Fyraårsfanatikerna – därför blir vanlisar plötsligt OS-besatta

När OS i Italien drar igång kommer helt vanliga människor förvandlas till sportorakel. Kollegor som aldrig sett en skidtävling diskuterar frivilligt vallning, målfoton och mentala spärrar. Vi ställer klockan för att se konståkning och curling, säger ”vi” om landslaget och bryr oss intensivt (om än tillfälligt).
Varför blir vi egentligen sådana OS-fanatiker?

Vart fjärde år händer det: Helt vanliga svenska hem förvandlas plötsligt till sportstudios. Människor som annars inte kan skilja på slalom och storslalom sitter plötsligt klistrade vid teven, pratar nerver och hundradelar, kan namnen på halva truppen och säger “vi” om svenska åkare de hörde namnet på för första gången i förrgår. Det är intensivt, engagerande, och märkligt tillfälligt. Vad är det egentligen som händer med oss när OS drar igång?

– OS är inte bara sport, säger psykologen David Waskuri. Det är drama, berättelser och starka känslor paketerade i väldigt tydliga narrativ. Någon har tränat hela sitt liv och nu avgörs allt. Det blir antingen framgång eller förlust. Hjärnan älskar den typen av tydliga bågar, särskilt i kontrast till en vardag som ofta är ganska diffus.

Ja, vardagen är ju allt annat än rak, där finns sällan tydliga vinnare eller mållinjer. Beslut ska tas, åsikter vägas och gråzoner accepteras. Ofta samtidigt. I OS är allt enklare. Start. Mål. Resultat.

Kanske är det just den tydligheten vi längtar efter. I en tid där mycket är flytande – identitet, arbete och relationer – erbjuder OS något ovanligt konkret. Ett sammanhang där reglerna är klara, rollerna fördelade och där det faktiskt går att se när något börjar och när det är slut.

– Sportintresset väcks dels för att OS är sällsynt. Det sker inte hela tiden, vilket gör det mer laddat. Dels handlar det om extrema prestationer, vi fascineras av vad kroppen och psyket klarar av. Och så finns det ett ovisst utfall. Vi vet inte hur det ska gå, och det håller oss kvar, säger David Waskuri.

Tävlingsformatet i sig är dessutom skräddarsytt för våra hjärnor.

– Det finns tydliga mål och snabba belöningar i form av tider och medaljer. Dessutom tittar vi tillsammans. Allt detta aktiverar såväl dopamin som adrenalin och social anknytning, vilket är en extremt kraftfull kombination.

Egentligen är det kanske inte så mycket den exakta idrottsprestationen det handlar om. Hur många av oss minns den ens efteråt?

– Prestationer på den här nivån är ofta svåra att greppa. Det vi fastnar för är dramat, kampen, nerverna, tårarna, missarna och revanschen.

Att vi dessutom börjar heja helhjärtat på Sverige, ibland med en intensitet som förvånar oss själva, är heller ingen slump. David Waskuri kallar det för ofarlig, tillfällig nationalism.

– I en värld som känns splittrad blir OS en lättsam gemenskap, fri från vardagens politiska tyngd. Det är ett sätt att känna tillhörighet utan krav på djup ideologisk övertygelse.

Att vi säger ”vi” om landslaget, trots att vi knappt kunde namnen på åkarna veckan innan, är ett välkänt psykologiskt fenomen.

– Det kallas psykologisk identifikation. När någon representerar en grupp vi tillhör, som ett land eller ett lag, upplever hjärnan deras framgång som vår. Det krävs ingen relation och ingen kunskap. Symbolisk tillhörighet räcker.

Det gör OS till en slags pop up-identitet. Under några veckor vet vi exakt vilka vi är, vad vi hejar på och vilka känslor som är tillåtna.

– Det är ofta hälsosamt, säger David Waskuri. Roller är tydliga, reglerna enkla och känslorna tillåtna. Ilska, jubel och frustration, sådant som inte alltid är accepterat på jobbet eller i vardagen, får vi utlopp för här. Det kan vara väldigt befriande.

Något av det bästa med allt det här, menar han, är just gemenskapen. Att människor som annars inte möts plötsligt delar samma känslor.

– Stolthet, hopp, besvikelse och sorg. Det är kollektiva känslor, och de är starka. Samtidigt får vi en paus från den extrema individualism som annars präglar mycket av våra liv.

Och kanske är det här något större än sport. I takt med att religionens gemensamma ritualer har tappat greppet om vardagen och livet blivit allt mer individualiserat, har många av de självklara sammanhangen försvunnit. OS blir då, om än tillfälligt, en modern ritual och gemensam berättelse. Något som alla följer, pratar om och känner samtidigt.
Men visst finns det också baksidor, när engagemanget tippar över.

– Risken är överdriven polarisering, ilska mot domare och aggression mot motståndare. Eller att man knyter sin egen identitet för hårt till prestationer man själv inte har utfört och mår dåligt över dem.

Och när OS sedan är över upplever många en märklig tomhet. Vad ska man titta på nu? Vad ska man samlas kring?

– Den tomheten säger mer om vårt behov av rytm och gemensamma ritualer än om sport.

Hans råd för en mjuk landning efter spelen är att inte jaga bort känslan.

– Normalisera tomheten. Den är mänsklig. Försök sedan ersätta det kollektiva med något småskaligt, som träning, natur, middagar och samtal. Och reflektera över vad det var du gillade mest med OS-bubblan. Var det spänningen, gemenskapen eller pausen från vardagen? Ta med dig det i någon annan form.

Var kan man hitta liknande gemenskap med delade känslor?

– Åh, på många ställen, som på ett intensivt träningspass, bio eller en fotbollsmatch.

För kanske är OS-fantasin inte ett tecken på att vi är ytliga sportkonsumenter. Kanske är den snarare ett tecken på att vi, mitt i allt, fortfarande längtar efter att bry oss – tillsammans. •

---

text: LINDA NEWNHAM
Foto: Shutterstock