»Jag trodde det pågick
ett gisslandrama på tåget«

Det tog många år innan Instagramprofilen Henrik Wahlström vågade berätta om sin bipolära sjukdom. När han väl gjorde det infann sig en enorm lättnad. Nu har han skrivit en överlevnadsbok för andra. Men han är inte bara sin diagnos – han är skåning, skejtboardåkare och brunhårig också.

Du vill att fler ska våga tala öppet om psykisk ohälsa, berätta. 

– Att prata om sin diagnos tar inte bort problemet, men när tystnadskulturen upplöses kan vi minska stigmatiseringen och fördomarna kring psykisk ohälsa. 

Det tog dig tolv år att själv våga berätta om din bipolära sjukdom, varför? 

– Jag var rädd för vilken respons jag skulle få, framför allt var jag rädd för ett avståndstagande. Jag oroade mig både för att möta fördomar, exempelvis att en sådan som jag inte går att lita på, och för att folk skulle börja ta i mig med silkeshandskar. Så det var inte enkelt att komma ut. För det här är också en komma-ut-process, där man ska »avslöja« något ytterst privat som man har hållit hemligt länge, för att folk ska lära känna hela mig. Man vet inte på förhand hur budskapet kommer att tas. Och när orden väl är uttalade går de inte att ta tillbaka. Så ja, det är ett stort språng att ta.

Och hur har det blivit?

– Jag har blivit bemött på ett fint sätt, vilket har fått mig att undra hur jag kan kratta manegen, för att underlätta för andra att våga komma ut tidigare.  

Hur gör man för att sedan inte »bara« bli sin diagnos? 

– Jag är skåning, instagrammare, skejtboardåkare och brunhårig, och inget av detta definierar hela mig. Det gör inte min diagnos heller, men den är en viktig pusselbit. Jag vill heller inte låtsas att den inte finns. 

Vissa säger att bipolaritet är en superkraft, hur tänker du? 

– Visst har människor åstadkommit fantastiska saker under sina maniska perioder. Men om vi skulle jämföra förmågan med Spindelmannens, där man har förmågan att klättra uppför väggar och hoppa mellan byggnader, så har man bara kraften vissa veckor och man vet aldrig på förhand exakt när. Och mitt under när man klättrar uppför den där väggen försvinner kraften och man smäller i golvet. Så nej, det är ingen superkraft att lita på. 

Vilken superkraft önskar du att du hade? 

– Jag hade velat kunna trycka Ctrl och Z i verkligheten, alltså »undo« på datorn. Det hade varit smidigt! 

Du sägs vara en flitig tågpendlare. 

– Ja, jag tar alltid tåget när jag kan, både för att jag älskar att åka tåg och av miljöskäl. Jag har inte förbjudit mig själv att flyga, men har inte flugit på fem år. 

Berätta om ett roligt tågminne!

– För ett tag sedan skulle jag kliva på nattåget i Lund. Tåget hade startat i Malmö, och jag hade delad kupé, så några hade redan gått och lagt sig och låst dörren. När jag knackade på, öppnade en man som låg på nedre britsen. Han hade förtejpad mun och såg lätt skrämd ut. Troligen hade jag väckt honom, men jag fick en smärre chock och trodde för en sekund att det pågick ett gisslandrama därinne. Sedan dess har jag blivit upplyst om att detta är en hälsotrend, fast jag gissar att de flesta inte använder gaffatejp. •

---

henriks tågresa

1 eller 2 klass? »2 klass. På nattåg åker jag gärna i 1 klass om budgeten tillåter. Jag sover bättre då.«  

Tyst kupé eller vanlig? »Inte tyst, jag gillar att kunna ta samtal.«

Åka i rätt riktning eller inte? »Jag tycker att jag alltid bokar säte i rätt riktning, men varannan gång gör jag tydligen fel, för då får jag ändå åka bakåt.«

Sysselsättning på tåget? »De senaste månaderna har jag skrivit på min bok.«

Fikar på resan?»Jag har åkt så mycket tåg att jag får gratis kaffe, så det brukar jag hämta. Och ibland går jag till bistron bara för att jag uppskattar promenaden.« 

---

text: linda newnham foto: GABRIEL LILJEVALL