”Jag är min egen styrman”

Flytten till södra Frankrike gjorde inte bara vintern kortare för Timo Räisänen, utan också hans inre ljusare. Nu är han Melodifestival-aktuell med en upptempoballad och ny lust att göra saker.

På sin vänstra arm har artisten Timo Räisänen en tatuering där det står ”Sluta sura.” Han hävdar bestämt att det i första hand är en uppmaning till honom själv snarare än omgivningen.

– Den är skriven upp och ner så att jag kan läsa den, säger han och visar.

– Varför? Jo, för att surande är så grottigt och grötigt. Att bli heligt förbannad kan leda till något gott, men att gå runt och sura är värdelöst för både en själv och omgivningen.

Vi ses digitalt, då Timo med familj sedan fem år tillbaka bor i Sydfrankrike i Timos farföräldrars tidigare hus. När äldsta sonens skola skulle renoveras han behövde byta skola kände föräldrarna att det kanske var nu eller aldrig de skulle testa bo utomlands. Så familjen Räisänen fyllde Volvon och takboxen med det nödvändigaste och körde ner till det obebodda släkthuset i Les Arcs i Provence. Tanken var en typ av sabbatsår, men familjen blev kvar.

– Vi satte killarna i kommunal skola, utan att de kunde språket, så det första året var otroligt svårt för dem. Den franska skolan är fundamentalt annorlunda än den svenska, lärarna är mycket hårdare här. Men efter ett år hade det börjat lossna, och då kändes det oschysst att dra hem dem igen.

Kanske också för att det lossnat även för Timo. Det finns människor som bär på ett mörker utan att det syns på dem. För Timo blev den svenska vintern till slut mer än bara en årstid. Mörkret som kröp in under skinnet på honom.

– Här i Sydfrankrike, där solen ofta skiner och det finns små blommor till och med i januari, blev livet lättare att parera. När naturen inte ”dör” i ett halvår blir mörkret mindre påträngande. Och när det inte tar över, lossnar också kreativiteten. Ja, det har gjort stor skillnad för min själ.

Han pratar också om friheten i att även i vuxen ålder hamna i ett nytt sammanhang.

– Det är skönt att inte ha en självklar roll eller tillhöra en grupp eller klass. Här umgås jag med människor av olika politiska färger, ur alla samhällsklasser. Det är ett bredare umgänge, vilket gör livet spännande.

Att ta sig in i det franska samhället har däremot varit mer av ett långdistanslopp.

– Det är byråkratiskt svårt. Få saker går att lösa digitalt, man ska träffa folk, skriva på papper, få en stämpel, vänta…

Och språket är en barriär även för en som annars har lätt för att få kontakt med andra.

– Jag kan göra mig förstådd, absolut, men vill man ha de där samtalen som går på djupet, då måste man verkligen behärska språket. Jag är inte där riktigt än.

Samtidigt är det just ansträngningen som gör livet rikare, menar han.

– Det är svårare att bara flyta med här, men det gör också att dagarna tar mer plats. Man är tröttare när man går och lägger sig – på ett bra sätt.

Solokarriären tog fart 2004. Sedan dess har han släppt nio plattor och räknas i dag som en av våra mest omtyckta live-artister. Så Timo turnerar fortfarande i Sverige två perioder om året, kring jul och sommartid. Förutom i år då han även ställer upp i Melodifestivalen med låten Ingenting är efter oss. En låt han själv beskriver som en upptempoballad.

– Jag gick in i det här med inställningen att göra något som var troget både Melodifestivalen och mig själv. Och det här är verkligen en Timo-låt i Mello-kostym.

Kommer du att bjuda på en tonartshöjning?

– Jajamän. Det tyckte jag var ett måste, säger han och ler.

Att tävla i musik kan kännas ovant för många etablerade artister, men för Timo är det snarare en återgång till något bekant – det var där allt började.

– Innan jag fick skivkontrakt var tävlingar ett sätt att få gig. Jag hade tusen små band och projekt, och enda sättet att få spela inför publik var att ställa upp i tävlingar som Rockslaget i Göteborg. I början åkte man ut direkt, sen blev man bättre, tog sig till semifinal och final – och plötsligt var det tv-sänt. Det var ett effektivt sätt att få scenvana och nå ut. Melodifestivalen är egentligen samma sak, fast i ett väldigt mycket större format.

Under perioderna hemma i Frankrike finns utrymme för skrivande och reflektion. En viktig lärdom, säger han, är att förstå att det är han själv som håller i rodret.

– Jag är min egen styrman. Det är bara jag som kan lösa mina problem och se till att saker händer. Jag säger inte att det är lätt alla gånger, för man går ju upp och ner i mående och saker händer i vardagen samtidigt som man ska jobba fram nya saker på sikt. Men lyckas man komma underfund med sitt mående, faller mycket annat på plats.

Försök till balans har därför blivit viktigt. Men hälsa och balans är för Timo inte asketism.

– Jag försöker träna och ta promenader i naturen, men också unna mig vin och god mat. Jag vill kunna ägna mig åt onyttigheter också, för det gör mig gott, till en rikare människa.

Kanske är det också därför han tror på livets upp och nedgångar. Han beskriver i alla fall kriser som en injektion v inspiration, ”så jag ser till att krisa lite nu och då.”

– Det låter kanske märkligt, men i kriser blir jag handlingskraftig. Det är jobbigt i början, man kallsvettas och tror att allt är slut, men sen händer något. Man börjar göra och den känslan, att känna sig kapabel, är fantastisk.

En mer förvånande sida av artisten är kanske att han stickar.

– Min farmor lärde mig sticka när jag var fem sex år, och sedan dess har jag alltid projekt på gång.

Han stickar framförallt inredning, kuddar och stora plädar, säger han och visar några imponerande alster.

– Min fru är duktig på heminredning så jag gör beställningsjobb åt henne, säger han och ler.

Men stickningen fyller en viktig funktion också för honom själv.

– Som scenpersonlighet är jag ofta i centrum, och det är lätt att det även smyger sig in i ens vardagspersonlighet. Men när jag sätter mig i ett rum med min stickning tar jag så tydligt ett steg tillbaka, vilket är skönt. Det gäller även hjärnan, när jag har något för händerna, får jag bättre perspektiv på mina tankar, vad som diskuteras där i huvudet.

Kommer du att sticka bakom scenen på Mello?

– I alla fall så snart jag kommer till hotellrummet. •

---

Text: LINDA NEWNHAM
FOTO: LINA RÄISÄNEN