Skådespelaren Jonas Karlsson verkar kunna allting. Förutom att stå på scenen är han författare, skapar musik och skriver manus. Fast allra helst vill han odla, sätta små frön i jorden och vattna försiktigt. Mer äventyr än så behöver han faktiskt inte. 

När Jonas Karlsson var liten ville han bli alltingmannen. När de andra småkillarna kaxigt tävlade om coolaste framtidsyrket, som brandman, polis, kranförare eller pilot – och snart var allt roligt redan taget – så löste Jonas det genom att summera alltihop i en titel. Ibland kör man brandbil, ibland flygplan. Varför välja liksom? 

– Jag kände mig så otroligt smart, som att jag hade hittat ett life hack, minns Jonas.

På många sätt blev Jonas Karlsson också alltingmannen. Även om han inte rattar några utryckningsfordon till vardags. Men han fick nyligen en Guldbagge för bästa manliga huvudroll i filmen om Karl-Bertil Jonsson. I höstas gav han ut en hyllad novellsamling. Han är berättarröst i tre nya filmer om Alfons Åberg. Och nu är han trippelaktuell i tv-serien Harmonica, där han skrivit manus tillsammans med Josephine Bornebusch, de två spelar också huvudrollerna – och dessutom har han också skrivit musiken till serien. 

Ja, han är alltingmannen. 

Finns det någonting du inte är bra på? 

– Min familj skulle säga att jag inte kan laga mat. Jag lagar visserligen mycket mat, men det handlar mer om markservice än om smakrika rätter. Jag brukar skämta om att om jag skulle vara med i Sveriges mästerkock så kunde jag tävla i att lägga upp glass. Det är en lagom svårighetsgrad för mig. 

Vi ses ute på Slottsträdgården Ulriksdal, strax norr om centrala Stockholm. Den grönskande miljön är vald av en särskild anledning. Det är nämligen så att om Jonas, mot förmodan, skulle tröttna på alla sina spännande yrken, så har han också ett flyktyrke: trädgårdsmästare. 

– Jag har en dröm om en trädgård, fast det fungerar inte riktigt med min tillvaro. Men odling fascinerar mig, därför odlar jag hemma i lägenheten och på balkongen. Det är någonting med att sätta ett frö, vattna och se det gro till en stor grönskande växt, Ja, kanske till och med bära frukt. Vi har ett pyttelitet växthus på balkongen där jag odlar tomater, gurka, tobaksplanta och lite annat. 

Kanske är det inte så tokigt med ett flyktyrke. För man vet aldrig. Det kan ju gå som för Harry och Monica i serien Harmonica. Ett countrypar som för 15 år sedan levde ett liv i glitter och glamour, spelade på stora scener runt om i världen, men vars stjärnglans dalat rejält. När också äktenskapet krisar bestämmer de sig för att dra ut på en nostalgiturné. Med tanken att detta kommer skänka både pengar och glädje till äktenskapet.

– Jag och Josephine ville skriva om ett moget par, om starka känslor och romantik. Men vi ville att paret skulle vara i ”hur ska vi få det att funka-läget”. För just de historierna är inte direkt överrepresenterade. 

Kanske inte inom tv-drama – men i verkligheten är det en återkommande relationsproblematik. Seriens Monica och Harry har varit ihop sedan de var unga. Hon har aldrig funnit sig till rätta i den nya tillvaron och har fortfarande kvar sin identitet i den forna stjärnstatusen. Han har ett sårigare förhållande till glansperioden, vilket hänger samman med ett tidigare missbruk. 

– Harry känner att ”vi har det väl bra som det är”. Däri har de två svårt att mötas. Jag tror det är vanligt att man vill åt olika håll, säger Jonas. 

Serien inleds med att en psykolog frågar Harry: ”Om du ser på ert äktenskap som du ser på dina låttexter, hur skulle du då beskriva ert förhållande?” Vad skulle du själv svara på den frågan? 

– Då svarar jag som Harry: ”Menar du allvar, eller?” Jag är ganska förtegen kring min familj, som inte själva valt offentligheten. Men jag och min fru träffades när vi var 22–23, vilket är ett helt vuxenliv sedan. Vi kan prata om det, vilka vi var då i jämförelse med nu, och allt vi varit igenom sedan dess. Det är fint att ha alla minnen tillsammans.  

Han säger att han är ganska lugn, trygg och möjligtvis lite tråkig att leva med. 

– Jag har inga behov av att hitta på en massa saker, åka på äventyr till fjällen eller ha stora middagar på stan. Jag tycker det är ganska skönt att vara hemma och titta på skidskytte. Och odla, det gillar jag. 

Har du själv haft någon medelåldersdipp? 

– Det har jag väl lite hela tiden. Men min stora dipp var när mina föräldrar gick bort, framför allt när pappa dog för något år sedan. Då var det som att jag sörjde båda mina föräldrar. 

Jonas mamma fick en hjärnblödning och gick hastigt bort och efter det kände Jonas att han behövde finnas där för sin pappa. Men för några år sedan dog även Jonas pappa, och då slog sorgen till med full kraft. 

– Pappa var över 80 år, gammal och sjuk, så ja, det är livets gång. Men när det väl skedde åkte jag lik förbannat rakt ner i mörkret på ett sätt som jag var ganska oförberedd på. Det blev också så otroligt tydligt att nu har jag uppnått den här åldern… 

Han blir tyst och funderar en stund, innan han fortsätter. 

– Det här hänger också ihop med vår tv-serie, att livet förändras och vi blir nya människor hela tiden. Och även om man åker i väg på en nostalgiturné så går det inte att gå tillbaka i tiden. 

Om man går tillbaka i tiden för Jonas Karlsson så växte han upp ute på Värmdö, i Stockholms skärgård, och säger att uppväxten var lite som han själv, trygg på gränsen till tråkig. 

– Om man vill komma åt det kreativa så tror jag att man måste ha det lite tråkigt ibland.

Och även om han gjorde succé på roliga timmen så gott som varje vecka växte Dramatenskådisen inte upp i någon klassisk kulturfamilj med särskild känsla för snille och smak. Mamma var förskollärare och pappa plåtslagare, som tyckte att om Jonas inte skulle ta över firman, så borde han i alla fall satsa på något säkert. 

– Men efter ett år på ekonomisk linje på gymnasiet insåg jag att jag var fullständigt ointresserad, hoppade av och sökte teaterlinjen. Det var ett slags panikåtgärd, samtidigt som jag följde min inre känsla. Ganska modigt gjort av en 16-åring.  

Han säger att det var livets första tydliga vändpunkt. Och visst kände han sig långt utanför sin comfortzone när han kom till teaterskolan i sin hoodie och upptäckte att klasskompisarna hade kavaj med Kafka och Proust i fickan. 

– På ett sätt hade det underlättat om jag hade fått fler referensramar med mig hemifrån. Å andra sidan blev kulturen min grej, mitt universum, där jag fick utvecklas själv. 

Med den erfarenheten med dig – vad råder du dina barn? 

– Att följa sina drömmar, sin lust, men att försöka göra klart saker, att testa ordentligt innan man ger upp. 

Den andra tydliga vändpunkten var när han träffade sin fru. Och det tredje när föräldrarna gick bort. Han säger att livet har fått en annan färg efter det, på gott och ont.

– När jag var yngre föreställde jag mig hur jag skulle bli klokare och klokare med åren, men nu har jag insett att så funkar det inte. Visst har jag samlat på mig erfarenhet, och om jag tidigare oroade mig över en massa grejer, så tänker jag nu ofta att jaja, det där var väl inte så farligt. Men samtidigt som jag lär mig nytt har jag också glömt en massa saker, exempelvis är hälften av all tyska jag lärde mig helt borta, säger Jonas. 

Viljan att bli någon annan har följt med honom genom livet. Redan i sitt sommarprogram 2005 sade Jonas att: ”Jag tycker väldigt mycket om mitt yrke, och nästan varje dag funderar jag på att sluta och börja något nytt.” Och sedan har tanken återkommit i hans texter. Som i senaste novellsamlingen Nya människor i fel ordning. 

Har du fortfarande en önskan om att hoppa av och börja om ibland? Ömsa skinn och byta liv? 

– Ja, och det kanske har att göra med min oförmåga att definiera mig själv. Men det är också en tröstande tanke: man kan alltid börja om. Om jag tröttnar eller det skiter sig så kan jag alltid bli en annan, eller prova att vara på ett annat sätt. 

Gör du det ibland? 

– Både ja och nej, det är min grundinställning till livet, och visst testar jag i det lilla, men allt som oftast inser jag efter ett tag att ”oj, är klockan redan så mycket, bra, då spelar jag den där föreställningen igen då”. Och så går vardagen vidare. 

Funderar du på att flytta?

– Återkommande. Någon gång om året säger till familjen att: ”Borde vi inte bara släppa allt det här och flytta ut på landet, slippa stressen, skriva, odla och vara självförsörjande?” Men då brukar man fru säga ”visst, jag ger dig tre veckor”.

Du har fyllt 50, och har uppnått mycket, men har samtidigt mycket tid kvar att realisera projekt, så vad drömmer du om? 

– Jag tänker fortfarande att jag har den där riktigt bra boken kvar att skriva och den riktigt bra filmen kvar att göra. Men när jag tänker på hur jag vill ha det, så dagdrömmer jag inte om några stora succéer. Då drömmer jag om ett orangeri. Jag ser framför mig hur jag sitter där med mitt morgonkaffe. Och så drömmer jag om de där stunderna då tiden bara försvinner. Det kan vara att jag står på scenen eller sitter och gör musik, och plötsligt inser att ”oj, nu har det gått fyra timmar”. Det är där man vill vara. Det händer, ganska sällan, men ibland. •

---

UTFLYKTSTIPSET! 

Vi fotograferade Jonas Karlsson i Slottsträdgården Ulriksdal. Ett mecka för odlingsintresserade förstås men också en perfekt utflykt för vem som helst. Här finns stora växthus fyllda av dofter och färger, inredning blandas med egenodlade doftpelargoner. Nu på våren finns även självplock av tulpaner och i sommar kan du köpa grönsaker. Har du barnen med?  Bra, det finns både studsmatta och hängmatta, utrymme för lek samt ett kafé med bra fikautbud. Kommer du vid lunchtid serveras stadens kanske bästa vegetariska buffé. 

Adress: Slottsträdgårdsvägen 8.

Hitta hit: Pendeltåg till Ulriksdals station och buss 503 till hållplats Ulriksdals begravningsplats, sedan är det tio minuters promenad. 

Mer info: rappne.se.

---

Text: Linda Newnham 
Foto: Fredrik Hjerling
Tack till Slottsträdgården Ulriksdal för där vi fotograferade.