»Jag tänker att jag lever på lånad tid«

Mauri Hermundsson blev youtubern Mustiga Mauri med hela folket. En två meter lång underhållare som alla unga i Sverige kollade på i sina mobiler. Själv är han uppvuxen bland antroposoferna i Järna, med waldorfskola och utan digital uppkoppling. Och nu ska han bli entreprenör, ta över verksamheten själv och göra Uppdrag mat i det egna bolaget Mustig Produktion AB. 

Den populäre programledaren Mauri Hermundsson möter upp i en hotellobby i centrala Stockholm. Med sina imponerande två meter i längd och sitt röda hår är han lätt att hitta i myllret av människor. Ingen nejlika i rockslaget behövs för igenkänningens skull.

Vi slår oss ner i två bekväma fåtöljer täckta med något slags sammetsplysch i grönt, en bit ifrån sus och brus från andra fika- och lunchgäster för att prata om Mauri Hermundssons karriär och bakgrund. 

Hans stora genombrott kom för fem år sedan med programmet Uppdrag mat på Youtube. Kort beskrivet är det en serie om mat och människor. Numera återfinns programmet på matkanalen Godare. 

– Det är jättekul att folk känner igen mig från tv och säger snälla saker om det jag gör. Jag känner mig tacksam över det, inleder Mauri berättelsen om sig själv. 

Han tydliggör att Uppdrag mat för honom själv främst handlar om möten människor emellan. Själv påstår han sig vara en usel kock, men någon som älskar att äta god mat. Och som vill lära sig mer om mat. 

– Jag har inte lagat ett »riktigt mål mat« på fem år, vanligen blir det en enkel pasta. 

I programmet Uppdrag mat rör han sig vant och smidigt, likt en katt, i varierande miljöer och interagerar följsamt med väldigt olika typer av individer. 

Vi får möta en blandning av medmänniskor. Allt från bortskämda personer som servas och curlas hemma till storfamiljen. Vi får träffa udda excentriker, matamatörer, kontra matproffs. Stundom förekommer även kändisar, ett exempel är Ed Sheeran, därtill möten med originella entreprenörer med storslagna planer om exempelvis robotrestauranger. 

– Jag tänker att dem vi filmar i programmet utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning, tydliggör Mauri. 

Han är en modig man som vågar smaka på det som bjuds. På gott och ont. Han har råkat ut för riktigt oaptitliga serveringar. Ett starkt minne är ett besök på Disgusting Food Museum i Malmö.

– Där samlas det äckligaste som finns från olika matkulturer. Vanligen tycker besökarna att saltlakrits är det mest motbjudande. 

Själv blev han serverad ett glas vin, men inte vilket vin som helst: 

– När jag väl hade smakat fick jag höra att det låg typ hundra döda möss i kärlet som drycken kom ifrån. Då ville jag kräkas. Men lite får man offra för konsten, anser Mauri stoiskt. 

»Jag tänker ofta att snart går det åt helvete – dåligt för självkänslan,
men bra för arbets­moralen.«

Genom att vara sig själv, tillika ärligt nyfiken på den han pratar med, kommer han människor inpå livet. Charm och humor hjälper också till. 

– Att jag ibland säger konstiga saker smittar kanske av sig på den jag pratar med för stunden, är hans teori om varför han med sådan lätthet umgås med så väldigt olika individer. 

Riktigt hur han kommer människor inpå livet, tycker Mauri är »sjukt svårt« att veta: 

– Jag är mig själv fullt ut. Det jag gör måste vara på riktigt. 

Egentligen är Mauri döpt till Victor, men som barn vile han lägga till Mauri, och ha det som tilltalsnamn. Namnet valde han efter en lite äldre kille som var duktig på att jonglera en fotboll och hålla den länge i luften med sina fötter. Då var Mauri sex år gammal ungefär och det var snart dags för tolv år på en waldorfskola.

Sedan? Inget mer. Inga skolor och kurser efter gymnasiet. Mauri är självlärd och tycker att det är en effektiv väg mot kunskap att gå som lärling hos någon som kan yrket som man själv brinner för. 

En viktig drivkraft hos Mauri är hans nyfikenhet, beskriver han. En annan att vara kreativ. Liksom att ständigt ifrågasätta sig själv och vad han håller på med. 

– Jag tänker ofta att jag lever på lånad tid. Att snart går det åt helvete. Det är dåligt för självkänslan, men bra för arbetsmoralen. 

– Om jag ser gamla grejer jag har gjort så kan jag ibland slås av känslan av att »det där var uselt«. Jag kan tänka att alla andra är skickligare än jag är, men samtidigt vet jag att det ytterst sällan som någon når perfektion. 

Vi backar tillbaka bandet lite och återgår till barndomen som ju formar en som person. Mauri berättar att han är född på en extremt regnig dag och uppvuxen i Järna, en tätort i Södertälje kommun, känd för en antroposofisk livsstil. 

– Mina föräldrar är antroposofer, så jag växte upp i den andan. 

För att nämna något om livsstilen, så består exempelvis kosten generellt sett av organiska/biodynamiska produkter med betoning på grönsaker. Medan antibiotika och febernedsättande läkemedel används sparsamt.

– Men jag kan ha ätit penicillin en gång som barn, drar sig Mauri till minnes.

Han tolkar antroposofin som ett spirituellt sätt att leva på. Han såg exempelvis mycket sällan på tv under uppväxten, som ju i mångt och mycket är hans forum numera. 

– I dag kan jag uppskatta att jag fick utforska min egen värld under uppväxten i stället för att vara fast framför någon skärm. 

Två män, som till klädseln förefaller vara byggarbetare, och som fikat i lobbyn där vi sitter, närmar sig långsamt och stannar vid Mauri, varpå en av dem vänder sig till honom och säger: »Du är mycket snyggare i verkligen.« 

Mauri ser ut som ett frågetecken och undrar om det var en omvänd komplimang. Det vill säga: ett förtäckt hån. Men han släpper det snabbt och klargör: 

– Jag blir ofta igenkänd. Jag är ju två meter lång och rödhårig. Det är på gott och ont med ett utseende man sent glömmer. Det finns både för- och nackdelar med det. 

Avseende det röda håret är han ensam i familjen om att ha den färgen. Mauri väljer att skämta med orden: »Undrar om brevbäraren kanske har varit i farten.«   

»Det är på gott och ont med ett utseende man sent glömmer,
det finns både för- och nackdelar med det.«

Några av de vanföreställningar om rödhåriga personer som han har stött på är att »man aldrig kan lita på någon med rött hår, inte heller på någon som är flintis, för hen kan ha varit rödhårig från början«.  

– Man vänjer sig vid kommentarer och synpunkter, tycker Mauri.

Han har större problem med att hitta skor och kläder i rätt storlek, och lägger en hel del tid på just detta. 

Vi glider in på hans artistnamn Mustiga Mauri, som även fått ge namn till hans nya produktionsbolag där han ska producera Uppdrag mat framöver: Mustig Produktion AB. Varifrån kommer idén till namnet Mustiga Mauri ifrån? 

– När jag var tolv år så döpte jag mig till det på Instagram för att jag tyckte att det lät bra.

Slår man upp »mustig« på synonymer.se på nätet, får man andra ord med liknande betydelse. Allt från »kraftig«, »fyllig«, »saftig« och »närande« men också »grov« och »drastisk«. 

För en sekund tappar den gode Mauri fattningen. Detta hade han ingen aning om.

– Verkligen? frågar han förvånat om informationen som han inte bett om att få.

Vi släpper ämnet och går vidare. 

Mauri är mest känd för sina möten med människor, i TV4:s Vad hände sen? träffar han personer som »på ett eller annat sätt skrivit in sig i den svenska historien, för att sedan gå upp i rök«. 

– Att hitta personer att intervjua är enkelt, det svåra är att få dem att ställa upp, vi får tjata, konstaterar Mauri. 

Du är själv den som leder produktionen, hur är du som arbetsledare? 

Mauri svarar ledigt på frågan utan att skona sig själv.

– Jag är »ganska krävande«.  

Det vet han efter att ha haft modet att fråga sina medarbetare, bara för att han så gärna vill lära sig att bli en bra ledare. 

Högst krav ställer han trots allt på sig själv, så han är på intet vis något undantag, konstaterar Mauri vidare. 

Begreppet tillräckligt bra är för honom inte gott nog, säger han storögt och förvånat när tankesättet i fråga kommer på tal.  

För honom duger det inte alls. Han vill något mer, kräver mer än så av sig själv: 

– Jag vill att det senaste jag gjort ska vara det bästa, inte något som jag gjorde för fem år sedan. •

---

text: Mia Coull  foto: Magnus Ragnvid