»Jag har säkert
trampat några på tårna«

En energisk och noggrann multiartist som inte lämnar scenen bara för att hon råkat fylla 83 år. Lill Lindfors älskar fortfarande att skapa stämning tillsammans med publiken. Och hon tycker själv att hon blivit lättare att leva med under åren. 

Du sägs vara en flitig tågåkare.

– Ja, att åka tåg är att låta ögonen dansa och tankarna flyga. Jag älskar det. 

Du är 83 år och uppträder fortfarande, vad ger scenen dig? 

– Framför allt är det musiken och publiken, stämningen vi skapar tillsammans, som ger mig glädje. Vem man är vid 80 beror i hög grad på om man hade tur i det genetiska lotteriet. Men det handlar också om vad man bär på för ryggsäck, och hur man har hanterat sina livserfarenheter. 

Du är döpt till Lillemor, vem kallar dig för det? 

– Mina gamla vänner. Det blev lite förvirrat nyligen när mitt barnbarn Tindra tog studenten. På hennes pappas sida är det nämligen ingen som vet att jag heter Lillemor. Jag har inget emot namnet Lillemor, det kändes bara inte som mitt. 

Din längd, 177 centimeter, har ofta kommenterats, vad har det inneburit för dig? 

– Som tonåring kände jag mig lång och klumpig. Jag var ofta längre än killarna, så när vi dansade hamnade de mellan två bröst. Kanske har det blivit lättare för långa tjejer sedan man slutade med styrdans. Skammen verkar i alla fall ha försvunnit, vilket är fint att se. Mitt barnbarn är längre än jag, och hon är helt nöjd med sin längd.

Under 70- och 80-talet levde du ihop med Brasse Brännström, känd från barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Det måste ha varit succé för din dotter med en sådan bonuspappa? 

– Nja, Petronella tyckte det var pinsamt när Brasse skulle hämta henne på förskolan. Hon frågade ibland om han inte kunde ha peruk och lösmustasch. Kändisskapet är inte alltid så roligt för barn. Man kan känna osäkerhet kring varför kamraterna väljer en. Gillar de mig, eller mina kända föräldrar? 

Du har intervjuats ett otal gånger genom åren, vilken är den främsta missuppfattningen om dig? 

– I början av karriären kunde jag vara ganska kaxig och stöddig. I yrkessammanhang är jag noggrann med detaljer, jag vill känna att jag gör mitt bästa, och kan vara petig med saker. Men jag har säkert trampat några på tårna. I dag är jag mycket försiktigare, och uttrycker mig inte lika rättframt för att inte såra. Det är viktigt att inte låta människor tappa sin värdighet. Alla behöver mötas med respekt. 

Om du är rättfram i jobbet, hur är du hemma? 

– Ja, jag är storasyster, och som sådan lärde jag mig nog att leda redan som barn. 

Så hur är det att leva med dig?

– Jag tror att det har blivit lättare med åren. Jag är en envis typ som står med fötterna på jorden. Jag kan vara både ordningsam och slarvig, vilket hänger ihop med att jag både kan vara lat och otroligt energisk. Det är när energin driver på som envisheten träder fram. 

Vad gör du när du vill unna dig något? 

– Jag är just hemkommen från Åland, där jag badat i havet. Att gå upp på morgonen och kasta mig i det kalla vattnet är uppfriskande. Då känner jag livet i mig. •

---

lills tågresa

Tyst kupé eller vanlig:

”Jag ogillar när det sitter affärsgubbar i vagnen som pratar högt. Jag har till och med sagt ifrån ibland: Vet du, det där är en alldeles modern telefon med bra ljud, så du behöver inte prata så högt.”

Handlar i bistron:

”Nej, sällan, men jag brukar ta mig en kopp kaffe och en liten godbit.” 

Sysselsättning på tåget:

”Jag känner lugn och skaparlusta på tåg. Så jag brukar börja med att sova en stund, för att sedan arbeta. Jag har inga problem att sova på tåg, men oroar mig lite för att jag ska snarka, haha.” 

Lyssnar på:

”Mina egna tankar.” 

Har alltid med mig på tåget:

”Kalender och något att skriva på.”

---

text: linda newnham