”Jag har upptäckt att jag är rätt trevlig att hänga med”

Att lära sig säga nej när det behövs har tagit tid. Men någon surmagad nej-sägare tänker komikern Per Andersson aldrig bli. Han tror på att fortsätta säga ja till människor, möjligheter och skratt – för det är då livet blir som mest levande.

Det var för något år sedan, när komikern Per Andersson efter sin separation flyttade in i sin egen lägenhet, som det slog honom: Det här var första gången i livet han bodde själv. Han hade flyttat hemifrån rakt in i samboskap. Nu var det annorlunda. Visst hade han barnen, men de var ju inte där jämt. Vissa dagar och kvällar var han solo. Han, som gillar att prata och älskar umgås med folk, skulle alltså umgås med och lära känna sig själv. Tanken kändes främmande.

– I början kändes det ovant. Men vet du vad jag upptäckte?

Nej, vad?

– Att det är mysigare än jag trott. Och att jag är mycket trevligare än jag anat, säger han, ler, och lutar sig tillbaka i soffan. 

Per Andersson ser avslappnad ut, men egentligen spinner hjärnan på för fullt, erkänner han. För snart ska han ut på Sverigeturné med Kardborreshowen. En revy där personer i publiken får kasta kardborrar på ett stort skynke för att välja nummer.

– En rolig och kanske idiotisk idé, för där står alltifrån sketcher och kupletter till kvällens gästartist, entré, final och applådtack. Men vad händer om jag får låten Kuk i hatt fyra gånger?

Så varför denna idé?

– I en tid där notiser, skärmar och flöden hela tiden pockar på vår uppmärksamhet är det här ett försök att fånga nuet. Det här är ett sätt att leka tillsammans. Jag ville inte ha någon röstningsapp, vi röstar med våra live-armar och kastar live-bollar på ett live-skynke.

Per tänker ett varv till och säger att kanske är upplägget också en reaktion på att hans barn vuxit sig stora, de är 16 och 19 år, så nu får han leka med publiken istället.

– Fast det är roligt med äldre barn också. Båda är nu längre än mig, så jag har inte en chans när de kommer hem och provar nya grepp de lärt sig på karate. Men jag tar dem fortfarande i armbrytning, vilket de tycker är oerhört frustrerande, ”vad faaan, du tränar ju inte ens.” Och så är det som det är med boys i den åldern, man köper 40 liter mjölk och lagar köttfärssås på fyra kilo köttfärs och tänker att det räcker i några dagar, men kommer hem en kväll, kollar in i kylen och får höra att ”sorry farsan, men det blev inget kvar till dig.” Hur är det ens möjligt?

Hur känner du inför att barnen inte kommer att bo kvar för evigt?

– Det är kluvet… Det finns både glädje och en sorg däri. Min äldsta son pratar om att han ska säsonga i Chamonix och jag hör mig själv säga ”vad kul, klart du ska, då kommer jag och hälsar på.” Men medan han tänker att pappa kommer ner en helg planerar jag att stanna i tre månader, skrattar Per.

Per själv växte upp i Mölndal med en nio år äldre syster och har därmed inte upplevt några riktiga syskonbråk.

– Min farsa sa till mig ibland och det var inte mer med det, supersmidigt. Så när jag själv fick två röjiga boys var jag inte van vid att ta i, jag har behövt lära mig att säga till på skarpen. När jag försökte med ”kan ni vara snälla och sluta” hörde de inte ens. När jag höjde rösten och sa ”NU FÅR NI LÄGGA AV” så var det helt fine för dem, inga konstigheter. Själv var jag helt slut.

Även Per höll på med ett otal sporter som barn, men det var när han hittade till en teatergrupp på skolan som han blev frälst och började sätta upp revyer i tvättstugan hemma i radhuset.

– När andra lyssnade på Metallica, Kiss och Samantha Fox lyssnade jag på Macken. Och om andra hade fotbollsproffs som idoler, hade Gösta Ekman och Lena Nyman.

Som i den bästa versionen av folkhemmet fick Per och hans kompisar redan vid elva års ålder nycklarna till teaterhuset i Mölndal där de hade en hel teater att härja i – och som de gick lös i klädförrådet, botaniserade bland peruker, lärde sig sätta scenljus och bygga dekor…

– Det var som en myrstack av kreativitet. Och lusten som väcktes där har aldrig sinat.

Nyligen fick Per Tage Danielssons stipendium ”för en spexarförmåga, spontan och unik. En sprudlande humor och munter mimik.” Och kanske är det för att han fick leka teater så länge utan krav på perfektion som förmågan att improvisera och den komiska gränslösheten känns så grundmurad. För på frågan om vad som händer om han står framför 800 personer, drar ett skämt och ingen skrattar (en situation som skulle vara döden-döden för många) är svaret:

– Jag blir alldeles fnissig. Här har man planerat, repat och säger sitt skämt med full kraft och så blir det knäpptyst. Visst finns det något komiskt däri? Jag blir full i skratt bara jag tänker på det.   

Baksidan av kärleken till yrket är förstås att gränserna mellan engagemang och överbelastning lätt suddas ut. För några år sedan gick Per in i väggen. Eller; som för så många var det flera parallella spår som ledde dit. Per var mitt uppe i en separation, samtidigt som han jonglerade fem olika jobbengagemang, försökte vara en närvarande pappa och en närstående fick cancer…

– Det var ett evigt springa vidare på alla plan. Jag kunde ringa en person och fråga hur hen mådde, utan att riktigt höra svaret. Och jag kunde tänka ”Är det verkligen så bra att vänsterarmen lever sitt eget liv?” men ändå fortsätta framåt.

– En terapeut sa till mig att ”du kanske tror att du har gått in i väggen, men det är någonstans kring den femte väggen vi pratar om här.”

Sova, sova, sova blev första lösningen. Till slut var det hans mamma som kom på besök, drog upp persiennen och sa att det var dags för en promenad.

– Jag masade mig ut och kände hur jag fick en gnutta energi. Så dagen efter gick jag ut igen, och dagen efter det… Långsamt fick jag tillbaka lite hopp om livet. Sedan dess älskar jag skogen. Skog och dålig täckning är kanon!

Så vad lärde du dig av den stressvändan?

– Jag är fortfarande Sveriges sämsta på att säga nej, men har ändå blivit bättre på det.

Han landade i insikten att vi alla, även en Per, behöver vila för välmående. Men att gå från yes-man till att bli en fullfjädrad no-man tror han ändå inte riktigt på. – Det är lätt att sitta med armarna i kors, vara kritisk och knarrig, att bejaka och säga ja kräver mer energi och mod, men ger dig också mer liv i livet. •

---

text: LINDA NEWNHAM Foto: Livenation