Handens verk i porslinsriket

I 200 år har Gustavsbergs porslinsfabrik producerat hushållsporslin med hantverket i fokus. I det digitala Sverige håller dock känslan för handens verk på att rinna mellan fingrarna. Men med några trotjänare från förr och arbetskraft från utlandet är kulturarvet i Gustavsberg högst levande.

Den stora lokalen är insvept i värme och ett jämnt susande ljud. Lanterniner i taket släpper in dagsljus som förstärks av stora och strategiskt utplacerade industrilampor. Det doftar lera och brännugn, färg och finess. Vid en drejmaskin precisionsformar den portugisiske modellören Ricardo dos Santos tallrikar, en efter en, medan strimlor av överbliven lera sprutar ut och lägger sig i en hög som serpentiner. Vid ett bord putsas krukor för hand, i glaseringsbåset sprejas gods efter gods med glasyr innan bränning, och i målarstudion förses föremål med handmålad eller screentryckt dekor. Här och var hörs skratt, ibland en lätt svordom. Men framför allt genomsyras porslinsfabriken i Gustavsberg av djup koncentration. Var och en av de 25 anställda, allt från modellörer och gjutare till hänklare, putsare, glaserare och dekormålare tar sitt hantverk på fullaste allvar. 

– Från lerklump till färdig produkt passerar ett föremål sammanlagt 40 par händer, berättar Marie Glidberg som stolt titulerar sig kvalitetskontrollant och stämplerska och som med stadig hand trycker stämpeln med Gustavsbergs emblem mot godkänt gods.

– Eftersom vi alla håller en hand på godset får varje föremål en särskild energi. Det handlar om tradition och omsorg, om hantverksskicklighet och samarbete. Om värdighet.

Gustavsbergs porslinsfabrik grundades 1825 och har en historia med flera omgångar uppgång och fall. Än har det varit dålig lera och arbetsledning, än ekonomisk kris. Däremellan har porslinet höjts till skyarna, inte minst sedan man i mitten av 1800-talet började göra tunt och slagtåligt benporslin, och fått utmärkelser för god form och hållbarhet. Och icke att förglömma försåg fabrikens sanitetsdel, som på 1960- och 1970-talen hade 3 500 anställda, Sveriges badrum med toalettstolar, badkar och tvättställ av hög kvalitet. Under åren har också konstnärer som Gunnar Wennerberg, Wilhelm Kåge, Stig Lindberg, Tyra Lundgren och Lisa Larson formgett porslin och bruksföremål som älskas av världen! 

Sedan 2019 drivs verksamheten av industridesignern Oskar Juhlin, vars mamma Siv på 1990-talet räddade fabriken från nedläggning. I dag tillverkas en basserie i benporslin, med finlera från England och mönster som välkända Dresden och Stig Lindbergs 1960-talsdekorer liksom modernare Natur, Sommar och Fem myror. Därtill jobbar man med stengods, bland annat har formgivaren Stina Juhlin designat en sockerkaksform som med sin skönhet och funktion slår teflonläckande metallformar rejält på fingrarna. Dessutom görs beställningsjobb, till exempel porslinsserier åt såväl Regeringskansliet som Riddarhuset varmed 200-åringen jubilerar med flaggan i topp.

– Ursprungligen drejade man allt för hand här på Gustavsberg, men vid 1800-talets slut mekaniserades bruket, berättar Oskar Juhlin. Men i industrihantverk av det här slaget slutar handens verk aldrig att vara viktigt. Här är allt analogt, det finns inte en digital maskin i hela produktionen, och människan är avgörande för resultatet.

Här ser Oskar Juhlin en smula bekymrad ut. Det är nämligen inte helt lätt att hitta arbetskraft med, som han uttrycker det, smarta händer.

– Problemet i Sverige är att folk inte har koll på musklerna i sina händer. I de smarta telefonernas tid har vi svajpat sönder finmotoriken. 

– Att det finns en tendens att krympa ämnen som slöjd, bild, form och idrott i skolan är också katastrof! Vi bygger en värld med människor som inte har kontakt med sina händer, vilket inte bara drabbar hantverksyrken. Tänk dig en kirurg utan finlir i fingrarna …

För att hitta folk har Oskar Juhlin fått vända sig utomlands, framför allt till Portugal och östblocket där man fortfarande värderar handens kraft. I dag består personalstyrkan av 13 nationaliteter som tillsammans med ett antal svenska trotjänare håller hantverket vid liv.

– Det finns flera avgörande faktorer för att porslinet ska bli högklassigt, allt från lerblandningens tillstånd, ålder på gjutformen och temperatur i ugnen till luftfuktighet och tid på året – därför handlar allt om känsla och hantverksskicklighet. 

– Vi har till exempel en kille som har produktionen i kroppen. När han cyklar till jobbet kan han känna på vädret hur maskinerna ska ställas in och hur lång tid de olika momenten ska ta. Han är ovärderlig.

Sedan Oskar Juhlin trädde in som fabrikör har tillverkningen effektiviserats en smula, som exempel är allt numera samlat i en enda lokal vilket har reducerat hantverkarnas antal fotsteg per dag med 60 procent. Däremot har de flesta maskiner många år på nacken, som de nyrenoverade torktornen från 1900-talets början eller vakuumpumparna från 1968, som suger fast gipsformarna i drejmaskinernas domsel. Dessutom står den gamla brännugnen Bettan stadigt i lokalens mitt, omgiven av nykomlingarna Julle, Sivan, Rut och Linnéa.

– Att ugnarna har namn gör det hela både praktiskt och personligt konstaterar Oskar Juhlin. Alla är döpta efter människor som på ett eller annat sätt har koppling till fabriken.

Förr var yrkesgrupperna lika många som momenten i tillverkningen, med allt från massaberedare, modellörer, formgjutare, ugnsarbetare och brännare till hänklare, klipperska, glaserare, putserska och mängder av springpojkar. Under åren har många yrken rationaliserats bort, men ännu råder en strikt arbetsordning när ett föremål framställs. Utifrån formgivarens direktiv skapas gipsformar där leran gjuts eller formas med hjälp av manuellt styrda profiler. Därefter putsas skarvar för hand innan föremålen rågodsbränns i 28 timmar i 1 250 graders värme. Ska en kopp ha en hänkel, alltså ett öra, formas och fästs den för hand innan bränning. När det sträva godset kommer ur ugnen tumlas det glansigt och glatt i en trumma med små bitar av ek och marmor, innan det kvalitetskontrolleras. Först därefter går det till den precisionskrävande glaseringen, där glasyrpulver blandat i vatten sprejas på varje enskilt föremål. Sedan är det dags för glattbränning, den här gången i 1 100-gradig ugn, under ett dygn innan godset får svalna. 

– Det är otroligt viktigt hur temperaturen går upp och ner i ugnen eftersom minsta avvikelse kan skada godset, poängterar Oskar Juhlin. Man kanske inte tror det, men att ha koll på brännugnarna kräver synnerligen god hantverkskänsla.

Efter ny kontroll är det dags för dekor, och porslinet rullas in i måleriavdelningen där en samling kvinnor med stadiga händer dekorsätter eller målar varje enskild produkt. Vid varje arbetsstation finns en kavalett, en roterbar arbetsplatta, som underlättar linjemålning på koppar och tallrikskanter, men i övrigt är det frihand som gäller. Och när porslinet har bränts en tredje gång, under närmare ett dygn i 900-gradig värme, är det färdigt. Nästan.

I en sista översyn granskas glasyr, dekor och lyster, och inte minst skärpan i trycket från porslinsfabrikens karakteristiska ankarstämpel. Den som påminner om att hantverk och kvalitet går hand i hand och att vi inte ska låta varken det ena eller det andra rinna oss ur händerna. •

---

text: bella linde foto: lena granefelt