»Jag älskar jul på
ett nästan pinsamt sätt«

Katrin Sundberg, ja just hon, Häxan Surtant. Nu syns hon mycket gladare i en julkalender för vuxna, med tanken om att ett skratt om dagen är bästa medicinen mot julstress. Själv har hon lärt sig att runda julstressen och göra som hon själv vill. 

Vad har du själv för förhållande till julen? 

– Jag älskar jul på ett sätt som är nästan pinsamt när man är så här pass vuxen. Men jag tycker om att julen är en snällhetens högtid. Det är inget fylleslag runt midsommarstången eller bråk om det största påskägget. Godheten står i centrum, och det gillar jag. 

När har du själv julstressat som mest? 

– Det gör jag inte. Jag älskar att städa, det är som terapi för mig, jag tycker det är roligt att köpa julklappar och min man lagar maten.

Vad är du för pynttyp, den som startar i september eller är mer sparsmakad?

– Jag har en del tomtar, men min stora svaghet är julslingor. Jag är sugen på att sätta upp dem redan i slutet av augusti, men min man har sagt att det måste finnas en gräns dem, så vi har kommit överens om att jag får börja först i oktober. Hur många jag har vågar jag inte berätta, för då kanske någon kommer och vill spärra in mig. 

Gran, väljer du äkta eller plast? 

– Plast, är du galen? Nej, min gran är stor, tung och rätt så dyr. Pyntet är färgkoordinerat och på gränsen till tråkigt, det går i rött och vitt. 

Vad har du för förhållande till julklappar? 

– Jag tycker att det är väldigt roligt att ge julklappar, att hitta den perfekta presenten. Förr om åren när jag turnerade med Riksteatern ägnade jag gärna dagarna åt att shoppa klappar i olika städer. Folk kunde få 34 stycken, nästan så det blev dålig stämning på grund av mängden. 

Du är för evigt förknippad med Häxan Surtant, varför har folk fastnat för henne?

– Ja, nästan varje dag är det någon som kallar mig Häxan Surtant. Jag tycker att det är underbart, för hon är en sådan fantastisk kombination av envis, sur och extremt nyfiken. 

Hon är också kaxig, hur mycket av det har du i dig? 

– Ganska mycket med tanke på att jag har en soloföreställning som heter Jag gör vad fan jag vill. Men det har tagit tid att bottna i den känslan. Som nästan alla flickor, kvinnor och tanter har jag varit väldigt mån om att vara omtyckt och till lags. Men en dag inser man att det spelar ingen roll, för alla kommer ändå inte att gilla mig. Och om jag trampar på mig själv så kommer andra att också göra det. Men det tog nog 40 år att komma dit, eller 45 om jag ska vara ärlig. 

Vad är ditt tips för att få mer ”jag gör vad fan jag vill-känsla” i livet? 

– Försöka stänga av yttervärlden ibland och lyssna inåt på vad du egentligen vill. Och knyt inte handen i fickan och gå in på toaletten och gråt över andras kommentarer, utan ta ett djupt andetag, lugna dig och säg vad du tycker och känner. Spara inte på känslan, för då är det lätt hänt att den kommer ut i fel form senare. •

---

katrins tågresa

1 eller 2 klass? 

”Jag åker mest 2 klass.”

Handlar i bistron: 

”Ja, jag brukar köpa en räksmörgås och Ramlösa.”  

Lugn kupé eller vanlig:

”Jag väljer vanlig eftersom jag har så svårt att hålla tyst.”

Sysselsättning på tåget:

”Numera mår jag inte illa på tåget längre, de verkar ha fått ordning på det där svajeriet, så jag brukar öva på manus eller skriva.” 

Lyssnar på:

”Jag har radion på lite svagt. Favoritkanalerna är P1 och P4.”  

---

text: linda newnham  foto: robert eldrim