»Blir jag skraj – då är det bra« 

Ingen kan som Rolf Lassgård förkroppsliga en rollkaraktär. Han ÄR bufflig kriminalkommissarie, den avige Ove och pappan Marianne. Eller som nu: karismatisk konstlärare i den bioaktuella danska romcomfilmen Möte i Rom. Och efter att ha levt alla sina år i norr har han nyligen slagit sig ner på den skånska slätten. Men livet i Stockholm står han långt utanför. 

Rolf Lassgård sitter på en uteservering i Kåseberga och äter lunch. På tallriken stekt strömming – fast här på Österlen kallas det stekt sill – med hemgjort potatismos. Rolf Lassgårds halvlånga hår fladdrar i vinden, solen skiner och bakom honom väller vågorna fram.

– Det var för det här jag lämnade Gävle. Jag kände ett behov av att bo på landet, att låta tankarna och livet komma i kapp, säger han.

Och en vårdag som denna är det svårt att säga emot honom. Kåseberga håller på att vakna till liv för säsongen. Det hamras och snickras när restaurangerna och barerna görs färdiga, och till den enda restaurang som hittills har öppnat har några få turister letat sig för att stärka sig inför den branta promenaden upp till Ales stenar. Men det är lätt att förstå att detta är ett ställe som under den verkliga turistsäsongen är överfullt. 

Rolf Lassgård bor en halvtimmes bilväg härifrån. En gammal sommarstuga renoverades och blev ett året-runt-boende, där han nu har bott i ett par år. Det är en stor kontrast mot det Gävle där han bott och verkat i decennier. Det började med att han och hustrun Birgitta efter 19 år bestämde sig för att gå skilda vägar.

– Jag vet inte om en skilsmässa kan vara lyckad, men den var i alla fall schyst. Och då började jag tänka, i min ålder, hur ska livet se ut? Att flytta till Stockholm och ge sig ut och jaga, nej. Jag kände ett behov av landet. Visst, jag var lite skraj för ensamheten, men min dotter och hennes familj bodde här då, och jag hade vänner här sedan tidigare. Så för drygt ett år sedan bestämde jag mig för att bosätta mig här permanent.

Under det första året handlade det också mycket om jobbresor. Han gjorde filmen Andra akten, han gjorde tv-serien Händelser vid vatten, som spelades in i Norrland. Långa resor, med andra ord.

– Så hela tiden connectade jag med jobbet, och när jag var här blev det söndagsmiddagar med dottern och hennes familj.

Dottern och hennes familj har nu för övrigt flyttat och bosatt sig i Medellín i Colombia. Medellín? Knarkkartellernas huvudstad? Rolf Lassgård skrattar.

– Det där oroade mig också. Men befolkningen där har börjat städa upp, man har tvingat bort kartellerna, numera satsas det på att anställa fler lärare än poliser.

Denna dag har Rolf Lassgård lite ont i ryggen. Häromdagen fällde han ett stort träd på tomten, nu försöker han omvandla trädet till ved inför nästkommande vinter. Det har krävt sin tribut och gör att han artigt säger nej när fotografen ber honom klättra upp och sätta sig på en mur nere i hamnen.

– Här på landet går det att tillbringa livet. Det finns alltid saker att göra, nya penseldrag som ska dras, nytt ogräs som ska ryckas.

– Jag har alltid varit utanför livet i Stockholm. Det var jag redan när barnen kom.

Men livet på landet har också andra bekymmer än vedklyvning. Han hade planerat en påskmiddag hemma och bjudit hem gäster. Två dagar innan hörde han ett konstigt ljud från nedervåningen.

– Det kom från toaletten som gått sönder. Det stod och sprutade avloppsvatten.

Rolf Lassgård är född i Jämtland. Under de decennier han jobbat har han blivit en av landets mest kända och omtyckta skådespelare, med så många roller att bara listan över dem skulle ta upp några sidor i denna publikation. Han har gjort många polisroller – Gunvald Larsson i en serie med filmer baserade på Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Martin Beck-böcker, hemvändaren Erik Bäckström i Jägarna (som blivit både filmer och tv-serie) och inte minst Kurt Wallander i den serie med filmer som baserades på Henning Mankells böcker. 

Han erkänner att han gärna skulle spela Erik Bäckström en gång till.

– Jag känner att det finns mer att berätta. Ska man nöja sig med att låta honom stå kvar vid den där bensinstationen? Det gick 16 år mellan de två filmerna, det gick sedan 5–6 år till tv-serien. Det finns mer att berätta, men man kan inte vänta hur länge som helst.

Han tycker om att växla mellan film och tv. Det långa tv-formatet i en tv-serie ger möjlighet att fördjupa karaktärerna, han ger den sex avsnitt långa Händelser vid vatten som ett exempel.

– Samtidigt gör produktionstakten i dag att många tv-serier blir lidande, och det innebär i sin tur att kvaliteten blir lidande. Manuset är inte klart när man startar, det pillas med det in i det sista, och det innebär att fundamentet kan bli skakigt.

När han ska tacka ja eller nej till en roll väger han in sådant som manus, regissör, medskådespelare.

– Jag vill ha utmaningar. Om jag känner att jag bli skraj, då är det en bra signal.

Ett projekt som gav honom lite fjärilar i magen var Min pappa Marianne, baserad på Ester Roxbergs bok om hur hennes pappa Åke berättade att han ville vara kvinna och tog namnet Ann-Christine.

– Jag satt i huset och läste in mig en massa, men kände att jag hade i skallen att jag måste träffa henne, men utan att ställa en massa dumma frågor. Jag trodde hon bodde i Växjö, men fick veta att nej, hon bodde utanför Sjöbo, det är bara tre mil dit. Så vi träffades och åt lunch och hade ett perfekt snack.

– När vi gjorde filmen var det viktigt att den tog tag i dotterns upplevelser, hon blev publikens ögon och ställde den mot sina fördomar. Det var en balansgång mellan humor och allvar. Och jag sa inför valet att detta var en film som de som röstar på SD borde se.

När någon ser en film kommer reaktionen omedelbart, speciellt om det är en galavisning. Reaktionerna kring en tv-serie är annorlunda, där kommer det inga spontana applåder eller busvisslingar. Rolf Lassgård har ända sedan slutet av 90-talet satt i system att alltid se det han gjort 2–3 gånger innan det är dags för premiär.

– Jag vill ha en egen uppfattning så gott det går, jag vill ha ett skydd och inte se filmen för första gången tillsammans med press och publik. När det gällde Min pappa Marianne var det väldigt speciellt, jag visste ju inte hur den skulle tas emot.

Många skådespelare och regissörer läser aldrig recensioner. Det gör Rolf Lassgård.

– Framför allt om jag själv tycker det är bra. Det var lätt med Händelser vid vatten, där jag inte bar historien, jag kunde se helheten, vi var ju en ensemble.

Han har haft en lång och mycket framgångsrik karriär, han är hyllad och älskad. Är han nöjd med karriären?

– Jag har fått göra otroligt fantastiskt mycket. Men »nöjd«? Nja, det låter lite tillbakalutat. Aptiten på att få göra mer, den finns. En man som heter Ove, Min pappa Marianne, Den döende detektiven, det är så spännande roller. Om det sedan dyker upp roller som inte når upp till knäskålarna – då tackar jag nej.

Efter en blåsig promenad upp och ner på kullarna ovanför Kåseberga rattar Rolf Lassgård sin hybridbil tillbaka till Ystad. Under färden kommenterar han hur Henning Mankell skildrade landskapet i sina böcker om Kurt Wallander.

– När vi började göra filmerna hade bara ett par böcker publicerats. Så vi fick vänta på de nya innan vi kunde göra fler filmer.

I Ystad har Wallanderfilmerna, där både Rolf Lassgård, Kenneth Branagh och Krister Henriksson spelat den melankoliske polismannen, blivit en turistattraktion. Det finns guidade Wallanderturer och man kan besöka den studio där en del av filmerna har spelats in. 

Rolf Lassgård är lång, det är svårt att missa honom om man möter honom. Han säger att det också är en fördel.

– Eftersom jag är lång märker jag inte om folk stirrar. Visst, det kan vara jobbigt att ha ögonen på sig, men eftersom jag spelat så mycket teater är jag van vid att publiken tittar på mig. Men det är jobbigt när det tisslas och tasslas och pekas. Eller när någon ska ta en selfie och sedan frågar »vad är det du heter« för de vet bara att jag är känd. Och det är inte så kul att gå på lokal efter 22.

Rolf Lassgård är dock mån om att alltid hålla en vänlig attityd. »Han är ju så mysig«, säger många. Men det finns ett mörker i honom.

– Självklart. Det där är en bergochdalbana. Jag är mån om att inte möta folk med misstänksamhet. Men var inte orolig, mörkret finns där. Oftast har man korta möten med människor, då möter man dem med vänlighet. Och då får man oftast tillbaka på samma sätt.

Med detta sagt rattar Rolf Lassgård sin bil tillbaka till hemmet. Det finns nya plank som ska målas, och nya ogräsplantor som ska ryckas upp. •

---

text: gunnar rehlin  foto: FREDRIK HJERLING