Han har dansat balett, varit trollkarl och är utbildad kustjägare. Men det är som skådespelare vi känner Magnus Krepper. Inte sällan genom mörka roller och obehagliga karaktärer. Nu är han aktuell i tv-serien Koka björn, som bygger på Mikael Niemis roman och utspelar sig i norra Sverige under 1800-talet. 

Han börjar med att lovsjunga tågresande. 

– Tåg är det absolut bästa färdmedlet. Då kan man slappna av, man blir en del av tiden. Det handlar inte om att på en minut ta sig till en annan plats.

En aningen trött Magnus Krepper sitter i en husvagnstrailer i Kimalantie utanför Somero, mellan Åbo och Helsingfors i Finland. Han gick upp mycket tidigt på morgonen för att först ta sig hit och sedan under ett par timmar bli sminkad till en rätt skrämmande och grotesk länsman i en liten norrländsk by i mitten av 1800-talet. Nu har han jobbat klart för dagen, den fat suit som bygger på hans kroppshydda för rollen är avtagen, sminket är borta och Magnus Krepper är med all rätt trött.

– I morse satt jag för första gången och nickade till i sminket, säger han lite urskuldande. 

Han är inne i slutfasen av inspelningen av ett mustigt tv-drama av Mikael Niemis bok Koka björn. I den hyllade boken berättas en sorts kriminalhistoria som utspelas i mitten v 1800-talet när en ung flicka hittas brutalt mördad och dödsfallet skylls på en björn. Men den vandrande prosten Lars Levi Læstadius, en verklig person som var ledare för læstadianismen vid denna tid, misstänker att det finns en mänsklig hand bakom och att det i själva verket rör sig om ett mord. Han börjar undersöka, motarbetad av byns mäktiga män och kvinnor. 

– Han är en rädd människa. Han tycker inte om förändring, han motarbetar de nya krafterna, och det får konsekvenser. Han använder sin makt för att slå ner det nya och det okända, förklarar Magnus.

Men låt oss lämna dramat i Koka björn lite för att tala vidare om resande. För en flitigt anlitad skådespelare som Magnus, med jobb runt om i Sverige men ibland också Danmark, är det i görligaste mån alltid tåg som gäller. Och hemma i Stockholm är det cykel eller gång.

– Jag åker sällan tunnelbana, jag cyklar oftast, det är snabbaste sättet att ta sig fram i Stockholm. Och så får jag den vardagliga motionen som är så viktig, och frigörande för hjärnan. Vi har bil, men den använder vi mest till att åka till sommarstugan.

»Vi« är numera Magnus och hustrun Sanna. Numera. Barnen Leo och Hilda är utflyttade och det märks hur mycket Magnus saknar dem och det liv, ljud och rörelse som finns i en bostad där det bor barn. 

– Det är sorgligt att de inte bor hemma längre. Jag saknar rörelsen hemma, det var alltid liv. Sedan blev det så ensamt och jag känner mig gammal i tomheten. Och min reaktion kom senare än Sannas, hon grät där och då. Men det är underbart när de kommer hem!

Magnus är också stolt över sina barn, han berättar att dottern går scenskolan i Göteborg – utan att han pushade, det var ett eget val efter att hon utbildat sig till dansare, precis som han själv gjorde. 

Det var också dansen som gjorde att Magnus och hustrun Sanna träffades. Han jobbade som dansare i Göteborg, hon gick utbildning på Balettakademien. De träffades på en julfest och nu har de varit tillsammans i över 30 år. Däremot har de aldrig jobbat ihop – hittills. Men kanske är det på gång framöver. Magnus har skrivit ett filmmanus som är baserat på en äldre pjäs och planen är att han ska filmregidebutera med sig själv och Sanna i huvudrollerna. Han söker nu utvecklingsstöd och hoppas kunna filma under 2025.

– Klart att det är knepigt att regissera sig själv, men jag tror på kollektivet, så det ska bli spännande.

Magnus Krepper har ett ovanligt cv. Förutom att han är skådespelare, utexaminerad från Teaterhögskolan i Stockholm 1998, är han också utbildad balettdansör och kustjägare och har varit både rockmusiker och illusionist.

– Jo, men jag har alltid varit nyfiken på att utforska mig själv, att testa olika saker. Jag har nog en elitistisk sida, för om jag ska göra något, så vill jag göra det till hundra. Som det där med att bli kustjägare – om jag ändå skulle göra lumpen, så skulle jag göra det ordentligt. Jag har också alltid varit intresserad av idrott, av hur mycket man kan utmana sig själv.

Han säger att den utbildningen var tuff, att den innehöll många utmaningar, men att han lärde sig mycket.

– Jag var inte intresserad av krigsbiten, men det här var nyttigt för karriären som skådespelare. Jag lärde mig att vid motgångar finns det mer att hämta. Alla erfarenheter som man tar med sig in i skådespeleriet är av godo, det finns något att ta fram ur ryggsäcken. Om det blir kärvt, så är jag inte rädd för att jobba på.

Han vill heller inte bli anställd på en teater utan trivs med frilansandet.

– Jag tycker om frihetskänslan, även om det ibland kan vara jobbigt på sitt sätt. Det kan vara tomt med jobb och så plötsligt rasslar det till.  

Magnus beskriver barndomen som ensam. Familjen flyttade runt mycket, Magnus var sladdbarn och var ofta ensam. Det var då intresset för trolleri växte fram. Han hade fått en trollerilåda och satt mycket på sitt rum och övade i sin ensamhet, på allt från kortkonster till trolleri med duvor. Men även om han fortfarande håller färdigheterna vid liv är han inte den som trollar på fest. I stället valde han att utbilda sig till balettdansör, något han har gemensamt med skådespelarkollegerna Mikael Persbrandt och Mads Mikkelsen. Men senare inom skådespeleriet var bakgrunden inom dansen till en början ingen självklar hjälp.

– Först när jag började som skådespelare var jag alltför kroppsmedveten. Men nu är baletten en sådan tillgång. Man lär sig rumskänsla. Som dansör måste du ha ögon i nacken, man får ett nytt förhållande till rummet, man känner en ny energi. Och jag är väldigt fysisk i mitt skådespeleri.

Men det var under åren som dansör på Angeredsteatern i Göteborg som han började fundera över att bli skådespelare. Något hände inom honom när han tittade på teaterföreställningarna.

– Det verkade finnas en sådan kraft i att stå på scen och kunna uttrycka sig i text. Jag kom från en familj med en väldigt dominant pappa, där det bara fanns en envägskommunikation. Så samtalet hade inte existerat hemma. Därför blev det en utmaning att få uttrycka sig, att plötsligt kunna prata.  

Sedan dess har det rullat på med roller. På teaterscenen men också i en lång rad svenska dramafilmer som till exempel Mikael Marcimains Gentlemen och Call Girl och tv-serier som Kommissarie Winter och Solsidan. Men han har även gjort flera filmer i Danmark, med stora biroller i bland annat Hjärter dam och i det historiska dramat Bastarden som hyllades på filmfestivalen i Venedig 2023. 

– Om det är en huvudroll eller en biroll är inte så viktigt. För mig är det helheten som betyder något. Det är viktigare vilka människor jag får jobba med. Är det en trygg miljö, så kan man nå nya höjder. Visst har jag tackat nej till roller som jag kanske borde ha gjort, men man kan inte se in i framtiden. 

Magnus Krepper anser att man måste gå på magkänsla, på det man känner där och då. 

– Jag är väldigt följsam som skådespelare, men jag kan också ifrågasätta varför. Vad vill man egentligen? Men det är lite konstigt i dag, den där möjligheten till basala grundläggande frågor och möjligheten till den dialogen har uteblivit. Allt ska gå så fort, om man vill ställa en fråga så tycker de att man är omständlig. Det finns ingen tid, allt ska gå fort, inte minst tv-världen.

Under flera år arbetade han i Tyskland med tv-serier och filmer, men han kände till sist att det fick vara nog.

– Jag hann inte med så mycket annat. Men det var oerhört utvecklande, och jag blev lite bra på tyska. Jag lärde mig det så pass mycket att jag inte behövde dubbas, att jag hade dialekt gjorde ingenting. Det var spännande att spela så.

Så många engelskspråkiga roller har det inte blivit. Det har varit på gång, men på ett eller annat sätt har det inte blivit av, även om han säger att han gärna hade velat göra mer sådant 

– Samtidigt har vi det så bra här. Vi har ett mer humanistiskt sätt att arbeta, det är inte så toppstyrt. Fast visst, det kan hända här också, att man ändrar dramaturgin, att man klipper bort vissa bitar så att det blir obegripligt.

Det finns de som menar att »en typisk Magnus Krepper-roll« är en karaktär som är lite obehaglig, och som gärna har långt hår och ser lite skitig ut, som i rollen som kollektivledaren Petrus i tv-serien Händelser vid vatten förra året. Först vill han protestera mot detta och menar att han också spelat snälla pappor. 

– Men det ligger kanske någon sanning i det. Jag blir erbjuden de mörka rollerna och jag dras till dem. 

Han konstaterar att det kanske är därför han sällan får erbjudanden om komedier.

– Jag skulle gärna göra komedi, jag kan faktiskt vara fruktansvärt rolig. Och jag har frågat efter komiska roller, men jag får inga. Det verkar vara kört där. Komedi är svårt, men det skulle vara kul, säger han. 

Så mycket komedi blir det inte i den mörkare och mer brutala Koka björn, där han är näst intill omöjlig att känna igen när han är förvandlad till byns länsman. Peruk, jättemustasch, stor näsa och en stor kroppshydda, möjliggjord genom en så kallad fat suit.

– Efter ett tag blir man ett med sin fat suit. Men det tar oerhört på ryggen. Jag har tre kilo ris gömt nära kroppen för att det ska kännas tungt. När det var megavarmt var det väldigt jobbigt. Och när man har den på sig får man planera sådant som till exempel toalettbesök, eftersom ett toalettbesök kan ta 20 minuter.

En fat suit påverkar också skådespeleriet. 

– Man blir stramare. Det går inte att improvisera, då går det lätt att trampa fel. Men det frigör någonting. 

Han läste inte Mikael Niemis bok innan inspelningen. 

– Jag valde att inte göra det, utan läste manuset direkt, där historien är lite omskriven. Jag brukar låta bli att läsa originalhistorierna, för det är så lätt att fastna i det. För att kunna älska karaktären måste jag alltid försöka hitta grundpersonen. 

Och vilka roller tackar han nej till? Han funderar lite.

– Om det inte finns någon bra grundhistoria. Jag vill att det ska finnas ett budskap, att man ska vilja någonting. Jag väljer bort om jag tycker det är för ytligt. Sedan handlar det självfallet om vilka som är med, vem som är regissör, sådana aspekter. Jag lyssnar på magen, jag går väldigt mycket på gut feeling. 

När vi träffas väntar några dagar på en dansk film och sedan en del teater. Under hösten gör han bland annat föreställningen Extrainsatt på Lilla scenen på Stadsteatern i Stockholm.  

– Sedan dyker någonting alltid upp. Det är skönt att ha det lite lugnt, det gäller att njuta av det lilla livet.

Det har börjat mörkna, vi ska tillbaka till Helsingfors. Magnus sätter sig på passagerarplatsen och lutar sig mot fönstret. Och somnar. •

---

text: gunnar rehlin foto: fredrik hjerling