»I ringen tog jag min revansch«

Hon växlade över från elitsimning till proffsboxning sent i livet. Lade av och gör nu comeback i boxningsringen, som småbarnsmamma och när hon närmar sig 50. Men när Mikaela Laurén bestämmer sig för något gör hon det till 200 procent. »Jag tror på ödet, att allt händer av en orsak.«

Många elitidrottare pensioneras vid 25–30 års ålder. Den sjufaldiga världsmästaren Mikaela Laurén var 28 när hon började som boxare. Och nu strax före 50 har hon bestämt sig för att göra comeback. 

– Men så är jag heller inte som alla andra, skrattar hon. Många är kring 13 när de börjar tävla i boxning, jag var 31. Men jag älskar att motbevisa folk, tänja på gränser och göra det omöjliga. Allt går om man vill, man måste bara tro på sig själv. 

Suget tillbaka till ringen handlar också om att hon i själ och hjärta är idrottare. 

– Jag har tävlat sedan jag var i 6-årsåldern, först i simning, och vet hur man lyckas. Jag känner mig som mest hemma när det handlar om blod, svett, tårar och träning. 

Ja, den här kvinnan skiljer sig på flera sätt från den elitidrottande stereotypen. Hon är ingen grötfrukostätande-renlevnads-helylle-person, och menar själv att det är en del av uthålligheten. 

– Jag tror att det viktigaste i livet är att göra det man älskar, även om jag nu försöker göra det med mer måtta än tidigare. För när jag tränar, så tränar jag gärna superhårt. När jag festar, så dansar jag på borden och dricker shots. Men nu på senare år har jag hittat lite bättre balans. Jag måste inte träna stenhårt i tre timmar för att få resultat. Och jag måste inte dricka tre pavor vin för att ha kul, det räcker med tre glas. Men med det sagt: jag tror att anledningen till att jag har orkat hålla på så länge är för att jag också har levt livet. Man kan vara seriös och ha kul. 

Vi ses på Haninge boxningsklubb i Brandbergen strax söder om Stockholm, inte alls långt från Mikaelas hem. Det här är hennes favoritklubb, både för den schysta stämningen och för att ringen har samma storlek som på tävling. Hon kommer hit direkt från lämning på förskolan, och suckar över en bestämd liten dotter. 

– Nikita är otroligt pratig, rolig och kärleksfull, men också påfrestande, hon testar mig hela tiden. Det är med min dotter jag går mina tuffaste fajter just nu. Min mamma bara skrattar och säger att »nu får du igen«, för jag var själv full av energi och sisu redan som liten. Jag lärde mig simma vid 3 års ålder, och har alltid gillat att göra tusen saker. 

Så har hon också en vindlande livsresa. Mikaela kom in på boxning på ett udda sätt. De här är nämligen inte hennes enda karriär som elitidrottare. I två decennier tillhörde hon det absoluta toppskiktet inom svensk simning, där hon bland annat tog 16 individuella SM-medaljer och tre svenska rekord. Men målet från 12 års ålder var att en dag få komma till OS, och hon kvalade faktiskt in 1996, men valdes i sista stund bort av Sveriges olympiska kommitté. Anledningen, som hon fått höra bakvägen, var att hon var för vild och festade för mycket. 

– Det hade aldrig tidigare hänt att de röstat nej till en simmare som blivit nominerad. 

Hur länge var du bitter över det? 

– Det är jag fortfarande. Det tog hårt. Men samtidigt: hade inte det hänt så kanske jag inte lyckats så bra som boxare. Allt har en orsak, och i ringen tog jag min revansch. 

Revanschen kom att handla om fler saker, för när Mikaela efter OS-besvikelsen hoppade av simningen hamnade hon som i ett mellanrum. Hon tappade riktning och livslust. 

– Om man som jag haft ett tydligt mål i hela sitt liv och det försvinner uppstår en tomhet. Simningen hade varit hela mitt liv, allt annat var oviktigt, nu skulle jag ta itu med resten. Jag funderade på att plugga eller bli fotograf, men hade inte orken och kraften att satsa på framtiden. 

Det kom att bli hennes mörkaste år. I sin bok Nere för räkning, skriven tillsammans med Anna-Maria Stawreberg, berättar Mikaela om hur hennes pappa under denna period erbjöd henne att bli distributör för den mycket lukrativa »business« han dragit i gång med anabola steroider. Han var själv kroppsbyggare, och hade använt anabola så länge Mikaela kunde minnas. Det var inget konstigt i gymkretsar. Hon visste att det var olagligt, men efter löften om att all kommunikation var krypterad så det fanns noll risk att bli avslöjad, hoppade hon på. Ett förödande beslut som efter en husrannsakan kom att leda till 70 dagar i häktet och 14 månaders fängelse. 

Vad tycker din pappa om att bli utlämnad i din bok?  

– Han har alltid sagt att sanningen måste komma fram så småningom. 

Så varför sade du inte som det var, där och då? 

– Jag blev tagen på bar gärning med piller, sprutor och beställningslistor hemma hos mig. Hade jag angett pappa hade vi båda åkt fast, vilket kändes onödigt. 

Hon funderar lite och lägger till: 

– Jag är också uppvuxen i en förort med mottot golare har inga polare. 

Det här är nu nästan 20 år sedan, och hon säger att det självklart var ett idiotiskt beslut. Men sett i backspegeln är hon på sätt och vis glad att det hände. 

– Alla ens erfarenheter gör att man till slut blir den människa man ska vara. 

När hon satt inne fick hon en ring av sin pappa, som hon fortfarande har kvar, med orden »amor fati«, älska ditt öde, ingraverat. De orden har hon burit med sig sedan dess. 

– Jag tror på ödet, på att allt händer av en orsak. Det gäller att gilla läget, dra lärdom av det som hänt, och älska sitt öde, hitta det positiva däri och se framåt. Så har jag levt mitt liv sedan dess. Men man måste också förlåta sig själv. 

Har du gjort det? 

– Ja, jag äger det jag har gjort och har tagit mitt straff, men har också förlåtit mig själv.  

Hon bestämde sig för att ta vara på tiden i fängelset, tränade, påbörjade en utbildning och tog hjälp av en psykolog för att börja reda i sitt inre. Hon insåg att en anledning till att hon så hårt strävat efter framgång var att all uppmuntran från pappans sida hade internaliserats till press. 

– Framgång mättes i prestation i vår släkt. Utseende var viktigt, många vänner var viktigt, att vara omtyckt var viktigt … Det är inte konstigt att jag blev bekräftelseberoende. 

Sedan dess har hon försökt jobba på det här. Med betoning på ordet »försökt«.  

– Jag har inte gjort det tillräckligt, jag söker ju fortfarande bekräftelse. Det är inte för inte som jag vill göra comeback, säger hon och garvar.

Hur tänker du där i relation till din dotter? 

– Jag vill att hon ska känna sig älskad oavsett hur det går, att hon i stället för att vara andra till lags hittar sin väg i livet. 

Dottern var efterlängtad när hon till slut kom. Mikaela som alltid jobbat med och litat på sin kropp sattes ur spel när hon inte lyckades bli gravid: »Jag blev som besatt.« Hon och maken Peder sökte till slut hjälp från en fertilitetsklinik i Ryssland, där de fick höra att äggdonation var deras bästa chans att få barn. I juni 2021 föddes dottern Nikita. 

Är du lika rak och tuff som mamma som i boxningsringen? 

– Nej gud, det är jag verkligen inte. Som mamma är jag värsta mesen. Tidigare tänkte jag att när jag får barn så ska de vara väluppfostrade, inga snorungar, det ska vara ordning och reda och jag kommer vara konsekvent. Men Nikita har lindat mig runt sitt lillfinger. Där behöver jag bli tuffare. Men hur blir man det? frågar sig Sveriges kanske tuffaste boxare. •

---

text: Linda Newnham
foto: Morgan Norman
Fotoassistent: Julia Nesterenko