»Det går inte att
vara lite professionell«

Henrik Johnsson har hållit på med radio och tv i närmare 30 år men om hästar visste han inte mycket – innan han gifte sig med ryttaren Malin Baryard. Nu har han skrivit en bok om hur det svenska hopplandslaget tog OS-guld.    

Varför ville du skriva en bok om när hopplandslaget vann guld i OS i Tokyo 2021? 

– Sverige hade inte tagit guld på 97 år. Så det var ett paradigmskifte. I många idrotter »peakar« du i 25-årsåldern, men de här ryttarna har vigt sina liv åt idrotten i betydligt fler år. De var 40–49 år när de märkte att de hade chans att vinna guld. Men när du står där framför dina drömmars mål, vad är du då gjord av? Ville du komma hit? Eller gjorde det sig bättre som en dröm? De frågorna har jag tagit fasta på och undersökt. 

Ridsporten är den enda OS-sport där män och kvinnor tävlar på lika villkor, vad gör det med sporten?

– Det gör sporten större. Ingen vinner ju heller på fysiska egenskaper som att man är lång, och ålder är snarare en fördel då den kommer med erfarenhet. Det är nog svårt att överföra på alla sporter, men generellt tror jag alltid på rum där man blandar alla kön och alla åldrar, det minskar risken för osunda kulturer och ett vi-och-dem-tänk. 

Du är gift med ryttaren Malin Baryard-Johnsson, hur är det att leva med en elitidrottare?

– Malins liv och passion för hästar och tävling måste få vara fullt ut, det är inget jag ska lägga mig i eller komma med några åsikter om. Ska du tävla på högsta nivå måste du gå fullt. Det går inte att vara lite professionell, det är som att vara lite död eller till hälften gravid. 

Vad visste du om hästar tidigare? 

– Väldigt lite. Min enda erfarenhet var att jag gjorde lumpen på K1, och fick rida i högvakten några gånger. Men det är som att köra en moppebil genom Stockholm, jämfört med de formel 1-bilar Malin har här hemma i stallet. 

Mark Levengood beskriver i sin bok Vänskap om hur ni har sällskap genom livet, hur är det att ha en bästa vän på det sättet? 

– Det är fantastiskt att kunna leva till viss del genom och med en annan människa utan att behöva uppfylla någon form av krav eller fundera på om jag kan lita på personen. Jag tänker att man blir till hos andra människor, och om man finns till hos någon annan så är det lättare att få perspektiv på sig själv. 

Vilken egenskap är viktigast hos en vän tycker du?

– Att man är lojal med mig som person, och respekterar även mina dåliga beslut.

Du har producerat många sommarprat – om du själv skulle sommarprata, vad skulle vi få höra? 

– Jag har funderat på det, men är rädd att jag inte har någon röst kvar. Likt en sliten coverbandsångare har jag varit så duktig på att få fram andras historier att jag tappat kontakt med hur min egen skulle ta sig uttryck. 

Du är flitig tågpendlare mellan Norrköping och Stockholm, hur ofta reser du?

– Jag skulle gissa att jag kliver på ett tåg 20 gånger i månaden. 

Har du någon extra minnesvärd tågresa? 

– När jag fyllde 50 hyrde jag och min vän Christopher Wollter en egen tågvagn från Stockholm till Lund. Det var en dröm jag haft länge. Och att kliva på den vagnen, fylld av kompisar, var som att upphäva tiden. Plötsligt var vi i Ängelholm och det var dags att plocka ihop. Sedan blev det middag i Lund. •

---

henriks tågresa

1 eller 2 klass?

»50–50!«  

Lugn kupé eller vanlig?

»Gärna lugn kupé. Ska jag ringa ett samtal så går jag till restaurangvagnen.«

Åka i rätt riktning eller inte?

»Spelar ingen roll.« 

Sysselsättning på tåget?

»Läser eller skriver, men tittar inte på serier. Jag hörde en gång att om för många tittar på serier samtidigt, så blockar det internet.«  

Fikar på resan?

»Dricker kaffe. Som svart priomedlem får jag gratis kaffe.«

---

text: linda newnham foto: johan bergmark