Gör goda historier av livet 
– där det händer

Underhållningsduon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är alltid aktuella tillsammans. Men nu på ett personligare plan med filmen Den sista resan. En dokumentär roadtrip där de tar med Filips gamla pappa på ett reseäventyr – för att skaka tillbaka livslusten i honom. Det blir stapplande, oväntat, sorgligt och roligt. Och visar en annan sida av Filip & Fredrik.

Filip Hammars pappa, Lars Hammar, är nästan lika känd som sin son. Han har förekommit lite här och där under Filip & Fredriks karriär. En snäll, lite kufisk, timid, ångestriden gymnasielärare i franska, som på sin utpräglade skånska har varit lite av en sentimental »comic relief«. 

Men i de första scenerna i den nya filmen Den sista resan är det en annan Lars Hammar vi möter. Borta är den nyfikna glädjen och spjuverögonen. I stället sitter han hemma, i sin belgiska designerfåtölj och tittar tomt framför sig. Han har gått i pension, avtackats, steppat en sista gång för sina studenter och skulle njuta livets otium: resa, umgås med vänner, dricka vin och lyssna på Jacques Brel. Allt det han alltid älskat. Men i stället drog det stora vemodet in. Hälsan sviktar. Depressionen har honom i sitt grepp – inget är möjligt, allt är meningslöst. Det finns inget kvar. 

– Han har fyllt 80 år och depressionen har fördjupats under väldigt många år. Så då tänkte jag att en resa till Frankrike kanske skulle få honom att hitta tillbaka till en plats som var lite roligare i hans liv, säger Filip Hammar i en av Filmhusets 70-talsbruna soffor. 

Den sista resan är en varm, ytterst sentimental och – så klart – lagom tramsig film om åldrandets obönhörliga gång och att acceptera att det förgångna faktiskt aldrig kommer tillbaka. Att det inte blir som det en gång var, hur mycket man än vill. 

För att pigga upp sin pappa och ruska om honom lite, beslutar sig Filip för att ta med honom till det Frankrike där de tillbringat somrarna förr. Han köper till och med en gammal Renault så att de kan bila ned, precis som på 80-talet. De ska åka till samma ort, bo i exakt samma lägenhet, bada på samma strand, träffa samma vänner. Allt för att pappa ska få uppleva det han älskar allra mest: Frankrikes Medelhavskust, vinerna, vädret, temperamentet, maten. 

Det går både bra och dåligt. Att bila ned med en skröplig 80-åring visar sig vara svårare än han trott. Och effekten av att återskapa de franska somrarna är kanske inte lika omedelbar han hoppats. Men jo, visst tänds det något i pappans ögon till slut. 

Fredrik Wikingsson — som självklart åker med till Frankrike i filmen och lika självklart är med på intervjun – drar efter andan och höjer rösten en aning. 

– Alltså det som hände under resans gång var väl mer att vi upptäckte att det handlar lika mycket om att Lars ska komma tillbaka till sina glansdagar i Frankrike som att Filip måste inse att han aldrig kommer att göra det. I alla fall inte som han minns dem.

Filip Hammar skruvar lite på sig, men nickar och tar på känt podcastmanér över stafettpinnen. 

– Jo, jag har nog skjutit det lite åt sidan. För naturligtvis påminns man om sin egen dödlighet när en förälder åldras. Ingen gillar ju för stora förändringar i sitt liv när det handlar om det där. Man vill att ens pappa ska vara som han alltid har varit. 

Du verkar vilja att ganska mycket ska vara som det alltid varit. Är du extremt nostalgisk? 

– Ja och nej. Det väldigt sällan jag sitter och tänker »Gud vad det där var kul. Tänk att vi gjorde det där«. Jag sitter inte och romantiserar. Men jag har ett väldigt bra minne.

Fredrik Wikingsson drar efter andan och bryter in igen.

– Framför allt tror jag att du är väldigt bra på att ha en bild av din barndom som du kristalliserar mer än vad andra gör. Det blir sannare för dig.

Vad menar du med kristallisera? 

– Så här. Om Filip har 15 procent av ett minne, så ser han till att det blir 100 procent. Han fyller ut det. Men vi andra behåller 15 procent. Det förblir liksom i gasform. 

Filip Hammar tittar ut i luften, kanske lite förnärmad men mest intresserad. Han är inte riktigt beredd att hålla med. Fredrik Wikingsson fortsätter: 

– Det finns en nyckelscen i filmen, där vi står i Bryssel och tittar på en Jacques Brel-staty. Filip berättar en lång historia om hur han minns att de var där när han var barn. Sedan visar det sig att statyn uppfördes 2017. Vad är sant? Vad är falskt? 

– Ja, okej. Jag skulle nog vilja hävda att det stod en annan staty där förr. Men visst.

Just det här, smågnabbandet, jiddrandet, tjabbandet – vad man än vill kalla det – har alltid varit en stor del av Filip & Fredriks framgångsrecept. En intelligent, fyndig och blixtsnabb evighetsmaskin av hypoteser, förhastade slutsatser och långa utläggningar. Svår att skildra i skrift, men desto mer givande att lyssna till. Det är naturligtvis ingen slump att deras podd ligger högt, högt upp på alla lyssningslistor sedan fler år. 

I podden kommer en annan dimension av deras dynamik fram: ångesten, oron, det mörka molnet. I synnerhet Filip Hammar har varit öppen med att hans psykiska hälsa ibland har sviktat. 

Hur mycket av din pappas mörker har du i dig egentligen? 

– Ganska mycket faktiskt. Jag har dealat med ganska många grejer, men kanske inte så mycket om döden just. Pappa hade ju liksom fastnat i en loop och satt och valde ut låtar till sin begravning. Där är jag inte – än. Men jag tror och hoppas att jag har det värsta bakom mig. Men jag är också oerhört lik min mamma. Och hon är ju superpositiv, hela tiden. 

Fast egentligen är det inte bara bokstavlig ångest som pyser fram ur Filip och Fredrik ibland. Skärskådar man hela deras karriär, från de allra pajigaste Kanal 5-produktionerna från tidigt 2000-tal via långfilmer som Tårtgeneralen till dagens megasuccé Alla mot alla, finns där alltid ett litet gryn av … desperation. Något slags ängslan om att minsann bli ihågkomna. Vara roligast, tokigast, infallsrikast, smartast och bäst. 

– Man – i alla fall inte jag – vill ju inte leva och verka i kontexter där det bara finns något slags fernissa. Där man hela tiden försöker polera upp saker för att göra de bättre än vad de är. Man gillar ju alltid folk som är ärliga med hur de mår. 

Fredrik Wikingsson bryter in igen.

– Jag tycker det finns två sorters tv-program: program där människor klätt ut sig till folk som är i tv, och program där folk bara är i tv. 

– Ja, och just därför var det så tacksamt att göra en film om min pappa. Han är bara. Han kan bära en hel film. Han svänger.

Du verkar ha en väldigt fin relation till din pappa. 

– Det har jag absolut. Och jag tycker bara den blir bättre och bättre på vissa sätt. Och även till mamma. När jag var liten var det alltid mamma som fick leverera de tråkiga nyheterna: du får inte det, du kan inte köpa det och så vidare. Det blev som att pappa var snäll och mamma var tråkig. Nu har jag insett att det var en … sämre position att ha, så att säga. Otacksamt. Samtidigt var det ju en familj fylld av kärlek – det vill jag verkligen säga. 

Hur mår pappa i dag?  

– Bitvis bättre. Fysiskt går det åt rätt håll. Problemet är att han hela tiden resonerar som att det bara är bra om han är lika pigg som när han var 50 – och det kommer ju aldrig att hända. Jag skulle älska om filmen slutar med att hela hans liv blir annorlunda och att allt vänder. I stället är det ju jag som gör den stora resan och hittar någon sorts acceptans. Jag och pappa kan ha roligare ihop nu. •

---

text: Kalle Dixelius  
foto: Gustaf Peterson  
stylist: Malin Rudén Börjesson
make up: JENNIFER POSTH
Vi fotograferade i Doubble_Space lokaler på Torsgatan,
som tidigare var Stockholms gasverk.