Det våras för Pomo
Ni vet hur det är med trender: Först är något smaklöst, okultiverat och svennigt. Så svänger pendeln och detsamma anses spännande fulsnyggt och blir sedan hippt. Nu är det dags att omfamna den bespottade byggstilen postmodernism. Vi guidar dig till Stockholms pomopärlor.
Tidigare publicerad i #6 2022
Brukar du gå runt i Södra stationsområdet i Stockholm och tänka ”wow, vilken häftig arkitektur”? Då har du nog varit ganska ensam – fram tills nyligen. Postmodernismen eller ”pomo”, som den ofta hånade byggstilen kallas, väcker återigen fascination bland trendkänsliga arkitekter och arkitekturstudenter.
Nyligen kom boken Postmodernismen i Stockholm (Samfundet S:t Erik), som djupdyker i huvudstadens bestånd, och på arkitekturhögskolor visas filmer om företrädare för epoken.
– Jag märker absolut ett större intresse bland mina studenter, säger Christina Pech, arkitekturhistoriker vid KTH, som skrivit inledningstexten i boken.
Rörelsen tog form i USA under det sena 1960-talet. Unga arkitekter som paret Robert Venturi och Denise Scott Brown hade tröttnat på den strama modernismen, som de tyckte var tråkig och saknade historisk förankring, och letade efter nya uttrycksformer.
De började experimentera med klassisk ornamentering som valv, pilastrar och arkader, och färgsatte byggnaderna i rosa, mintgrönt och gult. I stället för ”less is more”, modernisternas credo, sade de ”less is a bore”.
Knappt tio år senare kom postmodernismen till Sverige. Miljonprogrammet hade färdigställts och fick kritik för sin likformighet. Stadsplanerare och arkitekter förespråkade i stället en större omväxling, slutna kvarter och gladare utsmyckning.
Resultatet tog sig flera uttryck. Bland annat en mer renodlad postmodernism, som Södra stationsområdet, där man blandade material och former från olika stilar för att skapa något nytt.
Husen i denna stil blev ofta spexiga. Söderhallarna, med det rödblå terrazzogolvet, de röda kolonnerna och den vita glasfasaden, för snarare tankarna till familjen Jetson än äldre byggkonst.
Parallellt utvecklades en variant som tydligare efterliknade tidigare epoker. Det mest kända exemplet är Bofills båge, ett halvcirkelformat renässanspalats i betong, ritat av den katalanske arkitekten Ricardo Bofill 1992.
Men man snålade ofta på genomförandet. Ritningar standardiserades och billigt material valdes. Arkitekten Ralph Erskine var så missnöjd med husen på Myrstuguberget i Huddinge att han ska ha kallat sitt eget projekt ”totalt okultiverat”.
Postmodernismen var heller inte särskilt populär när den kom. Författaren Ernst Brunner var så upprörd att han ville ha död på Ricardo Bofill och S:t Eriksområdet på Kungsholmen, byggt som ett färgglatt 1930-talskvarter, och kallade det för ”totalitär Ikeabarock”.
Varför har då epoken återigen hamnat i ropet? Christina Pech ser två orsaker:
– När det har gått en yrkesgeneration, 40–50 år, så väcks ofta ett nytt intresse för det som kom innan. Sedan finns det en längtan efter variation i vår vardagsarkitektur, som varit likriktad under en lång period. •
POMO-VANDRING
Fem kända stilstopp
Södra stationsområdet (1986–1991)
Hela områden byggdes utifrån postmoderna idéer. I kontrast till miljonprogrammen valde man slutna kvarter, mer färg och oregelbundna former. Flera arkitekter låg bakom byggnaderna och för planen stod Jan Inghe-Hagström.
Bofills båge (1992)
Ett monumentalt, halvcirkelformat renässanspalats i betong. Döpt efter arkitekten Ricardo Bofill, som ville förena klassiska former med modern byggteknik. Förlagan är hans kvarter Les Espaces d’Abraxas i Marne-la-Vallée i Frankrike.
Söderhallarna (1992)
Intill Bofills båge ligger ett postmodernt hus med ett helt annat uttryck, med vit glasfasad, stort atrium och kontrastfärger i blått, rött och beigegult. Ritades av arkitekten Bo Kjessel.
Kungsträdgårdens tunnelbana (1987)
Offentlig utsmyckning var en stor del av postmodernismen. Konstnären Ulrik Samuelsons utformning av den bergiga stationen, som går i grönt, vitt och rött, med referenser till antika ruiner och dåtidens kärnkraftsdebatt.
Etnografiska museet (1980)
En elegant byggnad som för tankarna till faluröda trästugor, men på ett postmodernt vis. Ritades av Gunnar Mattsson och Jan Gezelius och fick det prestigefulla Kasper Salin-priset 1981.
PLUS: EN UTFLYKT UTANFÖR STAN
Vårby gårds kyrka (1975)
En av Sveriges första postmoderna byggnader, belägen i Stockholmsförorten med samma namn. Den färgstarka och lekfulla interiören är typisk för epoken. Arkitekt: Harald Thafvelin.
text: john falkirk
