»Jag är så bossig som jag behöver«

Damlandslagets superstjärna stavas Zećira Mušović. Målvakten som lämnat Helsingborg för en proffskarriär i London. Men hon är uppvuxen i en familj med rötterna i Balkan, en kultur där det inte var självklart att unga tjejer skulle syssla med fotboll. Därför vill hon göra skillnad både inom elitfotbollen och utanför – genom att stötta unga tjejer från utsatta områden i deras fotbollsdrömmar. 

Det är morgonen efter den stora matchen – Londonderbyt mellan Chelsea FC och Tottenham Hotspur – och Zećira Mušović har tappat rösten. Nu tar hon igen sig hemma i lägenheten i sydvästra London.

– Jag brukar alltid bli hes eftersom jag skriker så mycket på mina lagkamrater från målet, säger hon.

Är du bossig?

– Haha, jag är så bossig som jag behöver vara. Måste någon ta tag i taktpinnen och bossa så gör jag det. Jag har inga problem med att göra vad som än krävs för att vinna matcher.

Hon förklarar.

– Ibland har jag fått säga förlåt efter matchen om jag varit för hård mot någon. Då sätter man sig och pratar i lugn och ro med lagkamraten. De relationerna blir oftast de allra bästa och närmaste.

Det är en vinnarinställning som gjort Zećira Mušović till en av världens bästa fotbollsmålvakter. Hennes klubblag Chelsea FC vann i engelska Super League 2024, förra året lyfte hon ett VM-brons med svenska landslaget i Australien och när Fifa rankade världens sju bästa kvinnliga fotbollsmålvakter fanns hon med på listan. Lägg därtill Champions League-finalen 2021 och fjolårets FA Cup-seger. Nu väntar fokus på hennes andra projekt: Next Generation Dreamers. En satsning där hon stöttar unga tjejer med fotbollsdrömmar genom allt från inspirationsträffar och mentorskap till ett eget fotbollslag. Hennes personliga resa till toppen – från barndomens kamp med kulturella och ekonomiska begränsningar, till proffslivets utmaningar med skador och petningar – ligger till grund för initiativet.

– Jag vill att tjejer som växer upp i utsatta områden, ofta med två kulturer i hemmet, ska få hjälp att utöva sin idrott. Nu har vi dessutom startat ett lag i min hemstad Helsingborg som heter Next Generation Dreamers där vi ska stötta med allt som kan behövas: har man inte råd med medlemsavgiften hjälper vi till, samma sak om turneringsavgiften är för dyr. Vi bidrar med träningskläder så att alla kan se likadana ut, fotbollsskor för dem som inte har råd. Saknar barnen skjuts till träningen så löser vi det och måste man ta snacket med mamma och pappa hemma gör vi det också.

Det hela bottnar i egna erfarenheter. Zećira Mušovićs familj är flyktingar från kriget i forna Jugoslavien och barndomen präglades av både ekonomiska och kulturella hinder.

– Min familj kommer från en kultur på Balkan där det inte var självklart att unga tjejer skulle syssla med fotboll. Släktingar ifrågasatte varför jag spelade och undrade varför jag jämt gick runt i killkläder – träningskläder. Många tyckte att jag skulle göra något mer tjejigt.

Hon slås av ett plötsligt minne.

– När jag var tio år frågade min morbror på skämt vad jag skulle köpa till honom när jag blev fotbollsproffs. En Mercedes, svarade jag, helt allvarligt. I dag hade jag nog kunnat köpa en Mercedes till honom, men kanske inte värstingmodellen, haha. Även om han skojade om min proffskarriär så var det aldrig något skämt för mig.

Hur såg de ekonomiska begränsningarna ut?

– Min familj flydde från kriget på 1990-talet och kämpade för varenda krona. Jag hade ett sparsamt tankesätt redan som barn och nöjde mig med fotbollsskor från secondhand. Jag ville inte att fotbollen skulle drabba mina föräldrar som försökte få ihop ekonomin.

Hon ler.

– Jag minns jäkligt tydligt när en fotbollsledare i mitt ungdomslag gav mig mina första nya fotbollsskor. Känslan att få packa upp ett par skor ur en skokartong var helt otrolig, jag hade aldrig gjort det tidigare. Samma ledare tog med mig till sportbutiken och köpte mina första handskar när jag senare blev målvakt. Jag kände att nu gör jag något som är bra nog för att någon annan ska se mig. 

En vecka senare. Zećira Mušović är tillbaka på moderklubben Stattena IF:s hemmaplan i Helsingborg. Nu sitter hon på avbytarbänken och ser ut över en tom gräsmatta: blicken tycks vara fäst på ett minne som bara hon själv kan se.

– Jag känner fortfarande självtvivel varje dag, det spelar ingen roll hur högt man når eller hur nära toppen man kommer – man är fortfarande människa. Jag är en extrem självkritiker och livet är inte så himla enkelt. Det går upp och ner hela tiden och i fotbollen är det ännu skarpare svängar. Det är en ständig kamp att hitta en jämn nivå i självkänslan och måendet.

Hur låter den där kritiska inre rösten?

– Jag strävar efter perfektion hela tiden och då är det lätt att den rösten går i gång: Vad fan – du kan bättre! Det gäller bara att acceptera och inse att man aldrig kommer landa i något perfekt. Samtidigt har jag blivit bättre på att lugna ner mig själv och få tyst på de självkritiska tankarna.

Zećira Mušović föddes i Falun och växte upp i Helsingborg. Hon debuterade i det lokala A-laget redan som 13-åring och 16 år gammal värvades hon till FC Rosengård. År 2018 debuterade hon för svenska landslaget och två år senare – 2020 – skrev hon på för Chelsea FC och flyttade till London.

– När flyttdatumet närmade sig ökade ångesten till den grad att jag inte visste om jag ville fortsätta spela fotboll. Det kändes inte värt det när jag behövde lämna min familj. Det blev en mardröm. Jag minns när jag nominerades till priset som en av världens bästa målvakter och kom hem till en tom lägenhet i London: Är detta värt det – att sitta ensam i en lägenhet och inte kunna dela det med någon? För mig har den största uppoffringen i karriären varit att lämna familj och pojkvän i Helsingborg.

I dag har hon landat i proffslivet i London. Hon delar tiden mellan bostaden i Surrey och arenan Stamford Bridge i Chelsea – och hon har vänner i både den egna klubben och de andra Londonlagen där flera svenskor spelar. Hon förklarar att det psykologiska har varit viktigare än talangen för att lyckas i proffslivet.

– Du måste prestera hela tiden på den här nivån, inte bara under 90 minuter på planen. Du måste kunna hålla ut när det blåser, för blåsa kommer det att göra. Då räcker inte talangen och ibland finns inte ens talangen där: hjärnan spökar till det och plötsligt känns det som att du inte kan ditt jobb längre.

På vilket sätt?

– Nervositeten gör att hjärnan börjar tänka konstiga tankar. Den får för sig att skapa en verklighet som är långt från den riktiga verkligheten: du är inte bra nog eller talangen har försvunnit. Jag har arbetat med en psykolog sedan jag var 15 år och övat på att hantera den där jäkla hjärnan när den inte vill vara tyst.

Finns det kanske också en styrka i att kunna stå i det sårbara?

– Ja, jag har lärt mig att livet inte alltid är så jäkla bra. Det är okej att vakna upp och inte vara på topp eller tänka: i dag känns det inte skitkul. 

Vad skulle du ge dig själv för råd som ung?

– Försök vara din egen bästa vän och förlita dig inte alltid på att omgivningen ska lyfta upp dig. Ibland försiggår det så mycket i din egen hjärna som ingen annan ser. Då är det viktigt att kunna vara schyst och finnas där för sig själv. •

---

text: victor johansson foto: jaclyn adams