Fråga lokföraren – Siv Rönnholm

Fråga lokföraren Siv!
Tidigare publicerad i #7 2023
Hej Lokföraren!
Jag undrar varför man har självöppnande dörrar mellan vagnarna när de aldrig öppnar sig automatiskt. Utan man bara står där och måste alltid hålla på att vifta med handen och sedan backa fram och tillbaka innan dörrarna vill öppna sig. Det kan inte bara vara för mig det här händer, för jag ser ofta andra människor som också står där framför dörrarna och viftar som galningar.
Hälsningar Petra
Hej Petra.
Vi har alla varit med om just den där dörren som inte vill öppna sig, hur mycket man än rör på sig eller viftar. Och så kommer nästa person och dörren går upp direkt.
Vi har automatiska dörrar ombord på tågen mellan vagnar eller i en och samma vagn. De är utformade på lite olika sätt beroende på fordon. Våra loktågsvagnar har en långsmal dörröppnare som sitter på sidan av dörrarna mellan vagnarna som man får trycka på, dessa dörrar går även att öppna för hand genom att dra dem åt sidan. Våra modernare fordon har en sensor ovanför dörren som känner av rörelse. Och där krävs det en handrörelse framåt för att dörren ska öppna sig. Eftersom sensorerna är riktade nedåt, så behövs det ibland samma rörelse som om att man skulle trycka eller ta på handtaget. Detta för att inte dörren ska reagera på minsta lilla rörelse, som sker på platserna närmast dörrarna. Sedan blir det givetvis ibland fel på innerdörrarna och då ställer vi oftast upp dessa så att det blir lätt att passera. Branddörrar mellan vagnarna får man däremot dra upp för hand om sensorerna inte fungerar som de ska. Men detta har med brandsäkerhet att göra, så där är det andra regler som gäller.

siv rönnholm
Ålder: 44.
Bor: I utkanten av Östersund.
Familj: Maken Lars, en son 8 år och en dotter 10 år.
Yrke: Lokförare på SJ sedan 14 år. Kör tåg från Östersund till bland annat Åre, Sundsvall, Gävle, Stockholm och Borlänge. Är körlärare för lokförarelever på praktik.
Gör på fritiden: Umgås med familjen, gillar att jaga älg på hösten – och spelar ibland lite dataspel.
Hur kan det vara så himla stor skillnad mellan de olika SJ-tågen i standard på själva vagnarna? Ena gången är det ett sprillans nytt, nästa gång ett tåg som känns som det sattes i trafik på 80-talet och bara råkat bli kvar. Det är ju samma biljettpris för helt olika standard och kvalitet.
Undrar Lars
Hej Lars.
Det stämmer att SJ har en rad olika tåg, med olika komfort och i olika ålder. Just nu investerar vi rekordmycket pengar på att modernisera tågflottan. Detta gör vi genom att köpa nya tåg och även rusta upp befintliga. Än så länge behöver vi dock använda en del äldre tåg för att klara av att trafikera alla avgångar, men inom några år så kommer vår tågflotta att vara kanske Europas modernaste.
Prisskillnader finns mellan de olika produkterna, som snabbtåg och regionaltåg. Däremot så påverkar inte tågtypen priset som det ser ut i dag.
Hej Siv!
Jag har många gånger fått frågan om varför det inte går att välja platser på en X40. Det går att välja om du vill sitta vid fönstret eller gång, men det saknas platskarta så som finns på X2.
Ombordvärd, SJ
Hej.
Jag förstår att det är många som undrar varför det inte går att boka en plats i färdriktningen, precis som det går på våra snabbtåg. Våra X40-fordon trafikerar ett stort område med många olika avgångar och färdriktningar, som tillsammans gör att det blir svårt att på förhand veta åt vilket håll alla olika tågsätt går vända åt vid en specifik tid. Därav saknas platskartan som gör att du kan välja om du vill sitta i färdriktning eller inte. Platserna i en X40 är desamma oavsett om vagn 1 går först eller sist i färdriktningen. Du kan välja vilken typ av plats du föredrar: fönster, gång, plats med bord, djur tillåtet och rullstolsplats. Om du har en favoritplats så går det även att boka en specifik plats om du vet vagn och platsnummer när du köper din biljett. Då kan man använda alternativet ”välj plats” och fyller i vagn och platsnummer.
Om två X40-fordon med tre vagnar vardera kopplas ihop och de båda tågsätten är vända åt olika håll så kan vagnsordningen därför bli lite ologisk, som 1,2,3,6,5,4.
När slutade man att sälja tågbiljetter som var gjorda av kartong? De gamla var väl cirka en decimeter långa och tryckta med olika stationers namn. Likadant med lyktorna som satt på sista vagnen, de fanns både på resandetåg och godståg – vart har de tagit vägen?
Mvh, Tage
Hej Tage.
Vilka intressanta frågor du ställer.
Det här är före min tid, så här fick jag ta hjälp av mina kolleger runt om i landet.
Biljetterna i kartong kallades Edmondsonska biljetter. Och såldes fram till nyårsafton 1985 hos SJ. (Enligt en artikel i Svenska järnvägsklubbens tidskrift Tåg nr 10/1985.) Biljetterna fick sitt namn efter Thomas Edmondson, född 1792. Han konstruerade ett system för tryckning, datering och kontroll av biljetter. Resultatet blev små pappbiljetter i storleken 57 x 30,5 millimeter. Formatet var desamma i England, Sverige, Polen, USA och så vidare. Systemet kom att spridas över hela världen och även utanför järnvägen.
Lyktorna som satt på sidan av sista vagnen kallades slutsignal och användes fram tills det blev inbyggda slutsignaler på persontågsvagnarna och detta skedde någon gång under 80-talet. Jag är dock osäker på när de slutade användas helt.
Slutsignaler används även i dag, i form av de röda blinkande lamporna längst bak på tåget. Godstågen fick i stället reflekterande slutsignalsskärmar och används fortfarande. Skärmarna monteras i dag upp längst bak på sista vagnen.
Anledningen till att slutsignalslyktor och slutsignalsskärmar förr sattes upp på sidan av vagnen var att slutsignalen skulle kunna ses av tågklareraren. Innan tågklareraren fick lämna besked om att tåget var helt inne på en station skulle nämligen kontroll av slutsignal ske för att bekräfta att inga vagnar tappats på linjen. Tågklarerarens slutsignalskontroll försvann senare när regelverket ändrades.
Jag har fått berättat för mig att på tåg som kom från vagndepå så sattes slutsignalerna upp på sista vagn i dess hållare som var monterade på sidan av vagnen. Slutsignalerna tändes och kontrollerades att de fungerade. Och när tågen ankom slutstation så släcktes de och plockades av. En lampist såg till att ladda slutsignalernas batterier och gjorde rent glaset på dessa, så att lyktorna var redo när de skulle användas igen.
Fjärrtåg skulle ha en slutsignal på var sida, men på tåget som pendlade mellan Stockholm och Uppsala så räckte det med en slutsignalslykta på en sida och en slutsignalsskärm på andra sidan. •
Fråga lokföraren Siv!
Vad undrar du och vill veta mer om? Mejla din fråga till: fragalokforaren@sj.se