Hur stor är en stad – hur liten är en by?

Stad, tätort eller småort, gård, by eller socken – svenska orter har haft många titlar genom åren. Vad gäller egentligen? Stämmer det att städer inte existerar i Sverige? Och står vi inför en ny, grön våg där allt fler flyr storstäderna för landsbygden?

Runt år 1930 skedde det stora skiftet. Då gick Sverige från att vara ett jordbrukssamhälle till ett urbaniserat land, där fler bor i tätorter än på landsbygden.

Men vad menas egentligen med det? Vad är skillnaden mellan att bo i Moskosel eller Glommersträsk i inre Lappland, till exempel?

– Grunden till dagens system beslutades på 1960-talet, säger Stefan Svanström, utredare och expert på geografiska informationssystem på Statistiska centralbyrån.

Lite förenklat har en småort minst 50 och högst 200 invånare. Har den fler än så är det en tätort. Och det får vara högst 200 meter mellan husen, annars är det landsbygd.

Därmed är Glommersträsk, med sina 231 invånare, en tätort. Moskosel förlorade sin tätortsstatus 2015 och är i dag en småort.

Städerna, då? I strikt juridisk bemärkelse finns det faktiskt inga städer i Sverige. Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala är alla tätorter i SCB:s statistik. Termen togs bort i och med kommunreformen 1971.

Förr i tiden var stad ett desto viktigare begrepp. Fram till 1860-talet hade städerna monopol på handel och en rad andra privilegier.

– Jönköping har det äldsta stadsprivilegiet, från 1284, säger Johan Berg, lektor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Den tidens städer var betydligt mindre än sina moderna motsvarigheter. De flesta av dem hade färre än 2 000 invånare på 1800-talet, till exempel Askersund och Östhammar.

– Det fanns även vissa »olagliga« städer, utan rättigheter. Till exempel hette dagens Köping officiellt »laglösa Köping« på medeltiden, säger Johan Berg.

Överlägset störst vid början av 1800-talet var Stockholm, där det bodde runt 75 000 personer. Därefter kom Göteborg, med 13 000 invånare.

Tredjeplatsen? Karlskrona. Faktum är att orten hade stor geopolitisk betydelse på den tiden, med tanke på det strategiska läget i Östersjön.

– Först 1860 blev Malmö större än Karlskrona, säger Stefan Svanström.

Berättelsen om svenska ortsindelningar är på många sätt en resa i Sveriges politiska och ekonomiska historia.

En av de första folkräkningarna – eller mantalsskrivningen, som man sa förr – var Älvsborgs lösen 1571. Sverige låg i krig med Danmark, och behövde betala dyrt för att få tillbaka Älvsborgs fästning i Göteborg.

De ålade därför alla vuxna, manliga svenskar en särskild skatt – och för att veta vad de skulle betala registrerades alla hushåll.

– Det var den första källan där vi kan se hur många hushåll det fanns i Sverige, säger Johan Berg.

Från medeltiden fram till modern tid var det kyrkan som registrerade var folk bodde, och landet delades in i gårdar, byar, socknar och städer. Byar bestod av minst två gårdar, och flera byar i samma område utgjorde en socken.

– Socknarna kom på 1200-talet, lite tidigare i Sydsverige, säger Johan Berg.

Det var kungen som gav städerna deras privilegier. På 1600-talet började han även ge mindre orter vissa av städernas rättigheter.

Dessa orter kallades för köpingar, och det fanns flera varianter. Till exempel lydköpingar – som låg i anslutning till städer, som Påskallavik utanför Kalmar – och friköpingar, som Malmköping och Arvika.

Själva ordet »köping« går dock längre bak i tiden.

– Platser som kallades något med »köping«, som Enköping, nämndes redan på 1100-talet, säger Johan Berg.

Bara en liten del av svenskarna bodde i städer och köpingar. Fram till början av 1800-talet höll 90 procent av landets befolkning till i byar på landsbygden.

Först ett drygt halvsekel senare tog urbaniseringen ordentlig fart, då folk flyttade från landsbygd till staden för att jobba i de nya fabrikerna.

– Men fram till jordbruksreformen 1944 var det ändå en majoritet av befolkningen beroende av jordbruket på ett eller annat sätt, säger Johan Berg.

Och vad har hänt sedan dess? I dag bor nästan 90 procent av Sveriges invånare i sammanlagt drygt 2 000 tätorter, som alltså inkluderar allt från Stockholm till Mjällom.

Det är 10 svenska tätorter som har fler än 100 000 invånare. De är tillsammans hem till 35 procent av landets befolkning.

På senare år har det däremot talats om att folk flyttar bort från de större städerna. År 2021 och 2022 var utflyttningen från Stockholms kommun den högsta sedan 1970-talet, och ett liknande mönster syns i förortskommuner som Botkyrka och Sundbyberg.

Enligt Dagens Nyheter hänger det delvis ihop med att de stora årskullarna från 1980- och 1990-talet börjat få barn, och flyttar till större bostäder på mindre orter.

Står Sverige alltså inför en ny grön våg? Nja. Utvecklingen ser annorlunda ut på annat håll. En strid ström av svenskar har flyttat till Malmö och Göteborg på senare år. I fjol låg flyttnettot i Göteborg på 6 000 personer – högst i hela landet, enligt Hyresgästföreningens tidning.

Stockholms befolkning fortsätter faktiskt också att öka, men av andra anledningar.

– Det beror på ett födelseöverskott, och på att invandringen är större än utvandringen, säger Stefan Svanström. •

---

text: John Falkirk  illustration: Maja norrby