Som skådespelare lyser han som en 1000-wattslampa i sina roller. Från genombrottet i Lasermannen, Henry Morgan i Gentlemen, Bondskurk och nu som objuden gäst i den bioaktuella uppföljaren av Tillsammans. Utanför jobbet syns han knappast alls. Vi träffade vår okändaste kändis David Dencik i hemstaden Köpenhamn och pratade om rotlöshet, icke-tro och familj… ja om livet helt enkelt. 

David Dencik är en av få kändisar som lever utanför dagens medielogik. Han figurerar inte i en massa lekprogram, ger oss inte ständiga inblickar i sitt vardagsliv på Instagram, och syns inte på Facebook. 

– Jag tycker att det finns mycket där ute som jag inte vill veta, så jag har undvikit sociala medier, förklarar han. 

Kanske är det därför han har kallats för vår okändaste kändis. Uppsidan är att han – trots att han har spelat skurk i Bondfilmen No Time to Die, personifierat Gorbatjov i tv-serien Chernobyl, mött Nicole Kidman i Top of the Lake och medverkat i svenska succéer som Lasermannen, Kärlek och anarki och Vuxna människor – helt obesvärat kan spatsera runt på stan. Eller cykla, vilket är vad han för det mesta gör. 

Vi är tidiga till mötesplatsen för intervjun: ett trädgårdskafé i stadsdelen Frederiksberg i Köpenhamn. När vi sms:ar David, svarar han ”lägger på ett kol” och dyker upp cirka tre minuter senare på sin typiska Köpenhamnscykel. Han förklarar att han medvetet har slitit ner ramen, så att den inte ska se mycket ut för världen. 

– Det här är en väldigt schyst cykel, men jag vill inte få den stulen. Jag cyklar överallt, på den här eller vår lådcykel. Vi har en bil, men den använder jag sällan. Så pass att de ringde mig häromdagen från verkstaden och undrade om jag glömt bilen eftersom jag aldrig hämtar ut den. 

Vi ses för att David är aktuell med uppföljaren till Lukas Moodyssons klassiker Tillsammans, som döpts till Tillsammans 99. Hela gänget som bodde i kollektivet samlas 24 år senare på ett födelsedagskalas. David Dencik är den objudna gästen som ingen riktigt minns, ”bodde han verkligen här?” Själv har han aldrig kraschat partyn på det sättet. 

– Däremot har jag varit i många sociala sammanhang, som på filmfestivaler, där jag försökt »mingla in mig själv« i tron om att det är där karriären ligger begravd. Om jag bara kan göra mig själv lustig inför den regissören eller producenten, så kan jag bli relevant för nästa jobb. 

Skulle du själv kunna bo i ett kollektiv? 

– Nej, familjen som kollektiv är nog så utmanande för mig. Jag söker mig ofta till ensamheten. Även kollektiva sammanhang, som föräldrafester eller religiösa sammanslutningar där man buntas ihop, har jag svårt för. Eller som när man ser ett gäng män stå och hoppa i grupp efter ett SM-guld i fotboll. Jag tycker det är så märkvärdigt. Själv skulle jag ha svårt för att hoppa i grupp med andra killar. 

Han säger att innan barnen hade han en idé om att han skulle vara en sådan där härligt rymlig person med ungar i massor, öppna dörrar och kompisar som kom och gick.

– Det är jag inte, kan jag konstatera nu. Vi har två barn och det räcker så. De har lärt mig tillräckligt om mina svagheter, begränsningar och tillkortakommanden, säger David och ler. 

När man ser Tillsammans 99 får man en känsla av att Lukas Moodysson tycker att idealismen som genomsyrade 70-talet och kollektivet var behjärtansvärd, men att idealen är chanslösa. Hur tänker du kring det? 

– Ideal är ofta fina, samtidigt som det kan vara en avgrund mellan dem och verkligheten. Men fina ideal är något väldigt svenskt, som nollvisionen i trafiken. Visst vore det underbart om ingen dog i trafiken, men att tro att man kan uppnå det … Eller som sexköpslagarna eller idén om den svenska neutraliteten. I realiteten övergav Sverige neutraliteten för länge sedan, inte minst när man skickade soldater till Afghanistan eller deltog i en Natoinsats i Libyen. 

David ser det svenska både inifrån och utifrån. I Sverige vill vi gärna stolt kalla honom för svensk skådis (inte minst när han får roller från Hollywood), i Danmark heter det att han är dansk. I realiteten står han med ett ben i varje kultur. Han föddes i Stockholm, men flyttade redan som bebis till Köpenhamn, där han växte upp i ett svensktalande hem. När vi möts hoppar han sömlöst mellan danska och svenska, beroende på om han pratar med oss eller beställer en falafel. 

– Jag känner mig urban snarare än svensk eller dansk, är hemma i Stockholm och Köpenhamn, men vet väldigt lite om livet i Småland och på Jylland. 

Personer med bakgrund i två länder kan ibland beskriva sig som rotlösa. Hur är det för dig? 

– Absolut, och för att göra det värre har jag också den judiska kulturen med mig. Men jag trivs bra med rotlösheten, det finns en frihet däri. Hellre rotlös än så djupa rötter att jag inte kan flytta på mig. Jag har rötter i min familj, mitt yrke och bostadslån, men jag gillar idén om att kunna flytta till Brasilien eller Thailand och bli någon delvis annan. 

Den judiska kulturen marinerades han i inte minst i Judiska skolan. Han säger sig ha många judiska vänner kvar, och fick fina traditioner med sig från sin pappa. 

– Det judiska är en pendlande kraft i mig, precis som det svenska och danska. Men det är ingen kompetens att vara jude, vilket jag nog trodde ett tag, utan något man får med sig, ungefär som att man är tunnhårig eller närsynt. Det är en omständighet mer än något annat, säger han och tillägger: 

– Mina barn går nu i en friskola med kristen värdegrund. Från början kändes det svårsmält, men nu gillar jag skolan. Den kristna värdegrunden liknar i hög grad den judiska. 

Trots att den judiska identiteten är stark har David inte mycket till övers för religion. På frågan om vad han har för förhållande till Gud svarar han:

– Ungefär samma som till en sten. Jag är aggressivt icke-religiös när det kommer till tro. Religion är både våldsamt irrationell och ställer till ett helvete för folk. Kolla bara på hur många konflikter i världen som startats i religionens namn, eller som när man möter folk som försöker pådyvla en sin tro. Generellt är jag skeptisk till konceptet tro. Jag tror på tyngdlagen och döden, men inte så mycket annat. 

Det innebär inte att andligheten är frånvarande i hans liv. 

– För mig är andliga stunder wow-känslan i vardagen, som när jag sjunger sånger med mina barn på morgonen, ser att en gråsparv har flyttat in i trädet utanför köksfönstret, eller när min son cyklade till skolan själv för första gången. Det kan jag tycka är rörande. Även om jag hade hjärtat i halsgropen när han cyklade. 

Davids pappa är en erkänd socialpsykolog, och mamman var filmvetare, så han växte upp i ett intellektuellt hem där man analyserade och verbaliserade det mesta. 

– Fördelen är att man känner sig ganska klok, nackdelen är att man ibland i diskussioner inte är vis utan envis, eller att man vill stajla med sina kunskaper. Jag kan också ha svårt att bara ge mig hän och ta in saker på ett känslomässigt plan. Sinnliga processer blockeras när huvudet ska in i matchen först. 

Som skådespelare har han fått öva på att gå in i känslan. 

– Jag brukar säga att man är instrumentalist, där kroppen är mitt instrument. Det går inte att tänka sig fram till bra skådespeleri, det är något man bara gör. 

Ett tag ville han bli antropolog, men betygen räckte inte till, så vid 24 års ålder flyttade David till Stockholm för att gå scenskolan, där han fick han återerövra svenskan. 

– Helt och hållet. Jag hamnade i något av en obsklass, där jag, en libanes och en norska fick läsa Elsa Beskow-sagor ihop och öva på de långa vokalerna. 

Även om danskan ligger längst ut på tungan, så ligger svenskan honom nära hjärtat. Det är språket han gärna läser på, och språket han talar med sina barn. Han säger att prata svenska med dem har varit en självklarhet som krävt mycket arbete, eftersom han pratar danska med så gott som alla andra i vardagen. 

– Jag minns precis stunden när det hände. Det var när jag stod där på BB, sekunderna efter att vår dotter föddes. Jag kände att det är nu jag måste bestämma mig, och sade ”hej, lilla älskling”. Barnmorskan, som jag dittills pratat danska med, tittade lite konstigt på mig. Och jag ska erkänna att ibland är det lockande att ligga kvar i danskan, men jag vill gärna ge barnen ett till språk. Det är en så berikande kompetens att ha med sig. 

Barnens mamma Sofie träffade David en festivalkväll på stan 2008 – samma sommar som hans egen mamma gick bort, i ett skede då han kände sig klar med lösa förbindelser och suget efter en egen familj hade börjat komma.  

– Det är intressant, för det finns inte en fiber kvar av sättet vi var ihop på då. Vi är andra människor nu. Vi hade ett stort bröllop 2014, men jag har knapp kontakt med en enda person som var på festen, ingen regelbunden kontakt i alla fall. På så vis blev vårt bröllop mer ett avslut än en början. Men livet händer, och man får andra prioriteringar. Nu lägger vi oss vid nio, och umgås nästan bara med andra småbarnsföräldrar. 

Vi pratar om kärlek och relationer. Hur den romantiska kärleken så som den ofta porträtteras inte bara är svår att upprätthålla, utan ofta också ger en falsk bild av livet.   

– Utan att gå in på detaljer, men dagen då vi förlovade oss, vilket ju bör vara en härlig dag, utvecklades till en av de sämsta dagarna i vår relation. Det gick så käpprätt åt helvete att det inte var långt ifrån att vi parkerade förhållandet den kvällen. Men har man inte förståelse för att relationer kan vara så också, utan en förväntan på den lyckliga bubblande kärleken, kan livet bli tufft.  

Det gäller livet generellt konstaterar han, och berättar om den danske filosofen Grundtvig, som sa att han vid livets slut hoppas ha haft ett nöjsamt liv på jorden. 

– Det är ett ganska lågt krav, men jag känner att det är en rimlig målsättning och ett hållbart tänk. Om man på riktigt är för en hållbar utveckling måste man börja applicera den på sig själv också. Då kanske jag inte behöver skapa storverk, utan snarare hoppas att ens barn får ett bra liv på den här planeten. •

---

text: Linda Newnham  foto: Hans Ericksson