»Jag höll på att avlida av skräck«
Hon är deckarförfattaren som skriver om spänning men är själv livrädd för nästan allt. Men för den som vill skapa berättelser som får läsarna att rysa är det faktiskt en fördel. Vi träffar bokaktuella Sofie Sarenbrant och pratar rädslor, framgång och revanschlust.
Tidigare publicerad i #9 2023
Du startade din skrivkarriär som journalist, vad fick dig att börja skriva romaner?
– Jag längtade efter att skapa en egen värld med fiktiva personer. När jag väntade mitt första barn började jag skriva på Vecka 36, som handlar om en försvunnen gravid kvinna.
Sofie sarenbrant
Ålder: 45.
Familj: Man och två döttrar på 19 och 16.
Bor: I Bromma.
Gör: Författare.
Aktuell: Med den nya deckaren Parasiten (Bookmark Förlag) i serien om Emma Sköld.
Du sägs vara mörkrädd, hur går det ihop med yrket som deckarförfattare?
– Jag är livrädd för nästan allting. En väldigt bra egenskap som deckarförfattare, men inte lika roligt som privatperson. En gång när jag satt och skrev hemma, mitt på ljusa dagen, svepte en man med motorsåg förbi på altanen utanför. Min man hade glömt att berätta om trädbeskärning, så jag höll på att avlida av skräck.
Hur är du på att ta emot kritik?
– Att vara författare innebär att ta emot kritik. Man lämnar in ett manus och får feedback. Sedan kommer en hel avhandling med förbättringsförslag. Det kan kännas väldigt nedbrytande, trots att det är välmenat. Jag har höga krav på mig själv och kan känna mig värdelös som inte skrev perfekt från början. Sedan kavlar jag upp ärmarna och börjar jobba.
Som författare har du varit fantastiskt framgångsrik, hur landar framgång i dig?
– Jag är nog sämst i världen på att njuta av framgång. Jag är mer en krigare i motgång. Vid en framgång känner jag bara lättnad och sedan ”jaha, och nu då?” Och så slår prestationsångesten till över att jag måste skriva en bättre bok än den förra.
Du har tidigare pratat om revansch som en drivkraft, berätta.
– Jag kände mig väldigt annorlunda och utanför i skolan, särskilt på låg- och mellanstadiet. Så jag tänkte redan då att ”en dag ska jag visa er att jag visst duger”.
Med framgång kommer pengar, vad får dig att spendera?
– Allt kring hästar kostar så mycket att det inte går att prata om. När min häst behandlades med stamceller i ena frambenet konstaterade min man bittert att ”de pengarna skulle du knappast lägga på mig”. Och ja, det ligger kanske något i det, ha ha.
För några år sedan köpte du ”Stockholms minsta hus”, som skrivstuga, berätta om den!
– Det är min lilla oas, där jag sitter och leker författare. Mitt skrivbord står placerat vid ett fönster med utsikt över vattnet, med Gamla stan och Gröna Lund i blickfånget. Lokalen är på 20 kvadratmeter, perfekt för en författare.
Att du kan skriva vet vi, men vad har du för oväntad talang?
– Det här kan inte klassas som talang, men jag kan sjunga som mössen i Askungen. Vilket jag också gjorde på en after ski i Chamonix. Fransmännen fattade förstås ingenting, men det kom några spridda applåder från svenskarna.
Vad skulle du vilja lära dig?
– Det vore kul att lära sig rida nu när jag glatt köpte en häst och insåg att jag kanske inte var så bra som jag trodde …
sofies tågresa
Ombokningsbart eller inte:
”Ombokningsbart!”
Tyst kupé eller vanlig:
”Tyst.”
Handlari bistron:
”Ibland.”
Sysselsättning på tåget:
”Jobbar eller läser.”
Lyssnar på:
”Noice.”
Har alltid med mig på tåget:
”Calma, tabletter mot åksjuka.”
text: linda newnham foto: magnus ragnvid
