Hemma överallt

I vardagen som fotograf och skribent får Alexander Mahmoud tillgång till andra människors liv. Som författare använder han sitt eget liv för att beskriva sin samtid. Genom fotolinsen har han bevittnat mycket hemskheter. Men Alexander menar att ju mer elände han ser, desto större blir hans tilltro till mänskligheten.

Han är nyligen hemkommen från ett jobb på Energiskyddsmyndigheten i Eskilstuna där han tagit en porträttbild. Dessförinnan har han tillsammans med kollegerna Patrik Lundberg och Josefin Sköld hållit ett frukostseminarium om adoptionsgranskningen Barn till varje pris, som de belönades med Stora journalistpriset för 2021.

Sådan är Alexander Mahmouds vardag som pressfotograf, ena dagen fotograferar han en mellanchef på en myndighet, nästa ett krig i Europa.

Under frukostseminariet tog han upp att det finns en stark likhet mellan dem som jobbar för Röda Korset och att vara journalist: De får komma in i så många olika sammanhang, i privata utrymmen, i krissituationer.

– Vi störtar in i någons liv. Men skillnaden är att de som jobbar på Röda Korset får hjälpa människor. Vårt jobb är bara att titta på människor, observera och rapportera och sedan gå vidare, säger han.

Nu sitter han i ett konferensrum på Dagens Nyheters redaktion och pratar om boken Du vill inte mer. Den är skriven i dagboksform, precis som hans förra bok Mellan rummen, och beskriver möten och tankar under 844 dagar, från julen 2019 till våren 2022. Dessa drygt två år inrymmer, förutom en pandemi och krig i Europa, också Alexander Mahmouds första tid som fast anställd pressfotograf.

Det kan vara svårt att förstå att han, som i sitt skrivande är så väldigt öppen med sitt eget liv – till exempel Hem till byn, som gav honom en nominering till Stora journalistpriset 2015, eller Jag gick ned 99 kilo men blir inte lycklig – varför? i tidningen Vi 2019, samtidigt värjer sig för uppmärksamhet.

– Det har jag verkligen reflekterat över. Varför gör jag det här? Inte för att jag gillar att ha en byline, att jag gillar uppmärksamhet, säger han. 

Och i nästa andetag berättar han hur han för första gången höll i en kamera och kände ”shit, jag kan fånga allting”. 

Det var det som blev början till en livslång kärleksrelation.

– Kameran blev min biljett från den jag var eller där jag var. Den blev ett skydd, en anledning att träffa andra människor. Än i dag har kameran inte gett mig någonting dåligt. Det är det som är så härligt, det är bara rent. Det var ett verktyg som blev en del av mig själv väldigt snabbt, säger han och drar handen genom den bångstyriga kalufsen.

Inför en reportageresa har han nyligen begärt ut sin skoljournal, för att ta reda på sin vaccinhistorik. I den noterade han att dietister, skolpsykologer och annan vårdpersonal som han mötte under uppväxten alltid beskrev honom i positiva ordalag. Kommentarer som ”pigg och glad kille” och ”god aptit och rör sig gärna” samt ”modern är ej orolig”.

Det är inte så han minns det själv. Som barn till invandrare och dessutom kraftigt överviktig var han en lätt måltavla för dem som mobbade. 

– Jag kanske gör det här jobbet för att jag själv hade velat möta en dokumentärproducent eller en journalist och bli lyssnad på. Jag var alltid glad, fast det var … säger han och avbryter sig.

I stället för att avsluta meningen tar han fram sin telefon och visar upp ett foto han tagit på sin egen skoljournal. Den visar hans viktkurva, som låg långt över det som betraktas som övervikt. ”Hur kunde jag vara tolv år och väga 100 kilo?” frågar han.

– Jag gräver mycket i sådant här. Sverige är underbart, för här sparas allting. I går när journalen kom så tänkte jag, ”jaha, intressant!”. Jag och mamma har alltid pratat, men mina reportage och arbetet med boken har gjort att vi nu är väldigt nära. Jag vet allting, jag har inget ouppklarat. Om mamma, Gud förbjude, dör i morgon ska det inte finnas något jag ångrar att jag inte frågat eller vetat, säger han.

Mamma gjorde sitt bästa. 

– Hon har aldrig haft någon sorts fasad. Hon har aldrig känt att ”jag måste vara en bra förälder” och sedan låtsats att allt är bra och lida i tysthet. Hon kan säga ”så här var det för mig, jobbet gick dåligt, jag hade inga pengar, och vi fick klara oss på olika sätt”. 

I dag ser han på det med andra ögon. 

– Jag klandrar inte mamma och hon klandrar inte mig för att jag är vuxen och arg. Vi är tillsammans i den smärtan. Då blir det kärleksfullt, säger han och konstaterar att han inte hade velat ha någon annan barndom.

Den har banat väg för resan han har gjort.

Ibland händer det att Alexander Mahmoud lyssnar på artisten Håkan Hellströms låtar för att få veta hur han själv mår. Om han blir ledsen av det, då vet han att han är ledsen. Men om han blir glad av den då mår han i grunden bra.

– Hans texter går att tolka på så många olika sätt. Det är ju samma sak med jobbet. Det finns en stor risk att man känner en stor tomhet inför jobbet, man känner ”jag stannar kvar för att det är tryggt och det pågår en massa kriser, fast jag trivs inte”. Mamma stannade hela tiden, hon sade alltid ”det blir bättre sedan”. Det blir ju aldrig bättre sedan, men det är ett sådant mantra som många lever under, säger han.

I Du vill inte mer skriver Alexander också att hans bilder påverkas av hur han mår. Är han deppig så blir även bilderna det. 

– Jag trodde att jag var bra på att fejka hur jag mådde, men det har jag lärt mig att jag inte kan. Min drivkraft är att jag får berätta berättelser, åt och för andra som själva inte har förmågan till det, säger han. 

Alexander återger ett citat han tycker om: ”Historier inträffar endast dem som har förmåga att återge dem.” Det är radiojournalisten Bengt Bok som sagt det.

– När jag hörde det kände jag att det är journalistens jobb. På samma sätt som kameran är ett verktyg för mig att känna mig glad eller uppfylld eller stolt eller alla känslor så är ju jag ett verktyg för människor att bli hörda eller sedda. Eller bli granskade, säger han.

Hemma för Alexander Mahmoud är ”överallt och allt”. Han berättar om när han var på Lesbos under flyktingkrisen 2015.

– Det första som hände var att jag blev lurad av taxichauffören. Jag var så arg, det finns väl inget värre än att bli lurad. Och så blev jag magsjuk. Ändå sade jag högt ”jag har aldrig känt mig så hemma som här”. Nästa dag smet vi in i flyktinglägret, vi låtsades vara flyktingar, för att kunna visa hur dåliga möjligheter till hygien lägret hade. Det var så bra och tydlig journalistik. Men jag kände mig hemma. Jag fick skildra någonting.

När människor säger ”det måste vara jobbigt att få se så mycket lidande” kontrar Alexander med att han upplever raka motsatsen.

– Det känns som en Hollywoodmyt att om det blir kris kommer människor springa ut och slå sönder affärer, misshandla varandra och tänka ”every man for himself”. Men jag tror att det är tvärtom. Vi kommer att funka som bäst i kris. Och det får jag uppleva när jag åker dit. Man ser, här har människor hjälpt varandra, och att när samhället som så ofta styrs av pengar, inkomst, prestige raseras så träder människan fram och hjälper till. Vi journalister får ofta skildra hemska saker, men också spåren av sådan enorm kärlek och civilkurage. 

Visst finns det också svåra stunder.

– Det är klart att det är jobbigt att träffa någon som förlorat sitt barn, det är det mest oersättliga som finns, men ändå … det finns en sådan enorm kärlek och civilkurage.

Alexanders nästa bok blir en barnbok. 

– Jag skulle vilja göra journalistik för barn. Det är så många nyheter som jag själv inte hänger med i, trots att jag läser tidningen och jobbar på tidning. Jag har inte full koll på Swedbanks muthärva, till exempel.

Så en barnbok om muthärvan på Swedbank?

– Haha, ja, exakt. Eller kanske snarare om vad som kan komma ur kriser. Omfamningen mellan människor. •

---

5 x MINNESVÄRDA BILDJOBB

Bilderna är hämtade ur Alexander Mahmouds Du vill inte mer (Norstedts), en personlig dagbok under 844 dagar, från 2019 till 2022 med Alexanders tankar om mötena.

1. Djursholm – 16 april 2020 

”Björn Ulvaeus liggande i gräset på sin privata ö i Djursholm. Bilden är tagen med en drönare.” 

2. Lesbos – 9 september 2020

”Flyktinglägret Moria på ön Lesbos blev känt som helvetet på jorden av flera människorättsorganisationer efter att EU ingick avtal med Turkiet för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa. Innan lägret brann ned år 2020 så var nästan hälften av de runt 16 000 flyktingar som var fast där barn. På bilden gungar dottern till en av kvinnorna jag intervjuade och poserar tillsammans med en kompis utanför flyktinglägret.”

3. Nyköping – 14 februari 2021

Fredrik Nyberg växte upp i Nyköping efter att ha adopterats från Chile. Han hade levt i tron att han var övergiven av sin biologiska familj, men i vuxen ålder upptäckte han att han hade blivit stulen från en dagbarnvårdare och förd till Sverige.

”Fredrik Nybergs syskon Guadalupe och Leonidas Muñoz. När Leonidas återförenas med sin försvunne bror så räcker han över en skrynklig lapp och förklarar: Hela livet har jag burit på ditt födelsebevis, letat efter dig. Nu behöver jag inte papperet längre.” 

4. Huddinge – 17 juni 2021

”Prästen Daniel Hafner i Huddinge kyrka ber alla äldre herrar att ställa sig upp efter sin tvårättersmiddag och dansa till låten ’Jerusalema’. Han leder ’Herrklubben’, ett initiativ för att få änklingar att umgås. Daniel pratar oftast väldigt lite om Gud. Men han har en tumregel med herrarna i Herrklubben: om de får prata om prostata så får jag prata om Jesus.”

5. Island – 8 maj 2021

”Fagradalsfjall. Oftast brukade jag säga att det senaste jag fotograferade var det häftigaste, men efter att ha sett en vulkan så svarar jag vulkan.”

---

text: fredrik emdén  foto: alexander mahmoud