»Jag ogillar verkligen dålig stämning«

Det ska vara lättsamt och glatt tycker ståuppkomikern Johan Glans. Ingen obehaglig stämning. Alla i publiken ska skratta, sida vid sida. Vilket de också gör. Och till sommarturnén med ståuppshow i ett 20-tal orter har redan 90 000 biljetter sålts. Men riktigt så enkelt och härligt har det inte alltid varit för pojken från Eslöv som ville blir clown.

Det sägs ibland att countrysångaren Dolly Parton är den enda som kan ena ett polariserat USA. Älskad för sina hits, sina skämt och sin tjejen-från-landet-attityd. En Dolly Parton-konsert är lite som en lokal folkräkning där människor av olika etnicitet, kön, sexualitet, och mirakulöst nog politisk tillhörighet, möts, som tidningen The New Yorker uttryckte det.

Parallellen är naturligtvis grov, men kanske, kanske är komikern Johan Glans något av en svensk Dolly Parton. Älskad av alla, går hem i alla läger. Och i en värld där så gott som alla har en åsikt, tycker till offentlig och driver olika frågor verkar Johan Glans, precis som Dolly Parton, nästan undvika att göra det. 

– Dels handlar det om att jag som komiker är gammaldags, jag kör samma stil som den som var populär när jag började. Dels tänker jag också att i en stor publik sitter det människor med olika åsikter, miljöpartister och moderater, homosexuella och straighta, och skrattar sida vid sida. Det är viktigt för mig att i just den här stunden ska vi ha något gemensamt, saker som förenar oss snarare än splittrar. 

Kanske är just detta en förklaring till Johan Glans popularitet – för den är slående. Förra gången han släppte biljetter till en turné så kraschade alla servrar. Den här gången sålde han slut 20 000 biljetter. På en timme. Strax innan jul. Till en sommarshow.  

– Det är lika overkligt varje gång, men också en lättnad eftersom jag har bokat in mig på så stora ställen. 

Han förstår att uppskatta populariteten, för så här har det inte alltid sett ut. Även Johan Glans har gjort sina hundår. Eller närmare bestämt: ett helt decennium av hundår. Han berättar att när han åker runt i landet så kan han plötsligt se en byggnad och minnas ett gig han förträngt. Ibland är det glada minnen. Andra gånger kapitala misslyckanden. Som den där kickoffen där Johan skulle köra ståupp i 40 minuter. Han var pepp och hade nya skämt i rockärmen. Men publiken bestod av 50 gubbar i kostym, med armarna i kors. Spiknyktra. Skeptiska. Svårflirtade. Ju mer han babblade, desto mer misstrogna blev de. Efter halva tiden kom en chef upp på scenen och bokstavligen tog mikrofonen ur handen på Johan med orden: ”Vi kanske ska skona publiken från resten.”

– Min räddning var att bland dessa 50 gubbar, så fanns det ändå kanske 5 som skrattade för sig själva. De vågade inte skratta högt av grupptryck, men jag såg att de tyckte att det var roligt. Det tog jag med mig när jag gick av scenen. 

Han har fler liknande historier, som den om sitt första betalda gig. En kompis hade fått uppdraget och frågade om Johan ville hänga på. Det var en firmafest i Eslöv, där publiken var stupfull redan när killarna började. 

– Det var en total katastrof. Jag gjorde alla nybörjarmisstag: Hade inget material som handlade om dem som satt i publiken, utan gick upp och pratade om mig själv. Även den gången tappade publiken tålamodet och försökte slita micken ur handen på mig. Jag höll väl emot ett tag, men det slutade med att vi blev mer eller mindre bortjagade. Några pengar minns jag inte att vi fick. 

Varenda vettig människa hade nog tänkt att det här är inte för mig, jag slutar – men inte du. Varför?  

– Det var ju hemskt – men på något konstigt sätt fick jag samtidigt en kick av det. Det finns också något djupt befriande i riktiga katastrofer, för då har det värsta redan hänt, värre än så kan det inte bli, ändå lever jag fortfarande och solen går upp imorgon också. Ungefär så har jag försökt hantera missar, säger han och lägger till: 

– Min hjärna är inställd på att hitta ljusglimtar. Jag är också en mästare på att förtränga dåliga saker. 

Han erkänner att visst började han tvivla lite på sig själv där kring 30. Han hade hållit på sedan han var 19 år, men hade ännu inte slagit igenom. 

– Jag började känna att jag hade målat in mig i något av ett hörn. Jag hade ju ingen plan B, så ja, då sov jag lite dåligt om nätterna. 

Men han hade haft siktet inställt på en, och enbart en, sak så länge.

Johan är uppvuxen i skånska Eslöv, i ett hus inte helt olikt det där vi är nu och tar bilderna till detta reportage. En tidstypisk mexitegelvilla från 70-talet. 

– Mina föräldrar bor kvar i Eslöv, i samma hus. Jag känner igen mönster och material från förr och när jag och familjen hälsar på får vi sova i mitt gamla rum. 

Familjen Glans var en ganska vanlig svensk familj med tre barn, där pappan jobbade som personalchef och mamman arbetade på Skatteverket. Enligt sägnen bestämde sig Johan redan vid 4 års ålder, efter ett cirkusbesök, för att bli clown. 

Har du blivit clown? 

– Absolut, kanske en modernare variant, men definitivt en clown, det är så jag ser mig. Allt för ett skratt. Jag tror också att skrattet är vårt sätt att hantera världen. 

Efter att ha sett filmen Monthy Pytons film Life of Brian fanns det bara en sak på radarn: att själv bli komiker. Och fokus har kvarstått. 

I en intervju i SvD för några år sedan kommenterar barndomskompisen och författaren Kalle Lind att Johan verkar vara intresserad av enbart en sak, och det är humor. Allt annat verkar vara ett nödvändigt ont, om ens nödvändigt. 

– Haha, ja, det kan ligga något i det. Humorn är inte bara mitt jobb, utan min stora hobby. Mycket annat känns som en transportsträcka. 

Hur är det då att leva med dig? 

– Ja, du … jag är av naturen lat, så alla tråkiga vuxensaker, som att fylla i papper eller fixa tvätt, gör jag i sista minuten. Jag gör dem, men väntar barnsligt nog till sista minuten.

Problemet för lille Johan var att han som sagt bodde Eslöv, långt från all form av showbusiness, i en tid då man inte kunde publicera sig själv via Youtube. Ett annat problem var att om han som barn spexade inför alla, så slog blygseln till i tonåren. Och med den kom tunghäftan. Det intressanta är att han ändå kunde kliva upp på scenen i skolan och vara konferencier. Han säger sig fortfarande vara en blandning av blyg och extrovert. 

– Det är två olika saker. På scenen är det inga problem, där är man sitt bästa jag, förberedd och förvånansvärt energifylld, kvick och spirituell. Där kan jag dominera i en timme, men den nivån kan ingen människa hålla en hel dag. 

I andra sammanhang var blygseln ett dilemma.

– I relationen till tjejer, där hade jag aldrig något självförtroende. Vilket var ett problem eftersom allt kretsade kring tjejer i den åldern. 

Så vad hände med alla tonårshormoner? 

– De blev oförlösta. 

Han tycker ändå att han tog igen det under de första åren som ståuppkomiker. 

– Då gick det lättare, för då började andra ta initiativet. Och då behövde jag bara hänga på. 

Du och din fru Sara Young träffades just på en ståuppklubb i Malmö, hur gick det till? 

– Vi träffades några gånger på klubben Mack. Jag var väldigt förtjust i henne, tyckte hon var grann att se på, men som vanligt var jag osäker på steg två. Till slut tog jag mod till mig att ringa henne och prata lite om väder och vind, sedan lade vi på. Jag tror hon var skeptisk, väntade på att jag skulle visa vad jag egentligen ville. Men efter några samtal så började vi dejta och det är nu snart 20 år sedan. 

Så det var DU som raggade upp henne! 

– Så var det!

Detta säger Johan Glans, inte utan stolthet. 

– Fast det är alltid tjejerna som bestämmer i slutändan. Frågar du henne skulle hon nog säga att det var hon som bestämde att vi skulle vara tillsammans. 

Lever blygseln kvar? 

– Ja, det gör den. Hamnar jag bredvid nya människor på en middag så brukar jag lösa det med att ställa många frågor. Men jag är alltid imponerad av människor som kommer fram och ber om selfies. Tanken har slagit även mig – men jag skulle aldrig våga göra det.  

Vid 19 år ålder vann Johan en talangtävling i ståupp i Malmö, han och David Batra kom på delad förstaplats. Efter det ringde Lennie Norman och bjöd upp killarna till Stockholm, där de fick uppträda på Norra Brunn i Stockholm.

– Det är många i branschen som snackar, men Lennie sträckte faktiskt ut en hand. Det var fantastiskt fint gjort. Han kickstartade min karriär.

I början på 00-talet slog så Johan Glans igenom ordentligt med Räkfrossa, Kvarteret Skatan och Parlamentet. Han blev utsedd till Sveriges roligaste. Och plötsligt fick han fler bra erbjudanden än han hann med.  

– Det var en enorm befrielse! Inte minst var det skönt när jag presenterade mig för folk, sade att jag jobbar som komiker, och de svarade ”vi vet”. För det är en så konstig sak att säga när man inte är känd. 

Att bli känd var jobbmässigt positivt. Men att bli igenkänd var något han inte riktigt räknat med. 

– Det är en onaturlig sak att komma till en ny stad där man inte känner en enda själ, men massor av folk vet vem du är. Det är nästan som ett trolleritrick. I början var det en kick. Sedan fick jag lite klaustrofobikänsla när jag insåg att nu är det här mitt liv, nu kan jag inte välja om. 

Hur känner du inför det i dag? 

– Nu tycker jag att det är trevligt. Folk som kommer fram till mig är så snälla. Dessutom har jag insett att det här kanske inte varar för evigt, för det kommer ju nya duktiga komiker, så jag uppskattar det mer. 

Om man som Johan är en lågmäld typ, som gärna vill ena och samla folk, hur ställer man sig då till osämjan som ändå dyker upp ibland? Johan erkänner sig genast vara konflikträdd. 

– Jag ogillar verkligen dålig stämning. Även det är väl en pusselbit till varför jag är komiker. Jag vill att det ska vara lättsamt och glatt. Jag är också så rädd för att vara den som orsakar dålig stämning. •

---

text: linda newnham 
foto: karl nordlund 
fotoassistent: fredrik karumo