»Det här är världens bästa yrke«

Äntligen är han tillbaka – på ståuppscenen. Efter ett uppehåll på fem år ger sig Henrik Schyffert ut på turnén Schyffert forever. Från Luleå till Lund, med en mikrofon som enda sällskap. Nu handlar det bara om en sak. Att vara rolig. 

Klockan är strax efter åtta en torsdagskväll i september. I källaren under O’Learys i Stockholmsförorten Vällingby är det nästan fullsatt. I baren beställs det fyra stora stark, chilinötter och en flaska Kopparbergs. En övertaggad konferencier från USA närmast skriker ut sin förtjusning över att en komiker som fått epitetet »IK Sirius roligaste supporter« snart ska gå upp på scen. 

Publiken skrattar så klart – det gör man när man är på ståuppshow i Vällingby en torsdag. De skrattar lika mycket åt den efterföljande komikern (»Stockholms mysigaste jämtlänning«) och åt den amerikanska konferencieren, som avslutningsvis får dra några skämt om hur stela svenskarna är. 

Dock råder det inget tvivel om varför de egentligen är där. De vill se Henrik Schyffert. Efter en kvarts paus, när han själv går omkring i publiken för att fixa belysningen, introduceras han av konferencieren, som nu kommit i självsvängning och hoppar av amerikansk glädje. Han går upp på scenen till tonerna av Where is my mind? med Pixies. 

– Nu tar vi ner energin lite här, säger han med en tydlig gliring till det amerikanska energiknippet. 

Därefter ger han publiken en uppgift. Han ska pröva fyra skämt, och de ska rösta fram det roligaste. Det vinnande skämtet handlar om att han möter en kvinna som sitter i permobil och att han inte kan sluta tänka på hur hon laddar den, var hon laddar den och vad som händer när batteriet tar slut. 

Efteråt slår vi oss ned i ett av båsen en våning upp. Bordet är lite klibbigt av alla stora stark, pommes frites och buffalo wings som serverats under åren. Folk i baren sneglar nyfiket. 

– Ja, den där permobilgrejen fungerade bäst i kväll. Jag ska kanske skruva lite mer på den, men den är faktiskt 100 procent sann. Det är faktiskt Vilnius-historien också, men den måste jag jobba lite på. 

Han syftar på ett skämt om att han rymde till Vinius med sin sambo en gång, för att slippa gå på ett bröllop, eftersom han hatar att gå på fest. 

– Men jag måste vara tydligare med varför jag inte vill gå på fest. De flesta gillar ju att gå på fest. 

Så här är det att repa in en ståuppföreställning. Minut läggs till minut, kvart läggs till kvart – alla skämt testas, görs om, putsas och finslipas. Ungefär två gånger i veckan ställer sig Henrik Schyffert på småscener, långt bort från fullsatta arenor, och testar skämt. Han har hållit på så här i flera månader redan, inför premiären på den nya showen Schyffert forever. Nu har han ungefär 50 minuter. Det ska bli en och en halv timme. 

Två veckor senare, på det anrika kaféet kafé Ritorno i Vasastan i Stockholm, beställer Henrik Schyffert en kycklingsallad han knappt äter upp. Arbetet med showen fortsätter. Han läser upp den senaste anteckningen på mobilen. 

– »Folk på reality-tv måste sluta säga att ›jag är lite speciell‹. Alla säger att ›jag är lite speciell‹. Du är noll speciell. De säger också att ›antingen älskar du mig eller så hatar du mig‹. Men sanningen är väl att ingen bryr sig det minsta om dig. Du är otrevlig som fuck.«

Schyffert forever ska bli en klassisk ståupp. Inget tema, ingen röd tråd. Bara han själv på en scen och en och en halv timme skämt, vilket är ovanligt för att vara honom. Hans första stora succé som ståuppvar showen The 90’s – ett försvarstal. Därefter följde tematiska shower som Ljust & fräscht, Ägd och Var inte rädda. 

– Jag hade hållit på sedan år 2000 ungefär. Nästan 20 år av att vara på turné och gigga tre–fyra gånger i veckan. Men framför allt är det att hitta på material som är jobbigt. Till slut blir det att man står där på scen och säger »jaha hörni, nu är det svampdags igen«. Jag tänkte att jag behövde en paus från det. Men den pausen blev typ fem år. 

Han gjorde långfilmen Spring Uje, spring med Uje Brandelius. Han fick barn. Det blev pandemi. Men sedan började något att gro. Den där känslan efter en föreställning, skratten från hundratals människor. 

– Jamen du vet ju själv. Alla har väl varit med om att dra ner några asgarv på en 50-årsskiva eller något. Det är ett knark, det går inte att komma ifrån. Att regissera är att stressa över att man inte ska hinna bli klar i tid, och sedan sitta och klippa i en källarhåla i Värtahamnen i ett halvår och dricka pulverkaffe. Så det är klart jag har saknat ståupp. Jag har saknat det jättemycket. 

Och varför blir det inget tema den här gången? 

– Det beror på lite olika saker. Dels kostar det mer och mer att hela tiden gräva ur det personliga. Du måste hela tiden gräva djupare, och då blir det jobbigare. Dels så tänker jag att det är väl samma för rockband eller alla som håller på med något slags konst. När de har gjort de här stora grejerna, som U2:s Pop Mart-turné där de kom ut ur en oliv som glittrade. Då är det dags att sätta sig med en akustisk gitarr i källaren. Du måste fråga dig varför du gör det här. Jag tror att det är en naturlig biorytm i hur skapande fungerar. 

Skomakare bliv vid din läst? 

– Ja, typ så. Det här är ju världen bästa yrke. 

Ser man på det bredare humor-Sverige är det ju egentligen Henrik Schyffert som särskiljer sig. De allra flesta av det som slentrianmässigt brukar kallas »humoreliten« har inga tematiska föreställningar. De ställer sig på scenen och drar skämt. 

– Jonatan Unge åker runt hela Sverige och har inget tema. Johanna Nordström har inget tema. Jag fattar inte varför jag måste ha ett tema. Behöver jag absolut ha det? Det är svårt nog utan. 

Han har fortfarande knappt rört kycklingsalladen. Han byter ställning, försöker stötta sin rygg med en kudde och sin tröja. Dagen innan har han fokuserat på ben och rygg på gymmet, och »man är ju inte 25 längre«. 

Kan man se ett tema i dina teman? 

– Ja, det har alltid gått ut på att jag ska gräva där jag mår som sämst. Då måste man ju peta med virknålen i såren hela tiden. Och det är ganska jobbigt. Sedan måste man pissa på sig själv ganska mycket också. 

Men det har väl alltid varit en ganska stor del av din humor? 

– Ja, nu är det en viktig del av det jag håller på med. Men på 90-talet var det ju tvärtom. Då pissade vi på andra. Bara pekade på någon, oftast helt slumpmässigt. Som inte hade någonting med någonting att göra. Som Henning Mankell. Ingen av oss hade läst honom. Vi visste knappt vem det var. Det var någon som folk verkade uppskatta. Då skulle han ha spö. 

Där har vi det igen: den där gränsen. Att balansera mellan det förbjudna, det kittlande och det roliga. Vissa skulle säga att det är humorns själva definition. Att en tjock gubbe drattar på ändan är roligt på grund av att det är förbjudet att skratta åt överviktiga och att någon gör sig illa – inte trots att. 

Att ställa frågan »kan man skämta om allt« är lönlöst. Dels därför att det gjorts tusentals gånger förr. Dels därför att svaret är givet: klart man kan. Men det kanske inte är roligt alla gånger. Och det varierar beroende på avsändare, mottagare och kontext. Men ändå – vad händer inuti Henrik Schyffert när han glatt drar ett skämt om en kvinna i permobil? 

Är du inte rädd att en medeltida Gud ska bli arg när du säger sådana saker? 

– Vilken jättebra fråga. Men nej, för jag driver ju inte med henne, jag driver med mig själv som inte kan föra mig i en situation där det finns en kvinna i permobil. Jag skulle vilja hävda att en sund Gud ser den skillnaden. Den som var dum i den situationen var ju inte hon – det var jag. Jag skrattar inte åt henne. 

Men det var du som hade den förbjudna tanken. 

– Ja, det är en förbjuden tanke. Men alla har förbjudna tankar. Och om Gud ska straffa alla som har förbjudna tankar kommer det bli mycket att stå i. Jag tänker så här: jag är inte rädd för en rättfärdig Gud. För det roliga bor i det som skaver. Där man inte vet om det är rätt eller fel. 

Vem av dina kolleger tycker du är bäst på att balansera på den där gränsen? 

– Bill Burr är väldigt duktig på det där. Han är ju misogyn, en kvinnohatare av rang. Och det säger han att han är. Och han gör extremt kvinnoförnedrande prator. Men i slutändan får han det alltid till att det är han som är the sucker. 

Han skjuter den fortfarande halvfulla tallriken med kycklingsallad åt sidan och fortsätter: 

– Jag släpade med Nour och för att se honom i Los Angeles en gång. När han började prata såg jag att hon fick som ett svart moln över huvudet. Ögonen blev som giftpilar. Men när han var klar såg hon på mig och bara: ja okej, ja men det var bra. •

---

text: Kalle Dixelius 
foto: Karl Nordlund
assistent: CHRISTOPHER NIELSEN
Tack till Scalateatern där vi fotograferade.