»Jag är besatt av tiden omkring mig« 

Suzanne Osten är teaterpionjären som blivit ikonisk, inte minst för sitt arbete med teater för barn och unga. Hon har retat och roat med sina produktioner, fått H.M. Konungens medalj och en hedersbagge. I somras fyllde hon 80. Men hon har ingen tanke på att lägga av. 

Du har just fyllt 80 år, hur känner du inför åldrandet? 

– Jag tog ut det där i förskott. I 30-årsåldern regisserade jag pjäsen Alla – utom jag om åldrande och död, så där fick jag processa många tankar och känslor. Det kan finnas ett självhat över att ens kropp förändras. Men samtidigt: som ung hade jag ingen kontakt med att jag var snygg. Nu har jag ändå nått en viss självuppskattning. 

I din självbiografi skriver du att du aldrig sett dig själv som en vis åldring. Varför?

– Kanske för att jag redan som barn lärde mig att ta hand om mig själv. Min mamma var psykiskt sjuk, så jag rymde hemifrån och blev omhändertagen av barnavårdsnämnden. Det var en besvärlig tid där jag blev vuxen tidigt. Så ibland kan jag tänka att jag lever min tonårstid nu, där jag gillar att vara uppe sent, lyssna på musik och dansa. Som åldrad har man en ny sorts frihet, vilket jag tycker är härligt. Men jag har blivit mer tolerant med åren. Tidigare var jag snabbare att tycka saker var bra och dåliga, nu ser jag mer förklaringar till saker. 

Varifrån kommer din gnista att strida för kvinnors rätt att höras?

– Medan andra mammor ofta var hemmafruar hade jag en arbetande mamma framför mig. Hon var rolig, älskade att diskutera, och hade intressanta väninnor som sminkade sig och pratade film. Även om mamma senare blev sjuk, så fick jag också den här sidan med mig. Det var inget snack om vad en kvinna skulle göra; hon skulle jobba och klara sig. 

Du var med i Grupp 8, i kvinnorörelsens vilda tid…

– Ja, men till skillnad från vissa hade jag ingen idealistisk bild av kvinnor. Trodde inte att kvinnor var perfekta varelser. Så jag blev inte besviken på kvinnorörelsen när vi bråkade. Man ömsade skinn och gick vidare. Där fanns en kreativ kraft – vi vågade mer tillsammans. 

Vilken är din främsta styrka? 

– En av mina stora överlevnadskrafter är att jag är bra på att samarbeta, nätverka och medla. Det har jag haft nytta av både på teatern och inom kvinnorörelsen. Jag är inte fysiskt modig, på så sätt att jag klättrar i berg, men kan ta vilken fajt som helst som jag tror på. 

Tips till kvinnor som i dag är pionjärer i sina branscher?

– Var orädd, hoppa på saker du känner lust inför och samarbeta. Ensam är inte stark. Lyssna inte på alla kritiska röster, utan hitta en grupp som kan stödja dig – dina skyddsänglar. Eller som jag brukar säga: mina allierade. 

Du känns alltid så uppdaterad, stämmer det? 

– Ja, jag är besatt av tiden omkring mig. Läser nyheter, ser tv-program, filmer och springer på teater. Frågan är när jag hinner andas. Men jag är fortfarande jättenyfiken. När jag inte är det längre kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. 

Du kallar kulturen en samhällskraft, varför är den viktig?

– Vi har en förmåga att spegla oss i varandra, och leva oss in i andras öden. På så sätt är kulturen empatiutvecklande. Det här kan man se när barn går på teater, hur de tar in berättelsen i kroppen. Och förståelse för varandra stärker ett samhälle. Tyvärr brinner inte dagens politiker för folkbildning och kultur. Många av dem är löjligt okunniga. 

Om du fick leva om ditt liv, hade du blivit regissör igen? 

– Ja, det är ett väldigt roligt yrke, jag får bestämma kring ämnen och estetik, men också välja folk jag vill jobba med. På ett sätt är det en gammal tradition: Nu drar vi ihop ett gäng människor och gör något bra! •

---

suzannes tågresa

1 eller 2 klass?

»1 klass om jag blir bjuden.«

Lugn kupé eller vanlig? 

»Vanlig, gillar all form av kommunikation, mig gör det inget att andra pratar.«  

Åka i rätt riktning eller inte? 

»Spelar ingen roll.« 

Sysselsättning på tåget?

»Skriver och läser.«  

Fikar på resan? 

»Ja, alltid. Kaffe och kanelbulle.«  

---

text: Linda Newnham foto: Sara P Borgström