»Jag flydde från det
som förväntades av mig«

Den norske stjärnskådisen Jakob Oftebro är aktuell i rollen som Sveriges legendariska entreprenör Jan Stenbeck i SVT:s nya dramaserie. Men det är mindre konstigt än det låter eftersom Jakob pratar utmärkt svenska, förutom modersmålet norska, danska och engelska. Vi stämde träff för att prata om hur han hittade in i rollen som den mytomspunne mediepionjären. 

När Jan Stenbecks pappa dog lämnade han efter sig maktbolaget Kinnevik. Syskonen var dock djupt oense om hur bolaget skulle drivas. Arvstvistens cresendo är legendarisk. År 1983 höll Kinnevik en extra bolagsstämma på biografen Draken i Stockholm. När stämman var över hade lillebror Jan manövrerat ut sina systrar och tagit över imperiet. Efteråt poserade han under en reklamskylt för filmen Staying Alive – bara det att han fått vaktmästaren att ändra texten till »Jan Stenbeck i Staying Alive«. 

– Han var mannen som gjorde vad som föll honom in, inte sällan var det något som provocerade och rörde om i grytan, säger skådespelaren Jakob Oftebro, som tagit sig an uppgiften att spela Jan Stenbeck i SVT:s dramaserie om affärsrebellen. 

– En dröm, huvudrollen med stort H. 

Anekdoterna om Jan Stenbeck är otaliga, liksom antalet affärsidéer han satsade på – eller lade ner. Lägg där till lyx och överdåd, familjeskandaler och ond bråd död. Så att få grepp om denne man var inte helt lätt, konstaterar Jakob Oftebro. 

– En sak som förbryllar är varför Jan Stenbeck inte var lycklig. Han hade allt: älskade sin familj, var bra på sitt jobb, hade pengar … Ändå var han så ensam. På slutet till och med isolerade han sig där på farmen i Luxemburg. Det finns något djupt sorgligt över det. 

– Samtidigt kan jag avundas Jan hans nyfikenhet, förmågan att lyssna på sin magkänsla, våga sticka ut och gå sin egen väg även i jantelagens förlovade land. Även i Norge finns ju Jante.   

I Norge ja. En sak som slår en när man ser serien är: En nordmann som snakker svensk!? För Jakob Oftebro är som namnet avslöjar norrman, men pratar i rollen som Jan Stenbeck felfri svenska. Det gör han även under den här intervjun, avslöjar sig bara i små kommentarer som att han är »glad i sin mor«. Och i serier som Bron och 1864 pratar han i stället danska.

– Jag kunde såklart ha pratat norska även i Sverige och Danmark, man behöver bara ersätta några ord så förstår folk, men risken hade varit att jag förlorat mitt eget språk då. Det är en klassiker hos norrmän som flyttar till Danmark och börjar prata ett mittemellanspråk som inte finns. Jag tänkte att då kommer jag inte att castas i några länder, skrattar han. 

Vi ses i sofforna på van der Nootska palatset i Stockholm som annars är tomt för renovering – kylslaget vackert, perfekt för en plåtning. Jakob har tagit paus från småbarnslivet hemma i Oslo i någon dag för att göra press i Stockholm. 

Han kommer från en skådespelarfamilj som kallats den norska varianten av familjen Skarsgård – med pappa Nils Ole Oftebro (som vi nu kan se i komediserien Pörni), bonusmamman Anette Hoff samt lillebror Jonas Hoff Oftebro. 

– Som barn fick jag ofta hänga med pappa på jobb, när han spelade på teatern, eller var på Fort Boyard och spelade in Fångarna på fortet, som pappa var programledare för. Jag visste tidigt att skådespeleri var väldigt mycket mer hårt jobb än glamour. 

Föräldrarna skiljde sig när Jakob var fyra år, och under uppväxten i Kjelsås strax norr om Oslo var det framför allt han och hans mor. 

– Jag är väldigt nära min mamma, precis som Jan var. 

I ett sportälskande samhälle, där »alla« andra spelade fotboll eller åkte längdskidor, beskriver Jakob sig som en udda fågel under uppväxten. 

– Efter 20 minuter på fotbollsplanen ville jag gärna bli avbytt. Jag tyckte det var roligare att stå vid sidan av planen och köra ståupp. 

För en ung person som hade myror i benen och en skalle där kuliga idéer poppade upp likt popcorn var skolan tuff. Framför allt när hormonerna slog till i tonåren. Jakob minns den tiden som jobbig, kände sig inte förstådd. 

– Många lärare tyckte nog att jag var omöjlig. Inte för att de inte gillade mig, men jag hade så mycket energi, det var så mycket som skulle ut. Dessutom började jag uppfatta att jag var skådis, eller komiker, på något vis och agerade till 50 procent som Jim Carrey, 30 procent Eddie Murphy och en liten del Jakob. 

– När jag väl blev skådis föll allt på plats, då behövde jag inte agera privat, för jag fick utlopp för allt det där ändå. 

Som 18-åring kom Jakob in på Teaterhögskolan på första försöket, som en av de yngsta någonsin, så han hoppade av gymnasiet för att satsa på sin dröm. Men något år in på utbildningen började tvivlet smyga sig på, för han hörde ju vad folk sade: att han kommit in bara för att han hette Oftebro, att han hade en typ av gräddfil. 

– Trots att jag visste att det inte var sant så satte sig orden någonstans. Hade de rätt? Tvivlet fick fäste. 

Efter skolan fick han anställning på Rogaland Teater, men Jakob kände att det skavde: Hans pappa hade jobbat på Nationaltheatret i alla år. Skulle han gå i sin pappas fotspår, upprepa hans liv? Jakob bestämde sig för att fly hemlandet – och drog till Danmark för att fortsätta studera och jobba. 

– Det var väl vad Jan Stenbeck också gjorde när han som ung flyttade till USA. Uppvuxen på Östermalm i en överklassmiljö fanns det en förväntan på honom. Han tyckte livsutrymmet där var för trångt. Även jag flydde lite från Oslo och folks bild av mig, det som förväntades av mig. Jag behövde få hitta mig själv. 

Han säger att som skilsmässobarn vill han att alla ska vara glada och ha det bra hela tiden. 

– Det är väl en klassiker. Jag läser av rummet väldigt snabbt, och om det finns konflikter är jag där och försöker lösa dem, göra folk glada. Jag har varit bättre på att lyssna på andra än mig själv. Priset? Att »you spread yourself too thin«, som man säger på engelska. 

Även på det planet blev livet i Danmark en befrielse. 

– Som norsk och svensk gör man allt för att inte stöta sig. Även vi skådespelare, vilket är lustigt, för 90 procent av det vi jobbar med är ju drama och konflikt. Men vid sidan av kameran ska man inte höja rösten och vara oense. Det blir skevt. 

Jakob kom till Danmark med en bild av att vi nordbor är ju ganska lika. 

– Men danskarna är som Nordens araber som säger precis vad de tycker. Om vi lindar in saker i ett »kanske, eventuellt om du har lust att …« så säger de direkt att »nej, jag gillar inte det här«. Det var frigörande, precis vad jag behövde. 

Egentligen skulle Jakob gärna fortfarande bo i Danmark, men nu är det närheten till barnens mor- och farföräldrar som prioriterats. 

– I Norge pratar man mycket om vad man jobbar med, var man bor, att tjäna pengar … I Danmark är det väldigt lite fokus på sådant, där värderas lycka enligt andra skalor. Jag har en teori om att det beror på att landet är så platt. Du kan inte bosätta dig »över« andra, vilket gör att du inte häver dig över resten. 

Omvägen via Danmark visade sig vara bra för honom. Han fick kämpa med språket och att hitta sin plats. 

– I Danmark visste ingen vem jag var. Jag fick heta Oftebros, Ofteost och gud vet vad, men det gjorde att jag kände att jag förtjänade de chanser jag fick, vilket gav mig en trygghet i att jag kan själv. 

– I dag lägger jag väldigt lite tid på att fundera om jag duger, även om jag tror att lite tvivel är nyttigt. Det är en drivkraft. Jag ser det på pappa, som vid 80 års ålder fortfarande kan oroa sig när han inte har jobb på två månader, skrattar han. 

Succéerna kom att avlösa varandra och Jakob tyckte det var bäst att köra på, så han tog på sig nya roller och masker i en rasande fart. 

– Nästan allt fokus hamnade på jobb. Jag var inte så närvarande i mitt eget liv. Lite som att jag sköt lyckan framför mig. Om jag bara klarar det här … Kanske handlade det om rastlöshet. 

Själv hittade han tillbaka till vardagen när barnen kom. I dag är dottern 6 och sonen 1,5 år.

– Om jag hade svårt att säga nej till projekt tidigare så är det mycket lättare nu. »Vara borta från barnen hela sommaren för att spela teater? Nej tack.« Man blir också väldigt närvarande i nuet när man umgås med barn. Även om Hanna ibland blir tokig på att jag leker så mycket med dem, hon säger ibland att hon har tre barn. 

Jakob träffade sin sambo Hanna Chocron i en bar. 

– Det var som i West Side Story, jag såg henne och sedan blev allt blurrigt. 

De blev gravida relativt snabbt. För 6 år sedan kom deras dotter och för 1,5 år sedan föddes sonen. Och Jakob säger sig passa bra i det oförutsägbara småbarnslivet. 

– Att aldrig riktigt kunna planera sina dagar och veckor, för plötsligt får någon feber eller vägrar gå ut. Visst kan det vara jobbigt ibland, men samtidigt är jag helt beroende av att saker händer hela tiden, annars blir jag rastlös. 

Så hur är det att leva med dig? 

– Svaret blir kort: jättejobbigt, säger han med ett leende. 

Han konstaterar sedan att man kan tappa bort sig själv även i föräldrarollen. För på frågan om vad han drömmer om blir svaret att det inte ska hända barnen något, eller att de ska bli olyckliga.

– Så mycket av min vakna tid går åt till att se till att de mår bra, för mår barnen bra så är jag och min fru också glada. Men om jag fick dröm-drömma så önskar jag mer tid till romantik. Tid till oss, bara hon och jag. Vi var inte tillsammans så länge innan vi fick barn, så jag är fortfarande som förälskad. Men ska vi vara helt ärliga så står barnen lite i vägen för romantiken. 

Han frågar om vi inte ska prata lite mer om Jan Stenbeck, och återgår till sina funderingar kring varför den bullrige, gladlynte mannen i slutet av livet var så ensam och olycklig. 

– Det har verkligen gett mig tankeställare om att karriär och pengar inte är allt. I Norge har vi inte adel och gamla pengar på samma sätt som i Sverige, men vi har nyrika, vilket ger en annan typ av problem. Men det som verkligen är värt något i livet är ju något helt annat. Det sitter i vardagen, i barnen, familjen, ens nära vänner, i det skrattet … Äh, jag måste bli ännu bättre på det där, säger Jakob och ler. •

---

text: Linda Newnham 
foto: karl nordlund
Fotoassistent: Rebecka Barlach
Hår och make: Tone Näslund
Tack till van der Nootska palatset där vi fotograferade.