»Jag har förmågan
att ha fingret i luften«

Hon är en av de där som bara vet vad som krävs för att lyckas. Denise Rudberg har rattat sin författarkarriär med varm järnhand i över 20 år och sålt närmare fem miljoner böcker. Från chicklit på 1990-talet till sin alldeles egna romangenre elegant crime och släkthistoria från andra världskriget. Nu ger hon sig in i 1970-talet med sin nya roman Dancing Queen.

Olof Palme var kungen av Sverige, och på radion blandades progg med Abba. Mammor rökte i bilen och sprang på Hem och skola-möten, medan barnen fick kolla på clownen Manne som åt osynliga äpplen i tv. Och den som tog för sig i skolmatsalen fick höra att man måste tänka på barnen i Afrika. 

I det här, i 1970-talet, befinner sig Denise Rudberg när vi ses. Inte fysiskt, för vi möts i hennes lägenhet på Östermalm, men mentalt. Hon håller nämligen som bäst på att avrunda sin nästa bok som kretsar kring detta årtionde. 

– Jag tvingar både familj och vänner att prata om Olof Palme, 68-gruppen och varma mackor. Och jag och artisten Petter, som också är insnöad på samma årtionde just nu, skickar bilder till varandra från vår uppväxt. 

Boken Dancing queen, som hon beskriver som polisthriller och svensk 1970-talsnoir, känns som en del av en våg. I våras var det livliga diskussioner om tv-serien Händelser vid vatten, i höst kommer Lukas Moodyssons uppföljare till filmen Tillsammans. För att inte tala om Abbahoppet som väcktes när Loreen vann Eurovision, och tävlingen som nu ska hållas i Sverige 50 år efter segern med Waterloo. Men inget av detta visste ju Denise när hon själv bestämde sig för att landa nästa bok i detta årtionde.  

– En av mina förmågor är att jag ofta har fingret i luften och läser av min samtid. Det har jag i rakt nedstigande led från min pappa, som var ad och inredningschef på KF. Folk som kom hem till oss sade ofta ”wow, en aprikosfärgad heltäckningsmatta”. Jag får det bekräftat än mer nu när jag sitter och kollar på bilder från förr. Som det såg ut hemma hos oss, såg det ut i Ikeakatalogen två år senare. Så det är ett tankesätt jag har med mig, att alltid våga testa nytt. 

Ja, Denise Rudberg vet vad som krävs för att lyckas, och har rattat sin karriär med varm järnhand. Hon debuterade som chicklitförfattare, bestämde sig för att skapa den egna genren elegant crime, skrev om sin släkts historia under andra världskriget – för att nu hoppa till det röda årtiondet. Kollar man på hennes Instagramkonto framstår Denises författarliv som himla härligt, och hon tillstår att det är en ynnest att få jobba med något hon älskar. 

– Men det innebär inte att det är enkelt alla dagar. Att skriva en bok är att likna vid andra relationer. Först kommer förälskelsefasen och lära känna-fasen, där allt är luststyrt. Sedan stöter man på problem och frågetecken, vilket känns lika chockartat varje gång. Men det är precis som med en förlossning, när boken väl är ute glömmer jag all ångest, och dyker med glädje in i nästa projekt. 

23 år efter sin debut har hon sålt nästan fem miljoner böcker. Men det har inte bara varit en lätt väg att vandra. Första boken Väninnan var en vattendelare. Den sålde som smör, samtidigt som hon beskylldes för att vara lättviktig och boken kallades ”en mardröm för feminister”.  

– Jag har alltid varit lite arg som person, en Lilla My, men det där gjorde mig riktigt förbannad. Jag skrev en bok om våld i nära relationer, sexism och misshandel, även om ämnena var inbakade i en ”girlyförpackning”. Ulf Lundell och Per Hagman skrev också om knark, sex och rock’n’roll, men det var okej för de var män som påstod sig vara vänster. 

Och när hon skickade in sina första två romaner till Författarförbundet nekades hon medlemskap eftersom de ansågs vara undermåliga – trots att de sålde makalöst bra. 

– Man tyckte de var gräsliga. Maria-Pia Boëthius som satt i styrelsen har berättat att hon krigade för mig, men det blev ett nej, vilket innebär att jag inte kan söka stipendium. De tog alltså bort mitt sociala skyddsnät.  

Många år senare återkom Författarförbundet och sade att de nu ändrat sina stadgar, så nu var hon välkommen att söka igen, men Denise fnyser när hon berättar om erbjudandet. I stället har hon blivit duktig på att fixa tillvaron själv. 

– Jag har kavlat upp ärmarna och varit chosefri kring extrajobb. Man får inte vara skitnödig. 

Ekonomi är viktigt, tycker Denise. Egna pengar ger dig rörelsefrihet, även om ämnet inte är hennes styrka. 

– Jag har ekonomisk fobi, vilket har att göra med att jag är så slarvig. Som gift öppnade jag inte ett kuvert på tolv år, utan min man skötte allt det administrativa. Sedan skilsmässan har jag fått ta ansvar, vilket har varit nyttigt. Det har jag haft stor nytta av även i karriären. 

Förhandling är också något hon med åren blivit duktig på – inte för att hon av naturen är intresserad av paragrafer i kontrakt, utan för att det gäller att se om sitt hus. 

– I dag får man ingen guldklocka för trogen tjänst. Förlagen säger ibland att dagens författare inte är lojala, samtidigt som jag vet att den dag mina böcker inte säljer så slänger de mig under bussen. Inte för att vara elaka, utan för att de också driver företag som måste gå med vinst för att fortleva. Där ska man inte vara naiv. 

Varifrån kommer den här tuffheten? 

– Dels är det nog ett personlighetsdrag, dels har det med uppfostran att göra. Även här är jag ett barn av min tid. Jag och min barndomsvän Johan, som är en framstående advokat, brukar prata om hur det kommer sig att vi blev så tuffa i luggen. Kanske för att vi gick i samma demonstrationståg, då våra mammor var vänner. Jag fick bära budskap om ”Atomkraft nej tack”, och Johans dagisgrupp skickades upp på Fib-aktuellts redaktion med skyltar om att stoppa porren. 

Hon säger att hon försöker att inte förenkla 1970-talet, där stora politiska steg visserligen togs, men mycket var fortfarande var i sin linda, som den berömda jämställdheten som på många håll var mer slagord än verklighet. Eller daghem åt alla. 

– År 1975 stod 10 000 barn i kö, och själva dagiset handlade i hög grad om förvaring. Jag minns min dagistid som ett trauma. 

Samtidigt är hon tacksam över de reformer och normändringar årtiondet stod för, och understryker att vi bör värna dem. 

– När jag intervjuar kvinnor födda på 1940- och 1950-talet undrar de ofta vad som har hänt, varför unga kvinnor i dag inte förvaltar vad de gav dem. Varför det finns en hemmafruvurm? Och varför detta intresse för skönhetsingrepp och behandlingar? När jag kollar på tidningsomslag från 1970-talet ser man bikinibilder med könshår som sticker ut – och det stod för något, för en frihet. Så vad hände med den brända behån? •

---

text: linda newnham  foto: Kajsa Göransson