut på andra sidan, där barnen börjat gå själva till plugget ibland och hade vant mig vid att ha lite egentid igen – och då gör jag om hela grejen.  

”Jerka” skrev, jo med glimten i ögat, nyligen på Instagram att ”jag börjar bli för gammal för den här skiten”. 

Så hur har omställningen varit?

– Det är härligt och mysigt! Bäbisar kan ju vara skitjobbiga eftersom de kräver konstant uppmärksamhet, men man har också en varm och gosig kärleksboll i sin närhet som bara ger och ger. Men ja, i början var det lite chockartat. Jag känner att jag är äldre den här vändan. Om jag går runt och bär på Viggo i en kvart i köket är jag trött på ett helt annat sätt än när jag var 30 plus och hade två blöjbarn samtidigt utan att någonsin känna det i kroppen. Å andra sidan är jag coolare nu. 

Du hade också några intensiva år som singel …

– Det var roligt ett tag, men i längden blir dynamiken schizad. Ena veckan var jag pappa med full koll på gymnastikkläder, läxor och kvällsmys, andra veckan var jag ute på krogen och festade nästan varje kväll. 

Nu ser han uppsidan av småbarnslivet. 

– Jag är lite av en festprisse, så för mig är det sunt att ha småbarn. Jag tvingas ha disciplin jobbmässigt, dricka mindre och hålla i gång och träna för att orka. På så sätt är barn både ankare och ballonger, de håller en på jorden men ger en också väldigt mycket luft och lust att flyga. 

För något år sedan gjorde ”Jerka” en serie för SVT, En perfekt förälder, om att det är lättare sagt än gjort att ha barn och den ständiga känslan av otillräcklighet. 

– Jag minns äldste sonen Rolfs första trotsvända, då läste jag en massa böcker om föräldraskap. Men ju mer jag läste, desto mer förvirrande blev det. Exempelvis ska man vid en konflikt enligt teorin fem gånger mer kärlek krama sitt barn och säga att jag ser dig, jag hör dig. Men så står man där på fyrans buss och ska gå av, när ett av två barn skriker och vägrar. Då är det inte läge att sätta sig ner och ge en pedagogisk kram, utan man tar ungen under armen och kliver av. 

”Jerka” har nu kommit fram till att nyckeln till att vara en bra förälder är trygghet och kärlek, därutöver måste man gå på egen instinkt och acceptera att man både är både auktoritär och konsekvent – och inte.  

– Hot och mutor är enda sättet att få ihop föräldraskapet om du frågar mig. Jag skulle inte fixa vardagen om jag inte fick locka med en kanelbulle eller hota med att ”då får du gå och lägga dig tidigare”. Ja, om jag skrev en bok om barnuppfostran skulle den heta Hot och mutor – så funkar det.

Du verkar ”laid-back” i allt utom föräldraskapet?

– Så är det nog. Yrkesmässigt har jag min plats och erfarenhet, men barn är ju rörlig materia. Och när de blir tonåringar … det måste vara en mardröm. Jag kommer väl att vara orolig hela tiden. 

Även om Bonusfamiljen blev ett genombrott, så var det knappast ”Jerkas” första roll. Han har ett 70-tal filmer och tv-serier på sitt cv. Karriären startade redan som 15-åring, när han spelade storebrorsan Tobbe i Eva och Adam och Pontus i Sunefilmerna, framträdande roller i Liza Marklunds deckarfilmer och Maria Wern-filmerna. Intresset för skådespeleriet föddes i Enskede, där hans mamma var engagerad i Enskedespelet. 

– Det var en politiskt medveten teatergrupp som satte upp Brecht och liknande. Jag var med där från att jag var tio bast, fick roliga små roller och någon replik i varje pjäs. Jag spelade även fotboll, men precis när man behövde börja satsa på fotbollen fick jag en roll i Berts dagbok. Då sa mina föräldrar att jag behövde välja hobby. Jag valde teater, vilket var klokt så här i efterhand, för jag hade aldrig blivit någon landslagsspelare. 

Det var även i Enskedekvarteren som smeknamnet ”Jerka” kom till.  

– Vi var många som hette Erik, så jag blev Erik J och sedan ”Jerka”. Smeknamnet har hängt med, även publikt. Däremot skulle det kännas konstigt om mamma kallade mig för ”Jerka”. 

Han hade tidigt en dröm om att få jobba på de stora scenerna i Stockholm, så när det dök upp jobb på Stadsteatern var lyckan gjord. Bara det att han snabbt hamnade i den ”yttre cirkeln.” 

– Stadsteatern är ett maskineri. Några få var med i den inre klicken, medan vi andra tilldelades olika småuppgifter som man kände sig alldeles för bra för. Så medan andra spelade huvudrollerna, fick jag byta hatt hela tiden: spela riddare nummer två, bonde, groda … Efter 140 föreställningar hade jag tappat lusten. 

Nej, det här var inte vad han ville att fyra år på scenskolan skulle leda till. I stället hoppade han på en masterutbildning, med Gösta Ekman som huvudlärare. 

– Efter året med Gösta Ekman bestämde jag mig för att det viktigaste är att ha kul på jobbet. Det är kärnan i skådespeleriet för mig. 

När det handlar om att använda sina egna erfarenheter i jobb finns det många paralleller mellan hans eget liv och Bonusfamiljen. När han satt i parterapi i rollen som Patrik, gick ”Jerka” och hans ex, de äldsta barnens mamma, också i terapi. 

– Jag är ändå ambivalent till parterapi. Det kan vara bra när man har svårt att kommunicera med varandra, å andra sidan förlorar man det romantiska. Kärlek är ju intuitivt, handlar om känsla, spontanitet och improvisation, och det går lätt förlorat när man bestämmer att en gång i veckan ska vi prata ut, en gång ska vi göra upp schema över det praktiska och en gång ska vi ligga.  

I realiteten separerade han, vilket ”Jerka” tror var rätt beslut för alla involverade, och han uppmanar fler att ta steget. 

– Jag tror inte det är bra vare sig för dig eller barnen att leva i en tryckkokare, i ett dämpat hem fullt av undertryckta känslor. Då är det bättre med två föräldrar som vågar vara lyckliga, säger han. 

Själv hittade han kärleken igen 2018, via en kollega. Då hade han tänkt ”aldrig igen om det inte är 110 procent” och hur stor är den chansen… 

– Men jag och Lisa hade så otroligt bra surr! Och jag var samtidigt ganska klar med varannanveckaslivet. Hon fångade upp mig när jag var mottaglig – och är dessutom en helt otrolig person.  

Vad gäller kärleken så är nu mottot: gör om, gör rätt. 

– Efter ett längre förhållande som har kraschat har man med sig en lång lista på saker man aldrig mer vill göra. I dag vet jag på ett annat sätt än när jag var 30 att man inte bara måste jobba aktivt på förhållandet, utan även proaktivt. Och att man inte ska sopa saker under mattan, utan kommunicera. 

Det med sopandet har han visserligen en benägenhet att göra. För även om ”Jerka” ofta djupdyker i ämnet relationer i jobbet, så säger han sig inte vara någon expert själv. 

– Kanske är det just därför, för att jag inte är någon exepert, som jag är så intresserad av relationer. 

Om du skulle värdera dina egna styrkor och svagheter? 

– Rent praktiskt är jag nog fem plus, det måste jag ändå säga. Jag är ansvarstagande, omhändertagande och uppstyrd. Men känslomässigt är jag mer av en trea. Jag är konflikträdd, undviker eller blir passivt aggressiv genom att sucka i stället för att sätta ord på problemet, säger han och tänker till: 

– Kanske försöker jag väga upp mitt bristfälliga känsloliv genom att överkompensera på det praktiska planet, se till att det alltid finns mat i kylen och sådant. Men ens partner vill nog hellre att jag tar tag i den lilla minikonflikten än fixar baklyktan på bilen, säger han, och konstaterar att vi har alla något att jobba på. 

Ja, till och med Sveriges främste bonuspappa, som inte har bonusbarn. •

---

SANDHÄXANS FRIED CHICKEN SANDWICH

Det här behöver du (för 1 port): 

2 skivor formfranska 

1 kycklingklubbfilé med skinn

2 dl filmjölk 

1 dl saltgurkslag 

2 matskedar pepperjelly*

Mjölmix för panering (southern style. Google dig fram!) 

0,5 dl hotsauce*  

100 gram riven vitkål

1 dl Hellmanns majonnäs

1 skvätt worcestershiresås

1 skvätt citron 

Salt 

Peppar 

*På Sandhäxan används Häxans egen pepperjelly och hotsauce med hemligt recept.

Gör så här: 

• Marinera kyckling i 4–12 timmar i filmjölk, saltgurkslag, hotsauce, salt och peppar.

• Panera kyckling i mjölkmix och fritera i olja 5–6 minuter till gyllenbrun och färdigtillagad inuti. Låt vila, salta och peppra och ös med hotsauce.

• Blanda vår birdsauce genom att hälla majonnäs, hotsauce, worcestershiresås, citron, salt och peppar till en het balanserad mayoröra.

• Blanda mayoröran med riven vitkål till önskad konsistens på en cole slaw. 

• Stek brödet i panna med smör tills krispigt. 

Bygg ihop mackan så här:   

1. Brödskiva

2. Cole slaw

3. Filé

4. Saltgurka

5. Häxans pepperjelly

6. Brödskiva

Tryck ihop mackan med handen och skär en snitt och njut av den sedan med många servetter till hands!