»Jag är inte alls rädd för konflikt«

Marianne Lindberg De Geer debuterade sent i livet, både som konstnär och författare. Kanske är det därför hon är så orädd för att ta plats, debattera och skapa. Vid 75 års ålder vet hon sin plats i livet, känner sig mer ångestbefriad och snyggare än någonsin – med massor av energi kvar. 

Kaninstatyerna i Kungsträdgården i Stockholm kom på plats samma natt som kronprinsessan Victoria och prins Daniel gifte sig. Morgonen därpå ringde konstnären Dan Wolgers till Marianne Lindberg De Geer och ursäktade sig för att han väckte henne så tidigt, ”men jag cyklade just förbi dina kaniner, och undrade om inte en skulle stå upp och en ligga ner. För nu står båda.” Marianne drog dit, men fann till sin förvåning den ena kaninen stående och den andra liggande – fast med brutet öra. 

– Det var några killar som på fyllan trott att kaninen hade ramlat och ställt den upp. Rätt så gulligt egentligen att de ville hjälpa kaninen. Men en timme senare hade någon vält den igen, berättar hon när vi nu ses vid skulpturerna. 

Marianne Lindberg De Geer bytte bana från mentalskötare till konstnär när hon var i 40-årsåldern, och har sedan dess varit en nagel i ögat på kulturetablissemanget. Sprungen ur den upproriska 68-andan har hon både roat och provocerat. 

– Jag är inte alls rädd för att debattera, för konflikt. Men det handlar om att jag har en bas, ett hem att dra mig tillbaka till där jag blir tröstad vid behov. För jag kan också bli ledsen av elakheter och grova missuppfattningar. Vore jag ensam kanske jag inte hade vågat. 

Hon vet vad hon pratar om. Vet att trygghet inte är en självklarhet, och vad frånvaro av den kan göra med en människa. Hon vittnar om det i sin trilogi, där hon nu är aktuell med sista delen Sig själv närmast. Det är romaner, men huvudkaraktären Mona har mycket av Marianne själv. För ja, Marianne debuterade även som författare vid 71. 

– Häromdagen tänkte jag på vilken privilegierad person jag är som får göra det jag älskar. Mina första 40 år var skitjobbiga på alla möjliga sätt, men sedan har jag haft det som material i konsten. Ja, man kan alltid ha nytta av sina besvär, skrattar hon.

Hon växte upp i en borgerlig miljö, som läkardotter i Köping. Hennes pappa drömde som ung om att bli dirigent och violinist, men hans far ville att sonen skulle bli läkare. Mariannes mamma var egentligen kär i en annan kille, men hennes familj tyckte att det var finare med en läkare. Så blev Mariannes föräldrar ett par – och ett olyckligt sådant.  

– Det var en kuslig stämning hemma, kärlekslös. Som barn stod jag ofta på knä i sängen och dunkade huvudet i kudden för att somna.   

Sin ängslan och ångest har Marianne burit med sig genom livet, men hon säger att det är svårt att veta vad som beror på föräldrarna och uppväxten, och vad som är genetiskt.   

– Jag kommer ur en neurotisk tradition, det finns många oroliga själar i min släkt med behov av att uttrycka sig kreativt. 

Marianne blev sedd av sin pappa. Han tyckte att dottern var ”hejig.” De två åkte på äventyr, låg i vassen och kollade på fåglar. 

– Vi hade en gemenskap, liknande den jag har med min man, Carl Johan. 

Mamman däremot var inte förtjust i barn. 

Med tanke på din bakgrund, hur har du tänkt i relation till dina egna barn? 

– Oavsett hur jag har mått, så har jag försökt sätta barnen först. Att ge barnen trygghet, kärlek och ett varmt hem har varit det viktigaste för mig och Carl Johan. Sedan lyckas man bättre vissa dagar och sämre andra. 

Pappan bestämde sig till slut för att göra en dramatisk sorti genom att skjuta sig. Då var Marianne 13 år, och fick reda på sanningen av klasskamraterna i skolan. Hemma hette det först att hennes pappa var sjuk, trots att hon såg ambulansmän med en man på bår. 

– Kanske är det därför jag nu vill att allt ska upp på bordet. Min uppväxt var full av hemligheter och outtalade känslor, så jag är mer rädd för tystnadskultur och hemligheter som aldrig blir sagda än obekväma sanningar. 

Mamman försvann i samma sekund som pappan sköt sig, blev alltmer alkoholiserad. Och en vilsen Marianne kastade sig tidigt ut i livet med stora själsliga hål. Först var hon aupair i London, för att sedan söka sig till kulturkretsarna i Göteborg. Visst nosade hon där på konsten, men man måste ju ha till hyran först. Så hon jobbade som mentalskötare i en tid då det testades många nya teorier – men gick varje dag till jobbet med en oro för att bli avslöjad som patient. 

– Jag tror att jag hamnade där för att förstå mig själv. Ett sätt att döva ångesten var att söka uppmärksamhet från män, där hon föll handlöst för en av proggens stora ikoner, Björn Afzelius. De fick dottern Rebecca ihop, Mariannes andra barn, men det kom att bli en stormig relation. 

– Vi var två kärlekstörstande, neurotiska barn som flög i varandras armar och hoppades på det bästa. Vi grälade, gick isär, möttes av en slump och körde på igen i många, många varv. Jag visste ju att han var intresserad av andra tjejer, och eftersom jag redan var osjälvständig blev jag mer osäker och osjälvständig av det, säger hon och tänker till: 

– Men oavsett hur jag mådde i relationen vill jag inte vara utan den erfarenheten. Den har betytt enormt mycket för mig. Senare kom jag att träffa Carl Johan, och det är inte klokt egentligen, för jag hade inte väntat mig att jag skulle kunna ha en så stabil relation. 

Hur stor vikt skulle du tillskriva männen i ditt liv? 

– Stor, alldeles för stor. Som ung var jag så lost, och killarna gav mig liv. Men jag liksom många kvinnor i min generation har funderat alldeles för mycket på vad han vill. Gör man det för länge börjar det pyra en brasa i bröstet. Därför blir jag så glad nu när jag ser alla unga, coola, självständiga kvinnor som tar för sig i sina egna liv. 

Ett genomgående ledmotiv i hennes konst har varit ”jag tänker på mig själv.”  

– När jag var barn skulle man som flicka hålla käften och vara söt. Att tänka på sig själv var en dödssynd, okvinnligt. Därför har jag döpt många alster ”jag tänker på mig själv”. Det är min ”utan titel.” 

På frågan om hon tänker på sig själv nu, funderar hon länge. 

– Så här kan jag säga: jag har lärt mig att skydda mig själv bättre.

Carl Johan De Geer träffade hon när hon var 38. Efter att ha gått en maskörutbildning i Stockholm möttes paret på en filminspelning, och det sprakade till direkt. 

Marianne tog med sina barn och flyttade till Mariatorget, där de bodde sex personer i en trea. Och bara tre månader efter första mötet gifte de sig.   

– Folk sade att det där håller aldrig, men nu har vi varit ihop i 35 år, säger hon och flashar fuck off-fingret. 

Varför blev det här relationen som höll? 

– För att vi har en så djup vänskap. Vi var så pass gamla när vi träffades att ingen av oss orkade förlora allt och flytta igen, så vi har aldrig bråkat på det där sättet man kan göra som ung. Vi har också varit fullt medvetna om att båda har några förälskelser bakom sig som man aldrig glömmer, och det är okej, för det vi har tillsammans kan ingen ersätta. 

Vid 42 upptäckte Marianne att hon var gravid – och fick panik, för hon kopplade det till ensamhet. Hon hade ju varit själv med båda sina äldsta barn. 

– Men när vi gick i terapi och jag satt där och snyftade pekade psykologen efter ett tag på mig och sade att: ”Märker du inte att det sitter en man bredvid dig som gärna vill vara med på den här resan?” Och så blev det. 

Eftersom hon inte längre var ensam ekonomiskt ansvarig började hon nosa på konsten, ivrigt uppmuntrad av Carl Johan. 

– Förutsättningen var att jag till slut fick det bra, en känslomässig och ekonomisk trygghet. 

Sedan dess har Marianne målat, skapat, provocerat och avväpnat med sin humor i en rasande hastighet – som hade hon massor att ta igen (vilket hon ju hade). 

– Nu ska alla tala om olika teorier och tekniker. Men jag har inga teorier, jag har bara en jävla massa energi. 

Hon menar att en anledning till att hon slog igenom så snabbt handlade om att det var 80-tal: pengarna flödade och många investerade i konst. 

– Det fanns också en stol ledig för en medelålderskvinna som sadlat om från mentalskötare till konstnär, storyn väckte uppmärksamhet. 

Men kanske hade medvinden mer med hennes alster att göra, där hon målat sitt liv genom stora porträtt av familjen. Eller som Mariannes collage där hennes eget ansikte ersatte Pippi Långstrumps, Kafkas, Martin Luthers och hundratals andra. För att inte tala om hennes kaniner. Och nu är hon på gång med pudlar i natur.  

– För mig symboliserar pudlar djur som inte klarar sig en natt i naturen. De tillpiffade djuren känns så världsfrånvända. 

På frågan om vad hon drömmer om nu – när hon har sin familj, trygghet och konst – kommer hon själv in på döden. Marianne drömmer om att hon och Carl Johan ska få leva länge och dö på samma dag, ”smärtfritt och glada”.

– När man är 40 är man livrädd för döden. Så mycket står på spel: Har jag gjort det jag ville, eller är det nu det börjar? Man är inte nöjd, utan på väg. Men livet är så genialiskt uttänkt att man känner när man kommer upp i åren att det vore inte hela världen om man somnade in. 

För nu är hon på det stora hela nöjd, säger att hon aldrig har känt sig så snygg, aldrig varit så ångestbefriad, och får fortfarande göra många roliga saker. 

– Tänk om pappa såg mig nu. •

---

text: linda newnham foto: andreas von gegerfelt