»Det finns en rädsla i att bli för lycklig«

Han har fått hela Sverige, inklusive kungen, att skratta i över tre decennier. Nu förvandlar han sig till Sickan i nya filmen Jönssonligan kommer tillbaka. För när skådespelaren Robert Gustafsson gör en roll, då spelar han inte – han ÄR karaktären. Hur motvalls han än varit till att börja med. Vi träffade landets roligaste man som inte vågar bli lycklig.  

Det var under en tagning i produktionen av nya Jönssonliganfilmen när han hörde inspelningsledaren ropa »Robert. ROBERT, kan du snälla   …« Robert Gustafsson såg sig om. Varför stod hon där och gastade? Och kunde denne Robert vara snäll och svara. Fast, vänta, hon menade kanske honom?!

– När jag gör Sickan så spelar jag inte Sickan, då är jag Sickan, så jag hör inte ens när någon ropar mitt namn, säger Robert. 

Ja, han har tagit över Gösta Ekmans ikoniska rollfigur Charles-Ingvar »jag har en plan-Sickan« Jönsson i filmen Jönssonligan kommer tillbaka, där han har sällskap av Jonas Karlsson som Vanheden, Anders Jansson som Dynamit-Harry och Jennie Silfverhjelm som Doris. 

– Från början var jag väldigt anti hela projektet, så det började med att jag försökte läxa upp regissören och producenterna och tala om varför de inte skulle göra filmen. Men sedan märkte jag att ju mer jag pratade, desto mer pratade jag för projektet.  

Det har redan gjorts några mer eller mindre lyckade försök att återuppväcka Jönssonligan, så vad skiljer den här filmen från de tidigare försöken? Robert menar att om de ursprungliga karaktärerna så tydligt har gått in i folkhemshjärtat måste man ta reda på varför. 

– De tidigare försöken har varit både snygga, vackert filmade och med bra historier, men man känner inget när man ser dem. De gamla filmerna är tvärtom halvtaskigt filmade med svaga historier, men vi älskar karaktärerna. Så det har vi försökt komma närmare, säger han och berättar hur de har skruvat på respektive karaktär för att hitta helt rätt. 

– Fast jag kan fortfarande känna mig rädd och tvehågsen och undra: Vad skulle Gösta tycka om det här? Men nu finns han ju inte längre  … 

Robert har tidigare beskrivit Gösta Ekman som sin ende idol. Nu vill han i och för sig gärna lägga till Elvis Presley, framför allt sedan han besökte Graceland och hade ett slags »religiös upplevelse«. Men Gösta var en fadersgestalt och själsfrände för Robert, som fortfarande har kvar sms från honom i mobilen, avslutade med »Hälsningar från pappa«. 

– Han var komiker i hjärtat, inte bara i huvudet, och hela själen identifierade sig med karaktären, vilket jag kan känna igen mig i. 

Så pass att han ibland alltså inte garanterat lystrar till sitt eget namn. Men så finns det också en passage i Roberts självbiografi från 2010, som handlar om att han ser sig själv i spegeln och vet inte längre vem han själv är. Så hur känner han kring det i dag? 

– Jag börjar till slut bli vän med det faktum att jag inte riktigt vet vem jag är. Sedan kan man i och för sig vända på frågan: Vem vet egentligen vem man är? 

– Det är inte lika ofta nu, men det händer fortfarande att jag rycker till när jag ser två ögon i spegeln stirra på mig, där jag stirrar tillbaka och tänker: Vem fan är det där? Kanske för att jag är upptagen med att tänka på en rollkaraktär. Det är en konsekvens av att man aldrig är riktigt ledig i det här yrket, det är ett jobb man umgås med även i drömmen. Det är därför nuet är så viktigt. Att våga släppa sargen och gå som en normal människa på en stig i skogen eller en trottoar och bara vara sig själv. 

Han säger att han fortfarande kan känna som ett lyckorus när ett möte blir inställt och han får en timme över. Är han i stan kan han till och med upptäcka en ny butik. 

– Att få strosa omkring … det händer aldrig annars. Det skulle jag aldrig göra bara så där. Och jag kan fortfarande fascineras över folk som fikar. Ja, som du hör har jag fortfarande mycket att upptäcka i livet som andra tar för givet, säger han och ler. 

Vi ses på teaterdrottningen och den goda vännen Vicky von der Lanckens kontor på Oscarsteatern i Stockholm. Robert lutar sig vant bakåt i soffan, med affischer på tidigare uppsättningar som fond, där han själv pryder ett stort antal. För vid det här laget har han roat oss i över tre decennier, och utsetts till Sveriges roligaste man. Så vad är det som gjort Robert Gustafsson så etablerad? Kanske att han varit del av hela det kulturella kretsloppet – från att läsa sagor för barn i SVT, till att skriva svensk humorhistoria med Killinggänget, synas i reklamfilm, spring-i-dörrar-buskis och spela den osannolike mördaren Skandiamannen. Hur han har hunnit med allt detta förklaras lättast med ordet »arbetsnarkomani« och han vittnar nu om hur han under en period spelade in tv på dagarna, jobbade på teatern på eftermiddagen, körde revy på kvällen och krogshow på natten. Men så gick han också in i väggen ett antal gånger, även om det nu är 25 år sedan sist. 

– Jag fyller snart 60 år, med det eviga projektet att försöka ta det lite lugnare. Det har jag hållit på med i ungefär 30 år nu, och jag har väl i någon mån insett att jag inte är typen som vill eller ska ta det jättelugnt, även om jag lever mer resonabelt nu. Jag uppskattar nuet på ett annat sätt: Oj, vilken god lunch det här var. Eller wow, den där duvan har ju bara ett ben men kan flyga ändå. Små saker i livet. Allt oftare försöker jag också bara se dagen an och se vad som kommer ut ur skrivpennan eller drömmen. 

En anledning till att han sprungit så fort genom livet hittas i barndomen. Robert växte upp i en arbetarfamilj i Skövde. Hans storebror hade hjärtproblem, och skulle enligt läkarna inte bli mer än 13–14 år. Brodern dog först 2004, men känslan av att ha döden hängande i bakhasorna har präglat Roberts liv. 

– Inte minst genom mina försök att hinna med att göra så mycket som möjligt. Det blev till en kreativ stress, eller upplevelsestress som har gjort att jag har kört på. Det har blivit ett sätt att leva och vara, och då är det inte så konstigt att man plötsligt ser sig själv i spegeln och undrar vem fan är det där, för man har inte gett sig själv tid att reflektera. 

Han lägger till att all drivkraft på ett eller annat sätt har sin grund i dödsångest, för alla människor. 

– Det här med karriär och allt vad vi jagar efter, egentligen spelar det ju ingen roll vad vi gör eftersom allt är helt meningslöst. 

Känner du så? 

– Känner, nja, jag konstaterar. Det finns ingen mening med något, så det är bara att försöka döva den ångesten. 

Hans sjuka bror fick av naturliga skäl mycket av föräldrarnas uppmärksamhet, och Robert beskriver en ocurlad uppväxt fylld av frihet. 

– Jag känner tacksamhet för att jag så tidigt fick stå på egna ben och ta ansvar, även för min storebror, vilket i och för sig blev lite bakvänt, men jag är så långt ifrån ett överbeskyddat barn man kan komma. Fast föräldrarna fanns alltid där om det var något, tryggheten fanns. Så det finns inget att klaga på där, och jag tror inte jag vill klaga på det andra heller. 

Han säger att han i dag möter unga som är arga eller besvikna på sina föräldrar för att de hela uppväxten fått höra saker som att »du är SÅ duktig, du kan bli precis vad du vill«.

– Jag kan förstå dem, för det är ju inte sant! Jag minns när jag tog körkortet och visade det för pappa vid middagsbordet. Pappa tog det, såg på det en sekund och sade »så där ja« och fortsatte äta. 

Visst kan uppväxten också ha lett till att drivkraften att synas är så stark. Roberts metod för att få en egen plats i världen var att bli rolig och via humorn få sin egen dos uppmärksamhet. 

Har du gått i terapi? 

– Jag har försökt med terapi några gånger, problemet är att jag blir mer intresserad av terapeuten än mig själv och börjar sätta ihop en roll av terapeuten. Sedan finns det ju en rädsla i att bli för lycklig. 

På vilket sätt? 

– John Cleese var med om det och har väl till och med skrivit om hur han blev lycklig, tillfreds – och jättetråkig. Humor är inte rolig om det inte finns svärta i den, och den svärtan måste ju komma någonstans ifrån, som rädsla eller ångest. 

På frågan om hur det är med självkänslan, svarar han att han alltid har haft bra självförtroende. 

– Men det har hamnat inom ramen för det hälsosamma tack vare att jag har varit så självkritisk hela tiden. Jag har varit väldigt hård mot mig själv, aldrig nöjd med något jag gjort, alltid hittat fel i allt. Tänkt att »fan, där skulle jag ha gjort si eller så«. Men det kanske är så det ska vara. Den dag allt blir perfekt dör det. 

Är du snäll mot dig själv i dag? 

– Det här börjar likna terapi, fast med en väldigt drivande terapeut. Men ja, snällare. I dag kan jag tillåta mig vara trött, känna mig fed up, ja, till och med vara snäll. 

Mot dig själv eller andra? 

– Framför allt andra. Jag var mer av en sanningssägare innan, men det passar sig inte alltid att säga sanningen, det kan såra folk. Man kan gå vidare ändå. 

När människor går bort ger det ofta perspektiv på livet. Båda Roberts föräldrar gick bort i samband med pandemin. Han berättar att mamman blev dement och om hur pappan tog på sig ansvar för henne fast att Robert försökte övertala honom om att det finns bra professionell vård. 

– Ansvaret gjorde att han blev utsliten och faktiskt dog av det i början av pandemin. Strax efter pandemin gick mamma bort. 

Därmed tillhör Robert nu själv den äldre generationen i familjen. 

– Det är en mycket märklig fas i livet som inte alla men de flesta kommer att uppleva. Det gör att man blir mån om sina rötter på ett annat sätt. Släktforskning har jag aldrig varit intresserad av, men i somras var jag till exempel och hälsade på min mammas kusiner. Det hade jag kanske inte gjort om mina föräldrar hade levt. Och jag kan visserligen inte tänka mig att flytta tillbaka till Skövde, men det är alltid kul att komma hem dit och höra dialekten. 

Vad gäller sorgen säger Robert att det var en bra process att rensa ur barndomshemmet för att komma vidare. 

– I dag pratas det om att man ska dödstäda, men då tar man bort ett viktigt steg i processen för de efterlevande. Att gå igenom sitt hem och låta det ta den tid det tar är ett väldigt bra sorgearbete. Att se vad man värdesätter och inte, och bli påmind om både positiva och negativa saker. När jag var klar hade jag inga problem att sälja huset, tanken på att det kunde rivas eller liknande, vilket var väldigt skönt. 

Föräldrarnas bortgång sätter ljus även på hans egen ålder, något han känner en viss ambivalens kring. På ett sätt har Robert alltid velat vara äldre. 

– Nu har jag börjat växa i kapp mig själv. Jag har fått det skrynkliga fejset som gör att jag med trovärdighet kan spela Skandiamannen, alkoholist eller president. Mitt verktyg börjar bli mer komplett. 

Fast när han nu är där inser han att han kanske mer har menat att sitta och tugga på glasögonen och vara lite vis och klok utan att rent matematiskt ha åldern. 

– Jag vågar nog inte djuptänka på det där med att fylla 60 så mycket. Jag skulle aldrig i mitt liv multiplicera min ålder med två längre. Det undviker jag, för annars måste jag öppna fönstret här och djupandas. 

Det positiva som kommit med åren är tendensen att ta vara på tiden, på ett för honom nytt sätt. 

– Då menar jag inte längre att jobba så mycket som möjligt, utan att ringa upp den där personen som det var länge sedan jag pratade med. 

Drömmar framåt handlar heller inte om att realisera 150 olika projekt – även om han har ett antal i pipeline. Som filmen Regnmannen baserad på Jonas Karlssons bok. Och ett filmprojekt om demonregissören Ingmar Bergman, där manusarbetet pågår för fullt. 

– Drömmen nu handlar mer om att bli till freds med det jag har åstadkommit och inte vara så hård mot mig själv. I stället för att få ångest när det kommer ett brev där någon som haft cancer eller psykiska problem skriver och tackar för att »jag fick skratta mig frisk« och i stället för att få panik och känna att nu ligger det nya personer och mår dåligt så jag måste fortsätta vara rolig, skulle jag vilja vara till freds med mig själv och vila i tanken att det redan finns en massa klipp på nätet att kolla på. 

Kunna klappa dig själv på huvudet? 

– Ja, i alla fall i ett stängt rum där ingen annan ser. •

---

text: LINDA NEWNHAM 
foto: KARL NORDLUND 
FOTOASSISTENT: CHRISTOPHER NIELSEN 
Tack till Filmhuset i Stockholm där vi fotograferade.