»Här finns allt på
en armlängds avstånd«

Göteborgs stadsdel Majorna är hennes älskade hemmakvarter. Ståupparen Ina Lundström praktiskt taget ÄR Majorna. Och hon får hemlängtan så fort hon lämnar gatorna där. Vi stämde träff med henne på stammisstället The Red Lion, för att prata om livets viktiga beståndsdelar: bekräftelse, bergsprängare, brädspel och blandband.

Ibland sägs det att »it takes a village to raise a child«. Ståupparen och poddaren Ina Lundström är mer inne på att det krävs en hel by för att vara människa. Att det är livsviktigt att ha kompisar omkring sig som kan stötta upp och fylla i där man själv brister. 

– Jag har lätt för att skriva, därför har jag skrivit mängder av jobbansökningar åt andra. Ett tag kallades jag för Majornas syokonsulent. Å andra sidan är jag dålig på att ta tag i disken och har aldrig städat ur mitt kylskåp, det händer inte, men då finns det andra som rycker ut för mig – och så lagar jag indonesisk mat till dem i retur. Eller så behöver man stöta och blöta frågor kring barnuppfostran, eller ha någon som påminner en om att »1997 när du var i en liknande relation tänkte du också så, och det blev ju inte så jädra bra«.

Ja, Ina Lundström brinner för kollektivet, och stortrivs därför i sin stadsdel Majorna i Göteborg. Så pass att hemlängtan slår till strax efter att hon lämnat de välkända gatorna. 

– Jag har det väldigt bra här. Nästan alla mina kompisar bor max 300 meter ifrån platsen där vi nu sitter. Personer som jag har känt hela mitt liv finns på en armlängds avstånd. 

Ibland sägs Majorna vara Göteborgs svar på Södermalm i Stockholm, men där håller Ina inte med. 

– Man kan göra sig lustig över alla glutenintoleranta reklamare här också. Men grejen med Majorna är att det är en stadsdel med 60 procent kommunala hyresrätter. Det innebär att människor med helt vanliga jobb kan bo här, som han som serverar kaffet på kaféet. Det ger en annan vibb, en bättre blandning, och man kan bygga sin gemenskap på andra saker än frågan »så vad jobbar du med?«, som musik, ett gemensamt förflutet, att man gillar samma fotbollslag eller att kasta dart. 

En annan anledning till trivseln är att medan vissa tycks bra på att upprätthålla vänskaper, så konstaterar Ina att hon suger på det.

– Det är lite oomtänksamt av mig, men jag ringer sällan folk. Jag behöver stöta på dem spontant. 

Det gör hon bland annat här på kvarterspuben The Red Lion. Vi ses innan öppning, men välkomnas ändå. Ina bänkar sig vid personalens för tillfället lediga bord, nickar gillande åt dagens musikval (country), och berättar att det är hit fanposten till Flashback forever kommer. Alltså podden som i korthet går ut på att göra humor utifrån diskussionstrådar på forumet Flashback. I dag har det kommit ett vykort. Det finaste trion bakom podden har fått är ett diorama, som föreställer Ina Lindström, Emma Knyckare och Scroll-Mia här på The Red Lion. Stammisstället. 

– När stället var nytt gick jag inte hit, för jag tyckte det var lite fancy, vilket väl säger något om hur sjukt ofancy jag var. Men sedan 2006 har jag hängt här. För mig är The Red Lion det tredje rummet, det man behöver för att må bra som människa, som inte är hemmet eller jobbet. Det kan vara stallet eller scouterna. Ett ställe där folk reagerar om man inte dyker upp på ett tag. 

Flashbackgängets poddinspelningar brukar ha sin slutstation här på The Red Lion, och Ina släntrar gärna förbi även när hon kommer med det sena tåget från ett gig. 

– När man gör så många sjuka grejer som jag gör just nu är det skönt att stanna till här precis innan stängning, ta två bärs och snacka lite. Bli Ina igen, inte någon som står på scener eller tjänar pengar. 

Som i vår, då Ina Lundström och Petrina Solange ska ut på turné med ståuppshowen PetrINA. Petrina såg Inas andra gig 2018, gillade gröngölingen och bokade in Ina på sin klubb. 

– Att Petrina tyckte jag var bra gjorde mig jätteglad eftersom hon är Sveriges bästa ståuppare – rent objektivt alltså. Hon kan ta vilken publik som helst, och får alltid flest skratt i rummet. 

Ganska snart började de hänga, och insåg att de har samma idé om vad som är den perfekta umgängesstunden.  

– Vi samexisterar snarare än umgås. Petrina är ofta i Göteborg, och brukar sova hos mig. Då sätter vi på tv:n, slänger oss i soffan, kollar på våra telefoner och snackar skit om folk vi inte känner. Eller så snöar vi in på något, som bästa reseförpackningen för schampo. 

För bara några år sedan var det inte så många – utanför Majorna – som visste vem Ina Lundström var. Nu är hon alltså en del av en succépodd, har kommit tvåa i På spåret, och ska åka land och rike runt med en egen ståuppshow. En tillvaro som vida överträffar hennes egna tidigare förväntningar. Ina började strula tidigt, redan som 13–14-åring skolkade hon från skolan för att hänga på puben. Eller som hon uttryckte det i sitt sommarprat: »Hela min ungdom var marinerad i musik och fyllesnack.« Det var först när hon nekades jobb både i mataffären och på kyrkogården i avsaknad av gymnasiebetyg, som hon började plugga igen. På folkhögskolan upptäcktes det att hon hade talang för studier. Hon fick »viss hybris« (som hon själv uttrycker det) och hoppade på juristlinjen, men efter att ha blivit »räddad av en graviditet« drog hon ner på ambitionerna och utbildade sig till journalist i stället. 

– Egentligen ville jag ju bli jurist bara för att kunna säga det till folk jag mötte, som tyckt att jag var en loser.

Hon började skriva seriösa kulturartiklar och reportage i Göteborgsmagasinet Filter.

– Men för en person med så stort bekräftelsebehov var det inte toppen att göra grejer där jag fick lägga svinmycket tid på att göra helt okej reportage. Det är ganska knäckande. När jag började göra radio i stället märkte jag hur lätt det gick. 

Det är inte alla som så beredvilligt erkänner att de har bekräftelsebehov, men du vågar.

– Alla människor har bekräftelsebehov, rent evolutionärt behöver vi bli sedda och uppskattade. Det är as-nice när kompisar säger att de är stolta över mig, och menar det. Tycker man det är pinsamt att ha bekräftelsebehov, så tycker man typ att det är pinsamt att vara människa. 

Men samtidigt som det går bra nu vill hon inte att för mycket fokus ska hamna på karriären. Det har hon lärt sig av sin pappa, den stora levnadskonstnären. 

– Jag har inga minnen av att han gick till jobbet eller kom hem efter en lång arbetsdag. Han hade ett sunt förakt mot arbete, på det sättet att andra saker var viktigare, som vilken film han sett senast, en svinbra låt han just upptäckt, eller en bok alla borde läsa. Jag är tacksam för att han har präglat mig, för jag tror att han har rätt. Visst måste vi alla överleva, ha mat på bordet, men… Jag tror att många inte behöver ta jobbet på så stort allvar som de gör, att de skulle må bättre av att intressera sig för annat. Saker som får en att brinna till, att känna. 

Av pappan har hon också lärt sig att man kan klara sig på superlite pengar. Rent krasst skulle Ina klara sig på 6 000 kronor i månaden, även om hon gillar bättre att ha i alla fall 10 000 – för då kan hon gå till The Red Lion och beställa in en grumlig öl ibland. För stunden tjänar hon betydligt mer än så, men hon är glad att hon vet hur man lever billigt.  

– En dag kommer man att tycka att någon ny, yngre förmåga är roligare än jag. Då vet jag att man ändå mest behöver bra musik, ett brädspel och ett gäng goa vänner för att ha det gött här i livet. Att jag har tillgång till det känns som bästa livförsäkringen. •

---

text: Linda Newnham  foto: Beata Holmgren