»Dockorna driver med oss«

Den misslyckade men nöjde Kjell och den storrökande traventusiasten Birgitta har blivit i det närmaste kultförklarade dockor. Nu dyker de upp igen, tillsammans med nya karaktärer i scenshowen Peptalk. Men vem är den där Björn Carlberg som håller i trådarna? 

Att göra humor med dockor, hur kommer man på den idén? 

– För att dockorna inte har spärrar på samma sätt som vi människor. Dockor kan säga dumma grejer och komma undan med det. Därför gillar jag att göra dockhumor. 

Du ville skådespela men inte synas. Stämmer det? 

– Ja, det är ytterligare en anledning. Dockorna är ett skydd. Visst har jag gjort några andra roller, men mest har jag gömt mig bakom dockor. 

Du gör ofta dockor som tanter. Varför denna fäbless för tanter? 

– Det är något befriande med äldre kvinnor med pondus som skiter i hur de uppfattas. När de är så där självklara, viljestarka med ett toppat självförtroende. 

Din nya show heter Peptalk, berätta varför!

– 2020-talet har varit ganska tungt med pandemier, krig, inflation och skjutningar, så jag tyckte att vi behövde en resa till en annan värld, något vi kan skratta och glädjas åt. 

Din sambo Katja Serrander tillverkar dockorna. Hur är det att jobba ihop?  

– Det funkar fint när hon gör dockor till mig, även om hon bestämmer det mesta. Jag berättar om karaktären jag tänker mig, och sedan syr hon ihop en docka. Men hon bygger ju dockor även åt andra i vårt vardagsrum, vilket kan vara rätt så jobbigt för det är så stökigt, med tråd och nålar i soffan. Därför ska vi nu flytta till en större lägenhet. 

Händer det att folk känner igen sig själva i dina dockor? 

– Ja, eller i alla fall att de känner igen vänner och bekanta. Som dockan Tord, konferencier i Peptalk. Flera har sagt att de känner igen typen självsäker äldre man som kan allt och vet bäst. Dockorna är tacksamma på så sätt, de speglar oss och driver med sidor vi har. 

Vilket vägval har format dig mest? 

– När jag för fem år sedan bestämde mig för att jobba med dockor fullt ut, på heltid, och insåg att det funkar. Jag blir en gladare person när jag får syssla med det jag vill. 

Vad hade du valt för yrke annars?

– Jag hade inte betyg för att bli läkare, men hade sökt något jobb med spänning. Kanske ambulansförare, om man kunnat jobba med det dagtid. 

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på? 

– Jag gillar min hjärna, men kan också bli oerhört trött på den. Därför hyr jag in mig på ett kontor så jag får träffa andra och tvingas vara social. Det är fantastiskt.

Vad är din bild av lycka? 

– Att inte förkovra sig i ångest och oro för sig själv eller omvärlden är väl att vara lycklig. Bättre än så tycker jag inte man ska sikta på, då ställer man nog för höga krav.

Vilket ord överanvänder du? 

– Jag är väldigt förtjust i ordet »medioker«, det har en så underbar klang, så det använder jag mycket. Kanske för mycket. 

Vilken är den vanligaste missuppfattningen om dig? 

– Att jag leker med dockor. Eller att jag är överdrivet intresserad av dockor utanför jobbet. 

Vad är din största rädsla? 

– Att dö ensam i en ostädad, sumpig liten lägenhet med ofräsch kyl och utan fungerande el.

Så hur kan du tänka dig att dö? 

– Jag skulle hellre trilla ner från någon balkong när jag stod där och drack bubbel. Fast jag vill gärna få leva några år till innan jag trillar.  

Vad vill du att det efter fallet ska stå på din gravsten? 

– »Här vilar Björn Carlberg, han föll som en fura.« 

Och motto medan du lever? 

– Att oroa sig för mycket för saker leder sällan någon vart. •

---

björns tågresa

1 eller 2 klass? 

»Reser jag privat åker jag i 2 klass. I jobbet gillar jag att åka 1 klass.«

Lugn kupé eller vanlig? 

»Reser jag själv åker jag gärna i lugn kupé, annars inte.« 

Åka i rätt riktning eller inte?

»Gud, så mycket skönare det är att sitta i rätt riktning. Jag blir alltid glad när jag kommer till stolen och ser att den är rättvänd.«

Sysselsättning på tåget?

»Läsa, gå omkring och hänga i restaurangvagnen.«

Fikar/äter på resan?

»Ja, att köpa en mikrorätt, värma på den och dricka en lättöl därtill. Det är peak tåg för mig!«

---

text: Linda Newnham