”Jag blir hatad, men aldrig hotad”

Han säger sig välja sina strider med omsorg nu för tiden. Men vid 81 års ålder väcker Jan Guillous texter fortfarande storm. Nu är han aktuell med boken Inte krig och inte fred , som oväntat nog möts av kärlek från kritikerna.

”Sverige är inte i krig. Men det råder heller inte fred”, sa statsminister Ulf Kristersson i sitt tal på Folk och försvar i Sälen i början av året. Medan många svenskar blev oroliga över budskapet, sträckte Jan Guillou armarna i luften och ropade ”YES!”

– Jag satt där och kunde inte komma på något nytt uppdrag för min romankaraktär Carl Hamilton, vars exklusiva specialitet är att ta människor av daga. Han är vid det här laget 70 år, visserligen spänstig, men civilanställd i försvaret och har ingen beslutanderätt. Men när Kristersson spände statsmannablicken i kameran och sa det där så hoppade jag högt.

Guillous nästa tanke var visserligen: Fattade statsministern ens vad det var han sa?

– Om en mysko person anhålls i fredstid, exempelvis för att han monterar ner en telemast, så får han ändå advokat, domstolsförhandling och rätten att överklaga sin dom. Men om vi inte befinner oss i fredstid så gäller helt andra internationella lagar för sabotörer. Då kan dessa skjutas utan några som helst föregående resonemang.

För samhället innebar statsministerns ord alltså att vi gick in i en gråzon, men för bokprojektet öppnade sig ett fönster. Det var nämligen dags att hitta på nya litterära hyss för den åldrade spionen Carl Hamilton och Guillous alter ego Erik Ponti, vilket resulterade i boken ”Inte krig och inte fred” som bland annat handlar om hybridkriget som pågår mot Ryssland. Guillou blandar autofiktion á la Ulf Lundell med naturbetraktelser och skojar med deckargenren. Och det verkar gå hem.

Jan Guillou har vid det här laget skrivit över 50 romaner, som bara i Sverige sålts i över 14 miljoner exemplar. Ändå har han ofta sågats av recensenter – förutom de senaste böckerna som har blivit unisont hyllade. Till och med Dagens Nyheter, som han kallar ”den malliga morgontidningen”, skriver att han behärskar sin egen form till fulländning.

Hur känns det?

– Lite ovant. Och det är inte nödvändigtvis så att jag skriver litterärt bättre, men jag skriver mer konventionella romaner med grepp som litteraturstudenter känner igen, och då tror de att böckerna är bättre i någon sorts litterär mening. Egentligen är det ett uttryck för lättja, för jag kan inte längre springa runt och göra research i evighet eller sitta en massa timmar i KB:s källarvalv och läsa mikrofilm.

Vi ses hemma hos paret Guillou–Skarp på Östermalm i Stockholm. Frun Ann-Marie möter mig i dörren, på väg till deras gemensamma projekt Piratförlaget. Jan tar artigt kappan och leder mig sedan in i en salong med skinnsoffor och rikligt med konst på väggarna. Vi pratar om hotet mot Europas demokratier, där vi kanske inte blir invaderade av bandvagnar, men hur ryssen ändå redan är här. Genom olika påverkansoperationer stör de ut våra GPS:er, kapar internetuppkopplingen och sprider oro genom att måla davidsstjärnor på husfasader i Paris.

Hur kan jag som vanlig person förhålla mig till detta? Kan jag göra motstånd?

– Ja, keep calm and carry on. Låt dem inte undergräva samhället.

Churchill ska ha sagt att den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, och den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna. Men du har inte bytt färg, varför?

– Därför att jag har en hjärna, skrattar han. Det där säger överklassen fortfarande, av samma skäl som Churchill – för att man har det jävligt bra. Och en förutsättning för att överklassen ska ha det så bra är ojämlikheten i samhället.

Men du har det också jävligt bra, det är bara att se sig omkring här.

– Ja, och däri finns en viss ironi, för man blir inte författare för att bli rik. Numer finns det väl enstaka undantag, men när jag var ung ville jag skriva för att göra världen bättre. Så här långt senare kan jag inte se några tydliga tecken på att det projektet lyckades, men det är tillfredsställande för en själv att i alla fall försöka.

Trots fruns protester drar han sig därför inte att ta upp heta ämnen som invandring, terrorism och politikers skenhelighet i sina krönikor – med påföljande kritikstorm i mejlen. Jag frågar om kritiken aldrig kryper honom under skinnet.

– Nej, för jag blir hatad men aldrig hotad. Jag blir kritiserad för att vara en okunnig idiot, gammal, dement, tjock… Ja, jag verkar lida av alla möjliga mänskliga brister, men jag får inga hot. Jag har funderat på varför och tror att en förklaring är att jag inte är kvinna.

Även hat kan såklart vara jobbigt, men det finns ett motgift.

– Till skillnad från många journalistkollegor som bara får hat är jag även ute i landet och möter min publik som författare. Och att möta alla dessa läsare är ett sorts vaccin mot SD-männen utan vilket jag skulle ha levt ett mycket mindre harmoniskt liv.

I hemmet pågår ständigt balansakten mellan konfrontation och konsensus, eftersom han är gift med en kvinna känd för att vara omtyckt av alla.

– Ann-Marie tycker inte man ska ställa till med bråk eller skriva saker som upprör. Men där är vi alltså inte överens, säger Jan och ler.

Han påstår dock att maktförhållandet dem emellan är jämt fördelat. Eller:

– Möjligen har Ann-Marie mer att säga till om, fast jag är inte så säker på att hon skulle hålla med om det. Jag gissar att vi båda tror att den andra har mer att säga till om, säger han och ler.

Över ett halvt sekel i litteraturens tjänst, vad har du kvar att skriva?

– Inte så mycket. Skrivandet går heller inte lättare med åren, å andra sidan kan jag inte tänka mig ett liv utan skrivande, säger han och tillägger: 

– Jag var 65 år när jag inledde min romansvit om 1900-talet. Då fick jag en del anbud om olika pensionärssysselsättningar, där det roligaste förslaget var att jag skulle delta i en pensionärskurs i kreativt skrivande. Min första sataniska reflex var att tacka ja. Men jag insåg sen att det hade varit förfärligt för den stackars lågt betalda läraren. •

---

text: LINDA NEWNHAM