»Jag försökte fylla tomrum med annat« 

Otrohet är ett tidlöst tema i relationsintriger. Därför känns det självklart att Ingmar Bergmans klassiska triangeldrama Trolösa nu kommer som serieadaption. Sex avsnitt på SVT, i regi av Tomas Alfredson och med Frida Gustavsson i huvudrollen som den unga Marianne. 

Vi är begärande varelser. Samtidigt är otrohet det största sveket i en kärleksrelation. Kanske än större när triangeldramat likt i Ingmar Bergmans relationsklassiker Trolösa utspelar sig mellan det äkta paret Markus och Marianne och deras bäste vän David. 

– Marianne lever ett borgerligt liv med en framgångsrik man som reser mycket. Mitt i stiltjen kommer David och ruckar om henne. Hon påminns om saker hon tidigare inte reflekterat över att hon saknade och dras in i den här mannens skaparlust och diskussionsvilja, säger Frida Gustavsson om sin rollkaraktär i Tomas Alfredsons serieadaption av Trolösa i SVT.

På frågan om hur hon själv tänker kring otrohet svarar hon att det är ett av mänsklighetens stora ok. 

– Jag vågar nog säga att alla som befunnits sig på dejting- eller relationsmarknaden har upplevt det. Det är fruktansvärt, sliter isär en människa och själva grunden i relationen som ju ska vara trygghet. Men det spännande med otrohet är hur alla vet att det är fel, och ändå gör man det. 

Vari sveket ligger beror på vem man frågar. 

– I Trolösa finns det ett svek redan innan något sexuellt har skett, för Marianne ljuger för sin man för att skapa utrymme att vara med David. 

Var tycker du själv att gränsen går? 

– Många hänger upp otrohet kring kyssen eller sexet, det kroppsliga. Men den själsliga intimiteten, diskursen som David och Marianne har, skulle för mig vara en större avgrund att hamna inför än ett slentrianmässigt ligg. 

Frida säger att hon själv känner sig lycklig just nu. Självklart inte hela tiden varje sekund, men på det större planet. Och att det känns som en framgång. 

– Jag är en otroligt rastlös person och har länge försökt fylla tomrum med annat, som plugg eller jobb. Men att inte vara så rädd för vardag och stå fast i det jag tycker om – skådespeleriet – har krävt mod. Jag har också länge längtat efter att bli sedd som vuxen, jag har jobbat sedan jag var 12 år och äntligen börjar bilden av mig komma i kapp hur jag känner inuti. 

Hon beskriver flickan Frida som en tjej som stack ut: lillgammal, lätt att lära, och betydligt längre än andra. 

– Jag kände mig ensam, spinkig och ful, men hade också turen att uppleva en »den fula ankungen-saga«.

För Frida upptäcktes av en modellagentur som 12-åring och fick ett yrke som tog henne över världen. Vid 15 års ålder flyttade hon hemifrån, först till Tokyo, sedan New York och Paris och kom att tillhöra den exklusiva skaran supermodeller. En erfarenhet hon är oerhört tacksam för, men om det laddade epitetet säger hon själv: 

– Med risk för att låta bortskämd så innebär supermodell i verkligheten en stor arbetsbörda. Att vara en av de modeller i världen som jobbade mest och med de kunder som flest ville ha. 

När andra hade sina gymnasieår, hängde med vänner, mejslade fram sin identitet och testade relationer flög Frida ensam jorden runt, 300 dagar om året. Vid 21 års ålder kunde Frida plötsligt tappa minnet, synen, känseln i kroppen och fick svårt att höra – hon var utbränd. 

– Jag hade sprungit ifrån mig själv i så många år, där jag försökt vara personen andra ville att jag skulle vara. Jag trivdes aldrig som objekt, utan försökte fylla jobben med mening men möttes oftast av kunder med attityden: »Vi bestämmer hur du ska stå och se ut – dina tankar är vi ointresserade av.« Det kom till en punkt där jag inte visste vem jag var. Jag ville inte längre vara modell, men om jag tog bort den identiteten, vad fanns kvar då? 

Helandet låg i att hon flyttade hem till Sverige och rotade sig i en tillvaro av familj och vänner, gick i terapi, hängde i stallet, läste böcker och försökte existera. Och att hon verbaliserade den dröm hon innerst inne haft sedan hon var barn – skådespelare. 

– Det var inte helt lätt att lämna en fungerande karriär för att bli något så osäkert som ett konstnärligt yrke. Men jag älskar att mitt jobb nu är att besjäla karaktärer, att förstå och gestalta människor. 

Att vara så upplyft och framgångsrik – hur har det påverkat dina relationer?  

– Mycket, speciellt med tanke på att jag var så ung när jag började tjäna pengar. Med pengar och självständighet kommer ju också en frihet, du har möjlighet att lämna eller säga »det räcker nu, du får gå«. Det har skapat osäkerhet hos många män, kanske för att de inte har känt sig behövda. Det i kombination med att jag har haft svårt att släppa in människor och alltid har prioriterat mitt jobb. 

Och i dag? 

– Utan att gå in på min man som person så är mitt relationstips att bli ihop med sin bästa vän. Har man roligt ihop, finns det en dialog och ett samtal, så är allt annat en bonus. •

---

text: Linda Newnham
foto: Johan Paulin/SVT, Monika Lenczewska/SVT