»Jag är en klassisk
kvinnofälla-konstnär« 

Vår älskade popdiva Lisa Nilsson är tillbaka! Med både album och en stor turné i höst. Under hundåren i livet har hon behövt erövra en känsla av självständighet och det har givit självförtroende. Succesivt har hon också närmat sig bilden av henne själv. I dag ser hon fram emot att möta publiken och att åka hemifrån med turnéväskan och gå upp på scenen som samma människa. 

Alla borde ha en turnébuss att åka i väg med när livet krisar. Det tycker artisten Lisa Nilsson. 

– De senaste dryga tio åren har varit tunga av alla möjliga skäl. Skilsmässa med barn och allt krångel som kommer med splittrade hem, under en tid präglad av sjukdom och död. Men samtidigt har jag haft en parallellvärld, mitt artistliv, som varit lyckligt och välfungerande. 

Att ibland få kliva ur vardagsbubblan och pausa i en kreativ värld är välgörande. För hur man än försöker kan man ju inte alltid fixa problemen i livet. Som en alzheimersjuk mamma som försvinner in i dimman, eller barnens snabbt svängande tonårshormoner. Man ska bara igenom det.

– Tänk dig att i det läget få lämna allt vad disk, SO-läxor och konflikter kring föräldraansvar heter, få kliva in i en turnébuss, prata av sig lite, få tröst när man känner sig misslyckad och oroar sig för barnen, lägga sig i sin sovkoj, dra för gardinen och ligga där och lyssna på hur de pratar utanför medan ni reser ut i världen för att göra musik. Det borde finnas en sådan buss för alla sörjande, en trygg famn att landa i. 

Vi ses över kaffe och hallongrottor hemma hos Lisas agent Liza. Hon är för dagen på mycket gott humör. Mycket på grund av det varma mottagande som hennes nya album Uteblivna vi fått. Ett album där hon både gräver i barndomens musikarv och känslolivets många komplikationer. Det har gått tolv år sedan hon släppte sitt senaste album Sånger om oss. Att det tagit tid förklarar hon med:  

– Dels har jag turnerat och jobbat med annat, dels är jag också en klassisk kvinnofällakonstnär, som vill att alla andra ska vara mätta, glada och sova sött innan jag själv sätter mig ner och skriver. Och de senaste åren kom med många bränder att släcka, så den dyrbara kreativa energin gick åt till det och att hålla vardagen flytande. Men så plötsligt en dag stod jag där, hade räddat huset, lägenheten och min kropp. Barnen hade tagit sig igenom skolår med pandemi och jag och deras pappa hade landat i en bättre relation igen. Det fanns som man säger på danska ett överskott till mig. 

Musikjournalisten Jan Gradvall skrev i sin recension om den nya plattan att »Lisa Nilsson har hittat hem«. Och han sätter fingret på något, för mycket av de senaste åren har för Lisa handlat om att bottna i sig själv. Att reflektera över det som varit, varför det blev så, och hur hon vill ha det framåt. Nu väver hon in tankarna i musiken. Hon sjunger om livet, kärleken och konflikter. Eller som i titelspåret om relationer som inte höll: Kärlek är för dem som kan stanna kvar. Dem som inte blev som jag, för nu går jag här och bär på alla uteblivna vi. 

Det var bland annat en låda med gamla kärleksbrev hon hittade i skärgårdsstugan som väckte dessa tankar. 

– Det är sorgligt, för jag har haft en idé om att jag varit misslyckad i kärlek, en person som inte har fått till det. Men ju mer jag läste dessa brev, desto mer insåg jag att jag har upplevt stora, fantastiska kärlekar. Att de sedan inte hållit gör dem inte misslyckade. 

Lisa berättar apropå kärlek att efter skilsmässan från barnens pappa hade hon en outtalad förväntan att hon skulle slicka sina sår och gå vidare. 

– Men så blev det inte, det blev ett annat liv. Det tog några år att acceptera och bejaka det. 

Ja, åren gick och Lisa insåg att hon inte alls var särskilt benägen att kliva in i en ny relation – även om hon enstaka söndagsmorgnar här och där förstås kunde drömma om att någon skulle servera henne kaffe på sängen. 

– Jag började fundera på hur jag tidigare hamnat i mina längre relationer. 

Vad kom du fram till? 

– Att jag ofta har låtit mig väljas, och att det i hög grad har styrt vilka relationer jag gått in i. När män jag beundrat har utsett mig till sitt livs kärlek har jag känt mig trygg. Jag har visserligen varit noga med att välja män jag verkligen trott på, men inte alltid varit grundad i vad jag faktiskt kände i min egen kropp. Livet som Lisa har ju präglats så starkt av min offentlighet också. Att män redan vet vem jag är har stor del i varför det blir svårt. Det blir obalans. Suktande män med illusioner om min persona har påverkat min tillit negativt.

Lisa bestämde sig för att programmera tillbaka sig själv. 

– Jag började lägga märkte till vad jag känner för män, snarare än vad de känner för mig. Stanna i min känsla och ta ansvar för den.

På det här sättet har hon gjort en omstart på sig själv. Visst har hon dejtat lite, men: 

– Jag har inte varit öppen egentligen, det har snarare varit ett sätt att öva på ett nytt reaktionsmönster. Att själv ta initiativet. Sedan har jag verkligen behövt tiden för mig själv. Att vila från relationer. Dels för att jag är en ensamvarg, dels för att mitt arbete tar mycket tid och engagemang. Det är där min lojalitet ligger, musiken är nästan som min partner. 

Lisa Nilsson var bara 22 år när Himlen runt hörnet släpptes, en platta som såldes i nästan en halv miljon exemplar, där hon korades till Sveriges största soulröst. Men det var en delvis skapad Lisa Nilsson som stod på scenen. Hon hade tilldelats en image. En kvinna vi bländades av men som inte lirade fullt ut med den verkliga Lisa. 

– Hon representerade bara en liten del av vem jag är musikaliskt. Som ung kunde jag känna att jag behövde leva upp till bilden av henne. Jag vågade knappt gå till Ica utan att fixa håret. De senaste dryga 30 åren har kvinnan på scenen steg för steg närmat sig mitt riktiga jag, och nu är vi helt integrerade. Nu åker jag hemifrån med min turnéväska och går upp på scenen som samma människa. 

Det finns några vändpunkter på vägen. Bland annat metoo, där Lisa engagerade sig i uppropet #tystnadtagning. Pandemin var också förändrande. Lisa engagerade sig politiskt och stred för stöd till kultursektorn. Det började med att hon fick ställa in sin stora föreställning Kvinnan som är jag. Kort därefter dog både en nära ljudtekniker och hennes mamma, med all sorg som följde. Ett byggprojekt visade sig samtidigt komma med ett förödande bedrägeri, och hon själv insjuknade i covid. 

– Det var så chockartat mycket som hände. Livet havererade från alla håll samtidigt.

Men hon förstod att det inte var tid att ge upp, utan snarare kavla upp ärmarna. Mycket kring konserterna behövde hon styra upp, rodda och köra runt själv. 

– För första gången i mitt trygga karriärliv hade jag inget val. Det fanns inte utrymme för sorg och vanmakt. Pengarna var borta, jag behövde tjäna in nya för att rädda hus och hem. 

I slutändan visade sig detta vara inte bara slitigt, utan också befriande. Lisa fick uppleva hur omtyckt hon är även när hon visade sitt skörare jag. Även när hon stod där i fotriktiga skor på grund av inflammerade fötter och sönderstressad kropp, eller när sorgen tog över och tårarna kom mitt i en låt. 

– De där hundåren skapade ett självförtroende som blev orubbligt. Jag återerövrade en känsla av att jag är självständig. 

Sorgen över att förlora sin mamma säger hon var utdragen – som det kan bli när någon får alzheimer.

– Vi hade ett band som var nära och starkt, det fanns gott om kärlek, men vi hade också en del utmaningar i vår relation och i oss själva. Saker vi aldrig redde ut. 

Hon säger att trots att sjukdomsförloppet är obehagligt och smärtsamt, så fanns det också något fint över de sista åren. 

– På slutet visste mamma inte alltid vem jag var, men vi kunde sitta och bara le, gråta eller lyssna på musik tillsammans, i en känsla av närhet. Man var tvungen att släppa alla förväntningar och besvikelser vi hade haft på varandra och min relation till mamma vann på det. Jag borde ha gjort det tidigare, låtit henne vara den vackra, galna, underbara person hon var, och inte törsta efter en version jag ändå aldrig kunde få. Hon kämpade med sitt och jag beundrar allt hon åstadkom och orkade trots det.

Vi pratar om hur man kan bli ödmjukad av livet, samtidigt som Lisa nu är bättre på att följa sin egen inre längtan, vilket hon sjunger om i sin tonsättning av Kristina Lugns Om jag går vid min sida.

– Nu ser jag fram emot flera friskare år med den här mer verklighetsförankrade versionen av mig. Och att någon gång i livet få vara med om en kärleksrelation som jag klivit in i på mer otvungna premisser, utifrån vad jag känner. Jag har vilat, bearbetat och läkt under ett decennium så snart kanske jag är redo för sjösättning. •

---

text: linda newnham 
foto: Pär Wickholm (miljö) och Nikola Stankovic (studio)