”Jag trivs väldigt bra i fantasin”

Hon är blyg privat, fri i arbetet och sägs vara svår att ha i möblerade rum. Nu regisserar Eva Dahlman teateruppsättninngen av Jävla karlar, där Shanti Roney spelar alla roller. I kupén pratar hon om humor, mörker, fantasi – och varför prassel i tyst kupé borde vara förbjudet.

 

Andrev Walden har sagt att du är ”så rolig att du knappt går att ha i möblerade rum”. Vad tror du han menar?
– Han sa att jag var så fläng att jag inte gick att ha i möblerade rum, haha. Och det stämmer kanske när jag jobbar. Privat är jag ganska blyg, särskilt så här i intervjusituationer, men i arbetet blir jag fri. Då släpper jag yttre kontroll och låter vad som helst komma ut.

Har du blivit friare med åren?
– Nej, det är ingen skillnad, men jag är bara fri när jag jobbar eller umgås med mina närmaste.

Hur märks det där, rent praktiskt?
– Jag har en ganska snabb inre puls och är snabb i vändningarna. Jag kan snabbt gå från dur till moll, eller tvärtom och ge ganska drastiska, rappa svar. Det är nog därför man inte kan ha mig i möblerade rum.

Du har regisserat allt från Norén till O’Neill. Varför Jävla karlar?
– För att boken är fantastiskt bra. Den är väldigt rolig och samtidigt smärtsam. Det är en humor jag tycker om. Och uppdraget är svårt, det är en himla massa personer som ska porträtteras på några timmar, vilket också gör det intressant. Jag tycker mycket om Scalateatern, och när Shanti Roney kom in i bilden föll allt på plats. Då gick det inte att motstå.

Känner du igen dig i pojken i berättelsen?
– Ja, pojken tycker inte särskilt synd om sig själv. Han stannar inte i sorgen, utan skojar till det och går vidare. Han är en överlevare. Han förlitar sig på sin mamma och tron om att imorgon så… Det känner jag igen.

Fantasin är viktig för honom. Är den det för dig också?
– Ja, han lever i hög grad inne i sin fantasi, vilket jag kan identifiera mig med. Jag trivs också väldigt bra i fantasin. Så pass att jag ibland tror att saker är på riktigt, även om jag vet att allt bara utspelar sig i mitt huvud.  

Humor och mörker sägs gå hand i hand, varför är de så viktiga för varandra?
– Människor som varit med om riktigt svarta saker berättar sällan om dem på ett sorgligt sätt. Ingen annan kan ta in eller förstå hur ont det gjorde, så man skojar om det för att andra ska kunna ta till sig berättelsen.

På teater är det nödvändigt. Skratt gör att man släpper garden, och då kan sorgen komma åt en snabbt, innan man hinner värja sig. Jag går ju ändå på teater för att bli berörd, för att förflyttas lite invärtes.

Vad gör du när du inte jobbar?
– Antingen jobbar jag eller så lagar jag mat. Gärna italienskt. Pasta med vitlök, chili och persilja i mycket olja, gärna med havskräftor. Och så tittar jag på teve.

Vad tittar du på?
– Jag såg första avsnittet av Jag for ner till bror. Det var extremt bra, men jag sparar resterande avsnitt till efter premiären på Jävla karlar, just nu är det fullt fokus på föreställningen. Jag gillar det mesta, förutom science fiction, människor i rustning och rymdäventyr.

Hobby?
– Att iaktta människor, på bussen, caféet eller badstranden. Smygtitta och tjuvlyssna.

Prokrastinerar?
– Åh, jag är duktig på att skjuta upp en massa tråkiga saker, som att städa, diska och klippa gräs. Samtidigt har jag en fruktansvärd disciplin när det kommer till jobb.

Bästa trösten?
– Jag vet inte… men jag piggar upp mig med chips och Cola zero.

---

Magdalenas TÅGRESA

1:a eller 2:a klass?
2:a klass i tyst kupé om det finns. Annars åker jag gärna 1:a klass. Jag behöver ha det lite luftigt omkring mig, för jag är egenföretagare och har inte råd att bli sjuk.

Tyst kupé?
Ja, så att jag kan jobba. Fick också ett tips av en vän att om man ska åka tyst kupé så ska man öppna chipspåsar och matförpackningar utanför kupén, så man inte stör andra med sitt prassel.

Rätt riktning?
Absolut, annars mår jag illa.

Sysselsättning på tåget?
Jobba och sova.

Fika?
Kaffe eller Cola zero.

---

text: LINDA NEWNHAM
FOTO: IZA BOËTHIUS