Felicia blev utbytt – och fri!

Felicia Eriksson, tidigare Fröken Snusk, är klar med att spela roller. Nu ställer hon sig på Melodifestivalens scen som sig själv – med drömmar och en nyfunnen styrka. Det här är berättelsen om att ta tillbaka kontrollen och våga vara den man är.

Det är högsommar 2024 och festival i Mariehamn, Åland. Om bara några minuter ska Felicia kliva upp på scenen i rollen som Fröken Snusk och ”köra järnet”, som önskemålet heter. Hon sätter på sig den korta, beige, paljettbeströdda klänningen, ser sig själv i spegeln – och får panik. För efter alla elaka kommentarer om hennes kropp känner hon sig ful, äcklig. Tankarna snurrar och ångesten greppar tag om henne. Hon rasar ner på golvet och gråter så hon skakar. Arrangören kommer in i logen, ser vad som pågår och flyttar fram showen några minuter för att Felicia ska hinna samla sig. Mer än så är det inte tal om.

– Jag borstade ut ögonfransarna som såg ut som spindelben efter all gråt, drog på mig masken och gick jag ut scenen med energi. Jag är bra på att fejka att jag är glad. Jag har blivit det, säger Felicia.

Vi ses på skivbolaget Warners kontor. Här är det fullt fokus på Melodifestivalen, där hon deltar med låten My system i Göteborg. Hon har varit med i tävlingen tidigare, men då som artisten Fröken Snusk, gömd under en rosa rånarluva.  

– Alla pratar om Mello-bubblan, gemenskapen, att alla känns som en stor familj. Men jag kunde inte vara med i det eftersom jag skulle vara hemlig. Fick sitta i logen själv och äta, och kunde inte öppna upp i samtal med andra.

Hon säger att det känns läskigt men också roligt att stå på scenen som sig själv den här gången. Det är något hon har drömt om hela sitt liv. Som barn brukade hon stå bredvid teven när det var Mello och ”uppträda” för mamma.

– Det känns mer naket, men också skönt att få visa mig själv.

Att Felicia blev känd som Fröken Snusk var något av en slump. Hon började spela in låtar med sin vän André Zuniga. En del av dem hade vulgära texter, så gänget i studion kom på idén till karaktären Fröken Snusk och frågade Felicia om hon var på.

– Man sa att det var en kul grej, ett sidospår, samtidigt som jag också skulle få göra seriös musik. Men det blev fullt fokus på fröken.

För låten Rid mig som en dalahäst blev en riktig hit, epadunken fick sin fixstjärna, och allt började snurra i hög fart. Såklart var det en lycka för en tjej vars högsta dröm var att få bli artist och skapa musik. Men kändisskapet var villkorat. Inte minst fick ingen veta vem hon verkligen var.

– Rädslan för att bli avslöjad gjorde mig till slut nästan paranoid.

Och även om hon inte säger det själv förstår man att dåvarande skivbolaget passade på att mjölka ut så mycket som möjligt ur henne medan hypen varade. 2023 och 2024 hade hon cirka 130 konserter per år. Ibland med åtta timmars körning mellan spelningarna. Lägg därtill att de gav ut en ny låt i veckan.

Resultatet? Felicia gick sönder. 

– Jag mådde fruktansvärt dåligt. Orkade knappt gå upp ur sängen, orkade knappt skära gurka till mackan. Jag var ledsen typ varje dag, grät och hade panikångestattacker.

När orken inte räckte till väcktes ilskan, som hon riktade mot sig själv.

– Jag kan ha svårt att kontrollera mig när jag blir så arg, kan börja dunka huvudet i väggen eller golvet. Ja, det blev en ond cirkel som jag inte tog mig ur.

Varför var du arg på dig själv och inte dem som drev dig så hårt?

– Ja, du… troligen hade jag en depression.

Nej, Felicia hade inte ork nog att lyfta blicken tillräckligt för kunna att tänka så.  

Pratade du med din mamma eller dina vänner?

– Mamma var orolig och ville komma förbi, men jag var avvisande. Och jag fick ju inte berätta för mina vänner att jag var Fröken Snusk. Det fanns en rädsla, jag vågade inte festa med mina kompisar, vågade knappt gå ut.

Ensam i sitt dåligmående alltså.

Hon säger att det var en chock dagen då i april 2025 hon vaknade och insåg att hon hade blivit bortplockad från alla sociala medier. Hon var utbytt, det fanns en ny Fröken Snusk.

– Då var det det värsta som kunde hända mig. Framförallt fick jag panik över att ha förlorat kontakten med dem jag kallar familjen, fans jag skrev med så gott som varje dag.

Och hur känns det nu?

– Nu känner jag att det var det bästa som kunnat hända mig. Jag får vara mig själv, och får välja att jobba med människor som vill mig väl. Och mina fina, fina fans hängde med mig! 

Så vem är då denna Felicia? Kvinnan bakom masken. Uppvuxen i Stockholm med sin mamma.

– Mamma är allt för mig, men vi är också väldigt lika vad gäller temperament. Jag har adhd, så mitt känslopåslag är ofta högt. Jag kan bli väldigt arg och väldigt glad, och skifta däremellan på några minuter.

Pappan var en mer eller mindre frånvarande figur under uppväxten. Enligt Felicia har de inte haft kontakt på ett tiotal år. Som barn var det tufft att sakna en förälder, framförallt på födelsedagar, fars dag och liknande. 

– Egentligen är jag osäker vad det är jag har saknat, eftersom jag inte vet något annat. Det är nog något som måste bearbetas, men jag tror att det hänger samman med den djupa känslan av ensamhet och att jag inte vill bli lämnad ensam.

Skolan var tuff för en tjej med koncentrationssvårigheter och mycket energi. Mycket av kunskapen flög rakt över huvudet medan Felicia tänkte på annat. Betygen blev därefter.

– Självkänslan och självförtroendet har såklart påverkats av det. Jag har ofta känt att jag är dålig på så mycket.

Drömmen var förutom artist att bli fotbollsproffs.

– Musik kändes som en ouppnåelig dröm. Fotboll däremot är något jag hållit på med sedan lågstadiet. Jag spelar fortfarande, men nu som ett sätt att må bra.

Ja, vad gör du för att ta hand om dig idag? För att inte ramla ner i det där hålet igen.

– Jag tränar för att må bra fysiskt och psykiskt. När jag kommer ut från gymmet känner jag mig stolt över mig själv. Jag äter inte hämtmat varje dag, går inte och lägger mig med smink och sköter min hudvårdsrutin. Små saker som dessa som ger mig balans.

Och så har hon Niklas Westerberg, managern som sitter bredvid oss i soffan under intervjun.

– Han hjälper mig att sätta gränser. Får jag ett förslag som jag är skeptisk till så ser Niklas det på mig utan att jag behöver säga ett ord. Då kan han fråga mig ”Vill du verkligen det här?” Jag känner stöd i att våga säga nej. Att ha människor omkring sig som vill en väl gör en enorm skillnad.

Du har fortfarande en liten mask på dig, ett munskydd. Varför?

– Efter allt hat jag har fått, på grund av min kropp, vill jag ha en del som jag själv bestämmer över. Det handlar om kontroll, säger hon.

Och jag ser att hon ler, mask eller ej, för leendet går nu ända upp i ögonen. •

---

text: LINDA NEWNHAM
FOTO: NINJA HANNA