»Det är skönt att leva dubbelliv« 

Blygseln och hjärnspökena har inte hindrat Agnes Lindström Bolmgren från att förverkliga drömmen om att bli skådespelare. Eller har de kanske hjälpt henne? Nu är hon hur som helst aktuell som »Ankan« i kriminalserien Bäckström på TV4. Men halva sin tid lever hon i Los Angeles med sambo och bonusbarn – och njuter av sitt dubbelliv. 

Skådespelaren Agnes Lindström Bolmgren kommer i god tid till intervjun på ett hotell i centrala Stockholm – och ursäktar sig nästan för det. 

– Hade Filip varit med så hade jag garanterat varit sen, men själv gillar jag att komma i tid. 

Filip är tv-profilen Filip Hammar som hon bor tillsammans med i Los Angeles. Men de har även en lägenhet här i Stockholm, som de frekventerar flitigt då båda jobbar mycket hemma i Sverige. 

– Just nu har vi världens vattenskada i vårt hus i L.A. så jag passar på att vara här i någon månad och hälsa på familjen. Det är skönt att kunna leva dubbelliv och plocka det bästa av två världar. När jag tröttnar på den ena miljön kan jag alltid hänvisa till den andra. 

Hur känns det att ofta vara så långt från familjen? 

– Dels har mina föräldrar alltid varit glada för att jag tagit för mig av världen. Dels umgås man på ett annat sätt när man bor så långt ifrån varandra. När mina eller Filips föräldrar har hälsat på, så har de ofta stannat i veckor. Man får en vardag och äter frukost ihop, hinner ha längre samtal, så kvaliteten på tiden tillsammans är hög. 

Agnes berättar också om hur hennes mormor och morfar precis innan pandemin, inspirerade av Filips föräldrar, bestämde sig för en USA-resa.  

– Plötsligt en dag när vi satt i deras torp i Mjölby sade morfar att det kanske var dags att besöka oss i L.A. De hade aldrig varit så långt hemifrån. Det var så vackert att ha dem där, att se dem stå på stranden i Malibu och hålla varandra i handen. 

Hon konstaterar att man kan överraska sig själv livet igenom. Ett tema hon återkommer till under intervjun. 

Men först styr hon upp fikat, som personalen meddelar måste fixas i en annan del av hotellet. Agnes stegar i väg och kommer tillbaka, vant bärande en bricka med kaffe och olika mjölkvarianter. 

– Jag jobbade som servitris när jag bodde i Berlin, så det sitter i, förklarar hon. 

Agnes Lindström Bolmgren fick sitt genombrott med Tårtgeneralen, filmen hon började spela in dagen efter att hon gått ut scenskolan. Sedan dess har hon synts i filmerna Forever och Suedi och tv-serier som Vår tid är nu och Clark. Nu är hon aktuell med tredje säsongen av TV4:s kriminalserie Bäckström, om den egensinnige och fördomsfulle mordutredaren, baserad på Leif GW Persson böcker. Och Agnes karaktär Annika »Ankan« Carlsson verkar vara den enda som riktigt törs stå upp mot Bäckström. 

– Det har vi gemensamt. Jag är bra på att käfta tillbaka vid behov, men kan också vara konflikträdd. 

Som när? 

– Jag vill att folk ska tycka om mig, så omedvetet hänfaller jag till att försöka vara alla till lags – även personer vars åsikter jag knappt respekterar. Varför bryr jag mig inte bara om människor jag tycker om och vars åsikter jag värderar? Det går ju ändå inte att få alla att tycka om en. Det är bara att ge upp. 

Så har du gett upp? 

– Nej, på den fronten är jag som en guldfisk.

Skrattande berättar hon att när hon fick sänkt betyg i Uberappen febrilt försökte hitta sätt att charma alla chaufförer med tankar som »ska jag säga att han har snygg mustasch?«.

Det svänger när man pratar med Agnes. Hon är snabb, kvick och rolig, ge henne ett ämne, och hon har direkt ett svar. Kanske är det också därför hon flera gånger under samtalet återkommer till en önskan om att vara bättre på att meditera och hitta ett slags zen. 

– Eller som häromdagen när en kompis pratade med mig om att manifestera, alltså man föreställer sig något man vill ha, och med hjälp av tankens kraft manifesterar det sig sedan i verk-ligheten. Universum välsignar en med det man önskar. 

Tror du på den typen av alternativa metoder?

– Nej, och där har vi mitt grundproblem. Jag önskar att jag var lite mer öppen för sådana saker. När jag var yngre hade jag ofta dödsångest, och försökte som en lösning på det bli religiös. Det hade känts betryggande att tro på livet efter döden. Men jag kan inte lura mig själv, det känns för surrealistiskt.   

Men hon har ändå en hoppfull tanke på temat. 

– Om man tänker på hur bisarrt det är att liv uppstår, hur man blir till och föds. Det går ju knappt att greppa. Då kan man betrygga sig med att livet överträffar ens vildaste fantasi, så vem vet vad som händer efter döden. 

Dödsångesten håller Agnes nu stången genom aktiv förträngning.  

– Varför gå runt och slösa tid på ångest över att det slutar i moll när man kan njuta av att finnas till? Jag tycker att jag och Filip är bra på att maximera livet, även om jag ska erkänna att carpe diem-citat stressar mig. Som i dag när jag ätit sushi, källsorterat och köpt en linjal på Granit. Visst har jag fångat dagen! 

Hon tampas med jämna mellanrum också med en oro, och när tanken är väckt kan hon gå i gång på sina egna fantasier. Som att en vanlig transportsträcka till ett jobb ska sluta i en bilolycka och att hon blir av med ett ben. 

– Det är synd att man inte kan stänga av hjärnan ibland, och jag kan bli avundsjuk på folk som inte har den knasiga inre dialogen. Men samtidigt: många av våra vänner som är riktigt roliga är också lite sjuka i huvudet.

Agnes växte upp på Mariaberget, på Söder i Stockholm, där Agnes mamma jobbade som servitris på Hard Rock Café medan hon pluggade till socionom, och pappan som tidigare varit roddare i musikbranschen jobbade på Posten. Hon säger att hon inte hade någon genväg in i kulturbranschen. 

– Och det är ingen gråtvals utan bara ett konstaterande!

Men vad hon fick med sig var en tro på att vad hon än tog sig för med så skulle det gå bra. 

– Jag har aldrig haft krav på mig hemifrån, vilket är en gåva att ge sina barn. För krav kan döda kreativitet. Det är snarare jag själv som stressar upp mig och är självkritisk. 

Som liten var Agnes obarmhärtigt blyg men kanske var det just därför hon valde skådespelaryrket. Hon minns ett barnkalas med temat Småstjärnorna där alla, precis som i tv-programmet, skulle uppträda och Agnes hade övat i veckor på att framföra Eva Dahlgrens låt Vem tänder stjärnorna? iklädd svarta kläder. Men när hon väl kom till kalaset och upptäckte att de andra körde starka, ösiga underhållningsnummer som Kiss fick hon panikångest, började gråta och sprang hem. 

– Än i dag kan jag känna att bli skådis är en revansch på den händelsen. Även blyga personer har en plats på scenen. Inte bara de som alltid har älskat att höra sin egen röst. För man kan vara både rädd OCH älska att stå scenen. Det är okej att vara nervös och blyg, men också kul att motbevisa sig själv. 

När Agnes i gymnasievalet hade kommit in på flera estetiska program bestämde hon sig för att testa teaterprofil och efter gymnasiet drog hon till Berlin med en dröm om att bli skådespelare på riktigt. I väntan på detta jobbade hon med allt möjligt, som servitris, modell och dj men också deodoranttestare och mystery shopper, ett uppdrag som »hemlig konsument« som kontrollerar hur olika butiker sköter kundservicen.  

– Men det var hemskt att gå runt där och notera personalens brister. Jag fick uselt betalt för att ange andra. 

När hon hade börjat misströsta om en skådespelarkarriär tog hon ett nio-till-fem-jobb på ett kontor och en dag när hon satt där och skrollade på Facebook i väntan på att få gå hem såg hon att en bekant fått en roll i en teateruppsättning. 

– Genast blev jag förstadiet till bitter. Så insåg jag att antingen sitter jag här och grämer mig resten av livet, eller så försöker jag förverkliga min dröm. På rasten gick jag hem och spelade in en monolog som jag skickade till ett gäng olika agenturer som förmedlar roller. På det sättet fick jag en agentur, och några roller i Tyskland, innan jag sökte till Scenskolan i Stockholm – och kom in.   

Anledningen till att Agnes hamnade i USA är pojkvännen Filip, eftersom han har varannanveckasliv där med sina två barn. Agnes och Filip hade varit vänner i flera år innan relationen förändrades och de blev ett par. 

– Det var en känsla som kröp sig på, men till slut insåg jag att vem försöker jag lura? Jag vill ju vara med den här personen dygnet runt. Och när Filip sade att han aldrig haft så kul ihop med någon förutom Fredrik, så kände jag att det var bästa betyget! 

Hon säger att samtalsämnena med Filip aldrig tar slut. 

– Vi pratar i munnen på varandra, som för att hinna få mer sagt. Filip brukar skämta om att när han går på toa, så går jag efter och står utanför dörren och ropar för att fortsätta konversationen. 

Men ni är också känslomänniskor båda två, ryker ni ihop ibland? 

– Ja, båda är lite dramatiska. Fast en kvart senare garvar vi åt saken. 

Vad gäller bonusföräldraskapet tycker hon att det svåraste är att våga säga ifrån. 

– Som extraförälder är det lätt att tänka att kärleken kanske går förlorad om man säger ifrån på skarpen. Då känner jag att de kanske slutar tycka om mig. Relationen känns mer fragil. Så är det förstås inte i verkligheten, vi har en superfin relation. Det är de välkända hjärnspökena igen. 

Så hur tämjer du dina hjärnspöken? 

– Ett tips är att bli äldre, de verkar lugna sig med åren. Men min terapeut gav mig också ett tips som heter »check the facts«, som handlar om att man ska stämma av sina känslor med verkligheten, fakta. 

Funkar det? 

– Ibland, skrattar hon, applicerar lite nytt rött läppstift och meddelar att det är dags att bege sig ut i Stockholmssolen igen. 

Hjärnspökena får hänga på, bäst de vill. •

---

text: Linda Newnham 
foto: Morgan Norman 
fotoassistent: Julia Nesterenko 
makeup & hår: Teresa Grundin

Vi fotograferade på Hotel Ruth, i hörnet av Surbrunnsgatan och Döbelnsgatan i Stockholm.