»Jag är en småstadstjej«

Jill Johnson fyller 50 år och firar det tillsammans med sin publik – med en helt ny scenshow. För siffran och åldern känner Jill framför allt harmoni och tycker att hon blivit modigare med åren.  

Du fyller 50 och firar med en show, varför?

– Pandemin gav mig tid att reflektera och jag känner stor tacksamhet över allt jag fått göra. Jag har stått på scenen i över 30 år och fått jobba med Sveriges musikelit. Det, liksom åldern, är värt att fira.

Du lovar att sjunga dina bästa låtar, vilka är dina egna favoritlåtar? 

– Det är många, men jag kan säga Desperado med Eagles och Bonnie Rays I Can’t Make You Love Me. Jag beundrar också Dolly Parton som sägs ha skrivit Jolene och I Will Always Love You på en och samma dag. 

Hur känner du inför att fylla 50, inför siffran och åldern? 

– Jag känner harmoni och tror att de flesta som får vara friska och göra det de älskar skulle hålla med mig om att man inte vill bli yngre. Visst kan jag längta tillbaka till en piggare kropp eller ett visst tillfälle som var roligt, men fördelen är att man blir smartare och tryggare för varje dag som går.

Vad har du lärt dig om livet de senaste åren?

– Att jag är modigare än jag trott. Det har blivit tydligare för mig hur viktigt det är att finnas där för andra människor, att ge. Dessutom har jag lärt mig att det blir som det ska. Kanske inte alltid som man tänkt sig, men som det ska.

Du har trots ditt yrke valt att inte flytta till Stockholm, varför?

– Det har aldrig lockat mig, jag är en småstadstjej. Och även om branschen utgår från huvudstaden har jag hela Sverige som arbetsfält. 

På vilket sätt är du en småstadstjej?

– Jag tycker om att känna mina grannar och veta vem det är jag möter i mataffären. Jag hade en fantastisk uppväxt i Ängelholm, den skapade mitt mod och den plattform jag står på i dag. Kan jag ge mina barn något liknande så betyder det allt.

Din kille Mattias har introducerat Jämtland för dig, vad gillar du där?

– Ja verkligen, även om vi precis har flyttat ihop i Skåne. Jag gillar mentaliteten i Jämtland, som är välkomnande och trygg. Jag slappnar av när jag kommer dit upp. Jag brukar skämta om att ett måste i Jämtland är att äga ett par fritidsbyxor för att smälta in, för det är klädkoden där. Jag har ofta varit för uppklädd. 

Du har också lärt dig åka längdskidor, var det svårt?

– Jag hade aldrig tidigare stått på ett par längdskidor och trodde i min enfald att det skulle vara ganska lätt, men jag var som Bambi på hal is. Men skam den som ger sig. Nu kan jag och min kille åka ett par mil tillsammans. Det är underbart! Jag älskar naturupplevelsen.

Vad ser du fram emot 2023 och vad tar du med dig in i det nya året?

– Privat ser jag fram emot min 50-årsdag, våra barns studenter och att bröllopsplaneringen går som den ska. Och jag vill prioritera vila och reflektion, inte tappa den biten bara för att pandemin är över.

 Om du ska välja ett motto att leva efter 2023, vilket blir det?

– Jag gillar ”det du ger får du tillbaka”.

---

jills tågresa

1 eller 2 klass? 

”Jag åker 1 klass. Man sitter inte på varandra där. Som artist är det alltid en risk att resa tillsammans med andra.”

Ombokningsbart eller inte:

”Ombokningsbart! Mitt liv är föränderligt!”

Lugn kupé eller vanlig:

”Jag väljer sällan lugn kupé, men försöker ändå minimera mina telefonsamtal. Alldeles för många har det dåliga omdömet att dela med sig av sina liv i tågkupén.”

Lyssnar på:

”Böcker, just nu blir det många biografier, som Marianne Mörcks ljuvliga Som ett surr mellan brösten.”

Har alltid med mig på tåget:

”Laddare.”

---

text: linda newnham  foto: ricky tillblad