»En vän är som en
blomma planterad i samma kruka«

Vi lägger oändligt med energi på att få våra kärleksförhållanden att fungera. Vänskapsrelationerna är nästan alltid mindre prioriterade. Ändå är de livsviktiga för oss. Mark Levengood har funderat mycket kring vänskap och kommer nu med en bok i ämnet. Vi träffade honom och pratade om varför barndomsvänner är så viktiga, vad som händer med vänskapen när ena parten går bort, och vad vi kan lära av Frälsningsarmén. 

När Mark Levengoods mamma låg för döden, så var det inte så noga med barnen. Men vännen Ritva – mamman hade varit tydlig med att hon måste vara där. Så när Mark började ana att det var dags, han hörde det på andningen, ringde han till Ritva. Efter bara 20 minuter kom hon klapprande genom korridoren, satte sig på en stol mitt emot Mark och tog sin väninnas hand. Då hände det magiska. Mamman, som hade varit mer eller mindre medvetslös de senaste två dygnen, öppnade ögonen, nickade nöjt mot sin son, och tog sitt sista andetag. 

– Det fick mig att fundera över vänskap, hur oerhört viktig den är för en människa. Ritva fanns vid hennes sida i vått och torrt, och hittade in i mammas själ på ett sätt som varken vi barn eller någon man lyckades med, säger Mark Levengood. 

Nu ger han ut boken Vänskap, där han vrider och vänder på ämnet med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. 

– Jag växte upp i en tid då tvåsamhet var ett ideal, och så har det alltid varit för mig. Min relation med Jonas är basen för min existens, men på senare år har jag förstått hur oerhört centrala mina vänner också är för mig. 

Ofta är det kärleksrelationen som vi firar, hyllar och har ceremonier för – fast att dessa för många av oss så småningom tar slut, medan vännerna består. De bär på ens historia, ibland ända från barndom till död. De håller en flytande genom livets toppar och dalar. Ja, de har i studier visat sig vara livsviktiga för såväl den inre tryggheten som för hälsan.  

– En nära vän är som en blomma planterad i samma kruka. Man påverkar varandra så hemskt mycket genom livet, säger Mark. 

Han påpekar att en människa är flerdimensionell, och att ens partner, barn och vänner får se en från olika håll, där alla sidor är sanna. 

– Jag tror att vi har behov av att få alla sidorna bekräftade. 

Du skriver om hur vissa säger om sin partner att ”han är min bästa vän”, men att så är det inte för dig. Berätta. 

– Jonas tycker det, men jag har en inre ordning som är annorlunda. Min partner är min andra hälft, han utgör fundamentet i mitt liv, sedan står vännerna omkring med uppgift att hjälpa. För gudarna ska veta att man under ett äktenskap behöver varenda jädra vän man har för att dryfta, vända och vrida på saker och få nya perspektiv. 

Kan man vara vän med sitt ex? 

– Absolut. Om exet är en någorlunda vettigt funtad människa tycker jag att man ska se till att vara det, framför allt om man har barn. För tillsammans bär ni en historia som en gång var väldigt fin och vacker, även om relationen sedan åkt på en del törnar, säger Mark, skrattar till och konstaterar att man kan tycka olika i den här frågan: 

– Min mamma och pappa skilde sig när jag var fyra år, och hade ingen kontakt efter det. År 2015 skickade pappa en vänskapsförfrågan till mamma på Facebook. Hon stirrade på den, och tackade sedan nej. När jag frågade varför, svarade hon ”inte än”. 

Vägen in i vänskapens värld började för Mark med Kim. Mark och hans bror föddes på en militärförläggning i USA, och hade därför inga jämnåriga barn att leka med de första åren. Så när Mark efter föräldrarnas skilsmässa landade i en förskola i Finland förstod han inte hur dynamiken barn emellan fungerar. Men en dag frågade Kim om han ville höra en fräckis. Det ville Mark, och tillsammans kröp de in under ett bord. Mark missade poängen med historien, men han förstod att någon hade plockat honom till sin korg. Han hade blivit utvald. 

– Jag älskar min familj och mina syskon, men den dagen insåg jag det speciella med vänner. Kim såg mig och tyckte att jag var värd att bli vald. 

Kim kom att få en alldeles speciell plats i Marks hjärta. Inte bara för att han var Marks allra förste vän, utan också för att de delade en hemlighet. Båda hade missbrukande föräldrar. Marks mamma tog ofta till flaskan, och Kims pappa hamnade på parkbänken efter att ha förlorat jobbet. 

– Det fanns en förståelse mellan oss. Det var väldigt jobbigt att ha en missbrukande förälder, jobbigt för att man som barn måste ta kontrollen – jag är äldst av oss syskon, så jag tog på mig ansvaret. Sedan var det den eviga oron och stressen där vi försökte förhålla oss till mammas olika stadier och lirka med henne för att få henne i säng och kanske nyktra till. Utåt däremot låtsades jag att allt var bra, gick runt och försökte se mätt ut, fast att jag var jättehungrig. 

Mark skämdes och kände sig ensam i detta – trots att många barn, då liksom nu, växer upp i liknande situation. Men vänner kan finnas där och stötta varandra, även om man inte klär sina känslor i ord. Ingen av killarna ville gå hem. Mark för att han inte visste vad som väntade, och Kim för att han inte ville passera skogsdungen där han riskerade att  stöta på sin pappa.  

– Så vi satt kvar på skolan så länge som möjligt och drog skämt för varandra. Vi kunde bara en handfull vitsar, så vi behövde hitta på nya slut hela tiden. Det gjorde att vi tränade varandra i humor, vilket båda haft stor nytta av senare i livet. Kim blev en uppskattad präst, för han var väldigt rolig. Det här var alltså ingen medveten heroisk väninsats, men vi hjälpte varandra att överleva barndomen. 

Kim gick bort under pandemin. Så vad händer med vänskapen när någon dör? Mark konstaterar att vänskapen finns kvar, han vet bara inte riktigt vad han ska göra av den. 

– Till skillnad från när en partner förlorar sin älskade finns det inga bra former för vänner att sörja. Jag visste heller inte vad jag skulle göra av ilskan jag kände, för jag tyckte det var ett större svek att han gick och dog än att vi gled isär under några år. Det var pandemi när Kim gick bort, så det blev heller ingen begravning. Livet fortsatte som vanligt, fast att Kim inte längre fanns där. Det blev en abstraktion som var svår att hantera. Men nu har vi vänner sagt att vi ska ha en fest för Kim. 

Hur är det i dag? 

– Han finns fortfarande med mig som samtalspartner, han är bara svår att ringa. Men jag kan inte radera honom från min telefon, för då försvinner ju våra sms.

Han säger att han tänkt mycket på hur viktiga barndomens vänner var och är – de känns nära, trots att de sedan länge inte har någon regelbunden kontakt. 

– Kim, Tomas och Calle lärde mig hur man är som vän. Än i dag bor de längst in i mig, i själva maskinrummet. 

En som fått höra det mesta om Mark är programledarkollegan och vännen Henrik Johnsson, som Mark träffade på SVT:s gym 1995. Nästan direkt flyttade de in i varandras liv.  

– Där kan man likna vänskapen vid en kärleksrelation. Precis som Jonas har Henrik sett alla sidor av mig, även de jobbiga, och han älskar mig ändå. Att jag var bestman på hans bröllop är också en bild av vänskap, säger Mark och skrattar till.

– Jag ogillar när vänner smyger i väg till Paris och gifter sig på en ambassad. Jag brukar säga att får jag inte gå på ditt bröllop så kommer jag heller inte på din begravning. 

En vindrucken kväll försökte Henriks fru Malin Baryard få männen att erkänna att de älskar varandra. 

– Vi blev båda lite generade, visst älskar jag Henrik, men vi behöver inte säga det till varandra för att känna det. Kanske är kvinnlig och manlig vänskap olika där, men jag tycker inte den kvinnliga är finare för det. Vi är bara olika funtade. 

Han säger att han upplever att i Finland visar man i högre grad kärlek genom handling, i Sverige pratas det mer.  

– Jag kan älska Frälsningsarmén, för de börjar med att koka och servera soppa. Om det sedan finns tid över, så pratar de om Jesus. Jag tycker det är att göra saker i rätt ordning. Eller som Birgit Nilsson sade ”värp först och kackla sen”. Manifestera din kärlek i handling först, så kan vi prata om den sedan. •

---

text: linda newnham  foto: camilla lindqvist