Drömmen om ett eget ödehus

Igenvuxna trädgårdar, läckande tak och ruttnande bjälklag – att rädda ödehus har vuxit till något av en folkrörelse. I spetsen står byggnadsvårdaren och inspiratören Robert Danielsson som nu har påbörjat en egen ödehusresa, i småländska Långaryd.

Intill vägen som går genom byn Långaryd i Småland ligger ett rött hus som pryds av fem halvmånefönster. Färgen flagnar från fönsterbågar och veranda, och fram till förra sommaren stod det tomt i många år. I dag sprider vedspisen en hemtrevlig värme och huset kunde inte ha hamnat i tryggare händer. Den nye ägaren, Robert Danielsson, har på några år blivit känd som ödehusens främste beskyddare i Sverige. Genom föreläsningar, sociala medier och ödehusförmedling vill han sätta ljus på de tomma husen, men också visa en ny bild av livet på landet. Efter att ha förmedlat hus till andra har han bestämt sig för att göra en egen ödehusräddarresa. 

– Jag vill visa vad det innebär att lämna bekvämligheten i storstaden och flytta till ett ödehus som det här – utan vatten och avlopp. Vilket liv får man och vilken samhällsnytta kan man göra?

De var under förra sommaren, mitt under coronapandemin, som huset från 1850-talet skulle förmedlas till nya ägare genom Landsbygdsdröm – ett företag där han tillsammans med kollegerna Jennifer Erlandsson och Theresia Sandahl matchar ödehusägare med husletare. Den livesända digitala visningen lockade tusentals, men trots det var det ingen som nappade. Många tyckte att det låg för nära vägen och för långt bort från Göteborg. Robert föll däremot pladask. När månaderna gick och buden uteblev kände han allt starkare att han ville köpa det själv.

– Det kändes lite som att hjälpa kompisen med en blindate och sedan upptäcka att man själv har blivit förtjust i tjejen i fråga. Jag gillar framför allt känslan i huset, det har en otroligt välkomnande atmosfär.

Totalt rymmer huset 16 rum, vars välbevarade inredning har fått kulturhistoriker att gå i taket, berättar Robert. På nedervåningen återfinns ådringsmålade spegeldörrar och på väggarna sitter blommiga tapeter från 1940-talet fortfarande kvar, även om limmet delvis börjat släppa. På övervåningen är det 1800-tal med en halvmeter breda såpaskurade plankgolv. Och nyfikenheten bland grannarna är stor. Nästan varje dag kikar någon förbi och småpratar och kanske ger honom ytterligare en pusselbit till husets långa historia. Det har bland annat funnits en kvarn och ett garveri på gården som drog nytta av bäcken som rinner över hans ägo. Bostadshuset fungerade en bit in på 1900-talet som affär. 

– Jag har fått veta att det stod små verser på påsarna som varorna packades i – och folk i trakten kan fortfarande några av de där verserna. Det är häftigt!

Robert har i över 20 års tid arbetat med byggnadsvård och förvaltning av kulturmiljöer. Idén med ödehusrörelsen kom när han lade märke till att tomma hus stod och förföll på landsbygden. Han såg inte bara kulturhistoriska värden som gick förlorade, utan också en outvecklad och outnyttjad resurs för landsbygden. För att förändra bilden av ödehusen började han skriva artiklar och 2016 startade han Facebookgruppen ”Jag räddade ett ödehus.” Sedan dess har intresset har ökat lavinartat. Facebookgruppen har i dag närmare 35 000 medlemmar och företaget Landsbygdsdröm har en lista på 6 000 personer som letar ödehus. De har delvis fått draghjälp av den stora byggnadsvårdtrenden som märks i populära tv-program som Det sitter i väggarna. Bostadsbrist och stigande bostadspriser i städerna har också inneburit att många ser ett billigt hus på landet som ett möjligt alternativ. Något som också pandemins distansarbete har öppnat upp nya möjligheter för. Framför allt handlar ödehusrörelsen om omställning, förklarar Robert. 

– Om vi ska möta framtidens krav på ökad miljömedvetenhet och självförsörjning så måste den urbana inflyttningen någonstans få en motpendel. 

Det är då de tomma husen kan komma att spela en viktig roll.

– I framtiden tror jag att vi kommer att få se fler kluster växa upp på landsbygden där vi löser frågor som energi- och matproduktion mer lokalt. 

För Robert som kommer från landsbygden utanför Kalmar handlar det också om något mer personligt. Efter att ha arbetat i Stockholm under 20 års tid insåg han att han befann sig i ett vägskäl.

– När jag växte upp var de tomma husen en signal om att det var dags att packa väskan – framtiden fanns någon annanstans. Sedan insåg jag att där jag befann mig, i storstaden, där trivdes jag inte alls. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i bilköer. Min väg går tillbaka till landsbygden, det är den jag brinner för, säger han.

Efter ett besök hos fyra olika banker och en långdragen process hos Lantmäteriet blev huset i Långaryd äntligen hans. Köpesumman landade på 650 000 kronor och en liten budget på 160 000 ska räcka till hela renoveringen. Det är mycket som ska göras och han blir tvungen att bygga kök, badrum, wc och avlopp, vilket helt saknades när han flyttade in. Planen är att köpa begagnat och renovera själv med mycket återbruk, vilket ju också är en av ödehusrörelsens grundpelare, förklarar Robert. 

– Oväntade överraskningar får man räkna med. Att ta sig an ett ödehus handlar mycket om att skynda långsamt och ibland kan även skygglappar behövas.

Den största förändring som skett sedan han började med ödehusen är att det som tidigare ansågs vara ett problem alltmer ses som en tillgång, även av landsbygdskommuner. De senaste åren har ett flertal kommuner inventerat ödehus med målet att locka nya invånare. Robert själv har nyligen sagt upp sig från jobbet som byggprojektledare på Skansen i Stockholm för att ägna sig helhjärtat åt Landsbygdsdröm. Kanske blir han i framtiden även Långarydsbo på heltid. 

– Egentligen visste jag inget om platsen när jag köpte huset, men jag har upptäckt att det bubblar av kreativitet och företagaranda. Jag känner mig otroligt välkommen! •

---

text: maria bard foto: anna hållams